Bläurgh
Idag måste det nästan bli en såndär otroligt trist städ-och-plock-dag.
Jag ska fixa med diskmaskinen, dammsuga, torka, plocka undan i sovrummet, bädda rent, montera ihop spjälsängen, betala räkningar (vilket är det allra tråkigaste förstås), plocka på balkongen, bada, laga mat, handtvätta och femtio andra saker som just nu känns oerhört betungande. Benen spänner och är svullna, ryggen värker, trött som fan. Men, jaja. Det är väl bara att sätta igång då.
Jag ska fixa med diskmaskinen, dammsuga, torka, plocka undan i sovrummet, bädda rent, montera ihop spjälsängen, betala räkningar (vilket är det allra tråkigaste förstås), plocka på balkongen, bada, laga mat, handtvätta och femtio andra saker som just nu känns oerhört betungande. Benen spänner och är svullna, ryggen värker, trött som fan. Men, jaja. Det är väl bara att sätta igång då.
Frusen
Jag är trött och frusen, men tacksam för att temperaturen i lägenheten så sakteliga börjar återvända till normal nivå.
Tidigare idag kom "Avfuktar-Kenta" och tog bort helvetesmaskinen från köket. Detta innebär också att det kommer att vara förhållandevis TYST här när man ska försöka sova. Åh, så underbart!
I övrigt kan jag rapportera att Pizzeria Primavera härmed är officielt bojkottade från min sida.
Jag hoppas istället på att jag snart nog ska återfå tillräcklig energi, rörlighet och lust att laga RIKTIG mat oftare än jag gjort på sistone. Jag gör mig inga illusioner om att det kommer att inträffa ännu på några månader, men man kan ju alltid hoppas att jag får en snäll unge som inte härjar så mkt och inte vill ligga vid bröstet all the frakkin time, som Diana ville när hon var bäse.
Nu ska jag packa in Dianas pizzarester i kylen och gå och lägga mig. Förhoppningsvis hinner jag blunda en stund innan det börjas på med det nattliga träningspasset i magen.
Tidigare idag kom "Avfuktar-Kenta" och tog bort helvetesmaskinen från köket. Detta innebär också att det kommer att vara förhållandevis TYST här när man ska försöka sova. Åh, så underbart!
I övrigt kan jag rapportera att Pizzeria Primavera härmed är officielt bojkottade från min sida.
Jag hoppas istället på att jag snart nog ska återfå tillräcklig energi, rörlighet och lust att laga RIKTIG mat oftare än jag gjort på sistone. Jag gör mig inga illusioner om att det kommer att inträffa ännu på några månader, men man kan ju alltid hoppas att jag får en snäll unge som inte härjar så mkt och inte vill ligga vid bröstet all the frakkin time, som Diana ville när hon var bäse.
Nu ska jag packa in Dianas pizzarester i kylen och gå och lägga mig. Förhoppningsvis hinner jag blunda en stund innan det börjas på med det nattliga träningspasset i magen.
Känns lite taskigt...
...att jag blir glad och lättad över nyheten om att bebisens pappa ska flytta till Stockholm. Men så är det i alla fall.
För min del känns det som ett bra avstånd, så man slipper "springa på honom" om man är ute eller så, och så att han inte behöver komma hit och sånt.
Lagom långt bort, men tillräckligt nära för att kunna ha regelbunden kontakt med barnet.
Var precis hos BM. Jag har perfekta järnvärden och sånt, bebisen ligger i mitten av tillväxtkurvan, allt är så bra som det kan bli. Såklart.
Känns som att det är dags snart. Kanske till och med den här veckan. Väskan är packad och jag känner mig mentalt lugn och förberedd.
Nu är det bara att ladda upp med kolhydrater och vila, läste på nätet igår att man ska käka som inför ett maraton. Jag blir mätt fort, så några maratonportioner med pasta och ris blir det väl kanske inte, men det är ju skönt att veta att man med gott samvete kan äta rostmacka till frukost och pizza till middag om man vill! Fast i morse blev det youghurt.
Nu ska jag ta igen lite vila, får passa på nu när det inte hålls riverdanceuppvisning i magen. Den lilla där inne har fått in nån slags regelbundenhet på sina vakenperioder, och de två längsta börjar vid typ 15-16 nånstans på eftermiddagen samt typ 23-24 på natten.
För de som inte vet eller förstått det så kan jag meddela att det är förbannat svårt att sova när det rör sig som bäst. Bebisen är så stor nu, så både dess fötter och händer kan få en att rycka till när den avfyrar en välriktad karatespark.
För min del känns det som ett bra avstånd, så man slipper "springa på honom" om man är ute eller så, och så att han inte behöver komma hit och sånt.
Lagom långt bort, men tillräckligt nära för att kunna ha regelbunden kontakt med barnet.
Var precis hos BM. Jag har perfekta järnvärden och sånt, bebisen ligger i mitten av tillväxtkurvan, allt är så bra som det kan bli. Såklart.
Känns som att det är dags snart. Kanske till och med den här veckan. Väskan är packad och jag känner mig mentalt lugn och förberedd.
Nu är det bara att ladda upp med kolhydrater och vila, läste på nätet igår att man ska käka som inför ett maraton. Jag blir mätt fort, så några maratonportioner med pasta och ris blir det väl kanske inte, men det är ju skönt att veta att man med gott samvete kan äta rostmacka till frukost och pizza till middag om man vill! Fast i morse blev det youghurt.
Nu ska jag ta igen lite vila, får passa på nu när det inte hålls riverdanceuppvisning i magen. Den lilla där inne har fått in nån slags regelbundenhet på sina vakenperioder, och de två längsta börjar vid typ 15-16 nånstans på eftermiddagen samt typ 23-24 på natten.
För de som inte vet eller förstått det så kan jag meddela att det är förbannat svårt att sova när det rör sig som bäst. Bebisen är så stor nu, så både dess fötter och händer kan få en att rycka till när den avfyrar en välriktad karatespark.
Julen är INTE över!
Granen står ju kvar på balkongen hos grannen, han har bara tagit ur belysningen! Dessutom har jag fortfarande en julklapp att dela ut, den ligger och samlar dammi bokhyllan.
Otroligt seg dag idag, känner mig trött och tung och har inte lust med nånting alls egentligen.
Ska fixa lite lunch strax, sen ska jag bara försöka få tiden att gå snabbare tills em/ikväll. Ska ner en sväng på stan och kika på bokrean (även om jag nog bara har råd att köpa lim till våra pysselsaker), samt hämta Dianas mobil på bion.
Måhända man borde inmundiga en större mängd kaffe, i hopp om att få lite energi?
Otroligt seg dag idag, känner mig trött och tung och har inte lust med nånting alls egentligen.
Ska fixa lite lunch strax, sen ska jag bara försöka få tiden att gå snabbare tills em/ikväll. Ska ner en sväng på stan och kika på bokrean (även om jag nog bara har råd att köpa lim till våra pysselsaker), samt hämta Dianas mobil på bion.
Måhända man borde inmundiga en större mängd kaffe, i hopp om att få lite energi?
Julen är över!
Otroligt, min granne har tagit ner julgranen!
Nu är julen slut. Kanske var på tiden. Fast det var fint med en gran att titta på genom fönstret!
Min lilla bebis håller på och rör sig så det känns som om den har bjudit in ett par kompisar och kör "hela havet stormar" eller nånting. Jag är pisstrött och vill sova, men det är faktikskt stört omöjligt när det är sån turbulens i magen.
Igår kväll blev en fantastiskt bra kväll, tack vare många härliga människor. Det var attans trevligt att få träffa herr Hellkvist, det var inte igår direkt.
Hade en bra kväll idag också, mys med dotra mi och innan det var jag och handlade med mamma. Var dessutom och hämtade spjälsäng till bebisen, en present från farbror Fredrik aka Hoffen, som det blev. (Tack för det raraste du! <3 ) Ska se om jag orkar skruva ihop den och bädda iordning imorn, det blev så mkt annan städning och så idag så jag orkade inte med det.
Jag vet att jag skriver jävligt tråkigt idag, orkar inget annat.
Nu är julen slut. Kanske var på tiden. Fast det var fint med en gran att titta på genom fönstret!
Min lilla bebis håller på och rör sig så det känns som om den har bjudit in ett par kompisar och kör "hela havet stormar" eller nånting. Jag är pisstrött och vill sova, men det är faktikskt stört omöjligt när det är sån turbulens i magen.
Igår kväll blev en fantastiskt bra kväll, tack vare många härliga människor. Det var attans trevligt att få träffa herr Hellkvist, det var inte igår direkt.
Hade en bra kväll idag också, mys med dotra mi och innan det var jag och handlade med mamma. Var dessutom och hämtade spjälsäng till bebisen, en present från farbror Fredrik aka Hoffen, som det blev. (Tack för det raraste du! <3 ) Ska se om jag orkar skruva ihop den och bädda iordning imorn, det blev så mkt annan städning och så idag så jag orkade inte med det.
Jag vet att jag skriver jävligt tråkigt idag, orkar inget annat.
Well what does that make ME then?
Idag är en dag jag länge sett fram emot.
Jag ska ta med min mamma ut och dricka vin, äta god mat och lyssna på musik som vi båda gillar. Jag har sett fram emot detta i en och en halv månad.
Nog trodde jag att föräldrapenningen skulle ha kommit igång vid det här laget, men det har den såklart inte. Har inte hunnit få ngt socialbidrag heller, eftersom jag i onsdags prioriterade att vara med min dotter, att faktiskt "göra något" under sportlovet,och således inte gick till soc utan kom överens med min socialsekreterare att lämna in en skriftlig ansökan istället.
Den lämnades in i fredags, så med lite tur får jag pengar på måndag. I vilket fall som helst får jag bostadsbidrag på måndag, pengar som jag verkligen skulle behöva ha i handen NU.
Eftersom jag som sagt prioriterat min dotter mkt denna vecka (ville liksom passa på nu när hon har sportlov, jag har hyfsat med energi ( även om jag inte kan gå några långpromenader eller åka skridskor eller klättra klättervägg så kan jag iaf vara med henne när HON klättrar, ta bussen dit vi ska och ta med henne på bio ) och bebisen ännu inte kommit ut för att kräva nästan 100 % av min tid och kraft; så har jag inte överdrivet mkt pengar på kontot just nu.
I vanliga fall så har jag lyckats svälja min stolthet tillräckligt mkt för att kunna be att få låna pengar av Benjamin, och även i detta fall insåg jag att han kanske skulle kunna hjälpa mig tills på måndag.
Skrev till honom igår kväll och frågade om han kunde låna mig eller ev. ville vara med att sponsra mammas första utekväll på typ tio år, och hade idag när jag kollade fått svar, där han sa att " sure, kan betala kalaset,är ju bara bra på att ha pengar så".
Är det jag som är känslig när jag blev jävligt ledsen över dte svaret?
För det första verkar han tro att det inte gör mig ngt att ständigt behöva hålla på att gneta och låna och snåla, för det andra uppfattar jag det som ett jävligt "dramaqueen-aktigt" svar.
Jag har, for the record, försökt få honom att komma hit och ta en fika hela veckan, men efter att ha fått ringa/messa för att fråga när han kommer (Diana satt otåligt och väntade på att få träfa sin kära morbror) för att få veta att han INTE gör det några gånger sprang han förbi i förbifarten; och fick med sig de jävla kanelbullarna som jag bakade i början av veckan, istället.
Min bror är en upptagen person, han spelar rollspel och går på MP-möten och jobbar osv, just därför försöker jag ibland BESTÄMMA en tid när han faktiskt har möjlighet att komma förbi (skulle gärna gå dit om det inte vore för hans 1036 trappsteg och det allmäna tillståndet i hans lägenhet) och dels träffa sin systerdotter som skiner upp som en sol varje gång man ens nämner hans namn, dels för att JAG ska få träffa honom lite också; han är min bror och jag älskar honom till döds.
Ringde även igår kväll, vi ville ha sällskap att käka pizza, men han var som vanligt upptagen med att spela rollspel.
Men men, jag kände att ska han kasta såndär jävla bullshit på mig så betackar jag mig. Så fort föräldrapenningen väl kommer igång kan han få tillbaka sina jävla pengar (har en gammal skuld till honom, men denna gång var det ett tillfälligt lån till måndag jag var ute efter) så kan jag klara mig själv sen.
om han nu "bara är bra på att ha pengar", betyder det då att jag bara är bra på att låna pengar, för att jag är en misslyckad fucking jävla samhällslast som bara kostar pengar? Det är så jag känner mig för det mesta iaf, även utan såna kommentarer.
Jag satt och tjöt en stund som en självömkande jävla looser, var tvungen att låsa in mig på toa och spola upp ett bad för att inte Diana skulle märka något och få sin hittills superbra vecka sabbad av att mamma är lesdsen (hade jag sagt ngt till henne skulle hon också blivit ledsen, och sen försökt få mig att låna HENNES pengar, vilket jag vägrar att göra om det inte är "de tar inte kort här så jag tar 30 kr av dig så länge så får du dem när vi handlar mat nästa gång").
"Löste" sedan situationen genom att messa den vänliga människan jag ska köpa spjälsäng av, och hon gick med på att vänta med att få betalt tills på måndag, samt att jag lånar pengar av min mamma så att jag ska kunna bjuda henne ikväll. Känns ju jävligt kefft, men vad fan ska man göra.
Fick mess av honom nu, att det skulle föreställa en diss mot honom själv och inte mot mig, för att han spenderar så lite tid med sin familj. Well, hjälper inte mig så jäkla mkt direkt.
Suck... jag vet att han egentligen inte menar ngt illa, men lik förbannat är skadan redan skedd, och jag har en riktig PISSDAG och känner mig som en samhällsparasit, är lika förbannad på mig själv för att jag inte "klarar mig själv" som för att jag "klarar mig själv" och inte vill leka mamma-pappa-barn och kärnfamilj med någon utan låter min dotter växa upp utan någon manlig förebild och med vanan att alltid köpa det billigaste osv.
Fan fan fan fan fan fan fan, vilket jävla kronmiffo man är.
Jag skulle vilja avreagera mig på någon eller något, ta några öl till exempel, eller kanske ha en "disskution" med nån av de förbannade idioterna som tror att vi bor i ett land där alla som går på soc eller sjukbidrag gör det för att de är lata och inte vill jobba.
Ja jävlar, jag är en lat jävel jag, som bara går hemma och mår gott med alla mina "gratispengar" som "nån annan betalar".
Särskilt de som säger så och för det första aldrig gått en millimeter i mina skor, för det andra började redan när de flyttade hemifrån med "pengar på banken till körkort och första hyran från mamma och pappa" och för det tredje inte har några barn och således inte har en aning om att som ensamstående förälder har man sällan möjlighet att vara lat skulle jag vilja bitch-slap:a tills de gråter efter mamma.
Äh. Är lika bra jag avrundar det här inlägget, jag blir varken gladare eller piggare av dte här heller. Ska tvinga i mig en kopp kaffe till och försöka hitta något mer klädesplagg som passar tills ikväll, inte det lättaste när man är "klar för förlossning". För ja, bebisen har legat med huvudet neråt i några veckor, och nu känner jag små knytnävar boxa mig nere i ljumskarna, typ UNDER magen, så jag misstänker att den fixerat sig och sjunkit ner i bäckenet också. Detta innebär att jag kan föda när som helst. Hoppas det inte blir ikväll i alla fall, nu när jag sett fram emot det så länge. Haha... fast ironin vore ju fantastisk.
Jag ska ta med min mamma ut och dricka vin, äta god mat och lyssna på musik som vi båda gillar. Jag har sett fram emot detta i en och en halv månad.
Nog trodde jag att föräldrapenningen skulle ha kommit igång vid det här laget, men det har den såklart inte. Har inte hunnit få ngt socialbidrag heller, eftersom jag i onsdags prioriterade att vara med min dotter, att faktiskt "göra något" under sportlovet,och således inte gick till soc utan kom överens med min socialsekreterare att lämna in en skriftlig ansökan istället.
Den lämnades in i fredags, så med lite tur får jag pengar på måndag. I vilket fall som helst får jag bostadsbidrag på måndag, pengar som jag verkligen skulle behöva ha i handen NU.
Eftersom jag som sagt prioriterat min dotter mkt denna vecka (ville liksom passa på nu när hon har sportlov, jag har hyfsat med energi ( även om jag inte kan gå några långpromenader eller åka skridskor eller klättra klättervägg så kan jag iaf vara med henne när HON klättrar, ta bussen dit vi ska och ta med henne på bio ) och bebisen ännu inte kommit ut för att kräva nästan 100 % av min tid och kraft; så har jag inte överdrivet mkt pengar på kontot just nu.
I vanliga fall så har jag lyckats svälja min stolthet tillräckligt mkt för att kunna be att få låna pengar av Benjamin, och även i detta fall insåg jag att han kanske skulle kunna hjälpa mig tills på måndag.
Skrev till honom igår kväll och frågade om han kunde låna mig eller ev. ville vara med att sponsra mammas första utekväll på typ tio år, och hade idag när jag kollade fått svar, där han sa att " sure, kan betala kalaset,är ju bara bra på att ha pengar så".
Är det jag som är känslig när jag blev jävligt ledsen över dte svaret?
För det första verkar han tro att det inte gör mig ngt att ständigt behöva hålla på att gneta och låna och snåla, för det andra uppfattar jag det som ett jävligt "dramaqueen-aktigt" svar.
Jag har, for the record, försökt få honom att komma hit och ta en fika hela veckan, men efter att ha fått ringa/messa för att fråga när han kommer (Diana satt otåligt och väntade på att få träfa sin kära morbror) för att få veta att han INTE gör det några gånger sprang han förbi i förbifarten; och fick med sig de jävla kanelbullarna som jag bakade i början av veckan, istället.
Min bror är en upptagen person, han spelar rollspel och går på MP-möten och jobbar osv, just därför försöker jag ibland BESTÄMMA en tid när han faktiskt har möjlighet att komma förbi (skulle gärna gå dit om det inte vore för hans 1036 trappsteg och det allmäna tillståndet i hans lägenhet) och dels träffa sin systerdotter som skiner upp som en sol varje gång man ens nämner hans namn, dels för att JAG ska få träffa honom lite också; han är min bror och jag älskar honom till döds.
Ringde även igår kväll, vi ville ha sällskap att käka pizza, men han var som vanligt upptagen med att spela rollspel.
Men men, jag kände att ska han kasta såndär jävla bullshit på mig så betackar jag mig. Så fort föräldrapenningen väl kommer igång kan han få tillbaka sina jävla pengar (har en gammal skuld till honom, men denna gång var det ett tillfälligt lån till måndag jag var ute efter) så kan jag klara mig själv sen.
om han nu "bara är bra på att ha pengar", betyder det då att jag bara är bra på att låna pengar, för att jag är en misslyckad fucking jävla samhällslast som bara kostar pengar? Det är så jag känner mig för det mesta iaf, även utan såna kommentarer.
Jag satt och tjöt en stund som en självömkande jävla looser, var tvungen att låsa in mig på toa och spola upp ett bad för att inte Diana skulle märka något och få sin hittills superbra vecka sabbad av att mamma är lesdsen (hade jag sagt ngt till henne skulle hon också blivit ledsen, och sen försökt få mig att låna HENNES pengar, vilket jag vägrar att göra om det inte är "de tar inte kort här så jag tar 30 kr av dig så länge så får du dem när vi handlar mat nästa gång").
"Löste" sedan situationen genom att messa den vänliga människan jag ska köpa spjälsäng av, och hon gick med på att vänta med att få betalt tills på måndag, samt att jag lånar pengar av min mamma så att jag ska kunna bjuda henne ikväll. Känns ju jävligt kefft, men vad fan ska man göra.
Fick mess av honom nu, att det skulle föreställa en diss mot honom själv och inte mot mig, för att han spenderar så lite tid med sin familj. Well, hjälper inte mig så jäkla mkt direkt.
Suck... jag vet att han egentligen inte menar ngt illa, men lik förbannat är skadan redan skedd, och jag har en riktig PISSDAG och känner mig som en samhällsparasit, är lika förbannad på mig själv för att jag inte "klarar mig själv" som för att jag "klarar mig själv" och inte vill leka mamma-pappa-barn och kärnfamilj med någon utan låter min dotter växa upp utan någon manlig förebild och med vanan att alltid köpa det billigaste osv.
Fan fan fan fan fan fan fan, vilket jävla kronmiffo man är.
Jag skulle vilja avreagera mig på någon eller något, ta några öl till exempel, eller kanske ha en "disskution" med nån av de förbannade idioterna som tror att vi bor i ett land där alla som går på soc eller sjukbidrag gör det för att de är lata och inte vill jobba.
Ja jävlar, jag är en lat jävel jag, som bara går hemma och mår gott med alla mina "gratispengar" som "nån annan betalar".
Särskilt de som säger så och för det första aldrig gått en millimeter i mina skor, för det andra började redan när de flyttade hemifrån med "pengar på banken till körkort och första hyran från mamma och pappa" och för det tredje inte har några barn och således inte har en aning om att som ensamstående förälder har man sällan möjlighet att vara lat skulle jag vilja bitch-slap:a tills de gråter efter mamma.
Äh. Är lika bra jag avrundar det här inlägget, jag blir varken gladare eller piggare av dte här heller. Ska tvinga i mig en kopp kaffe till och försöka hitta något mer klädesplagg som passar tills ikväll, inte det lättaste när man är "klar för förlossning". För ja, bebisen har legat med huvudet neråt i några veckor, och nu känner jag små knytnävar boxa mig nere i ljumskarna, typ UNDER magen, så jag misstänker att den fixerat sig och sjunkit ner i bäckenet också. Detta innebär att jag kan föda när som helst. Hoppas det inte blir ikväll i alla fall, nu när jag sett fram emot det så länge. Haha... fast ironin vore ju fantastisk.
Vinterlov, vaginor och värme
Diana har sportlov, eller "vinterlov" som det heter nu för tiden.
Idag var vi på biblan på skaparverkstad, hon gjorde en tjusig snögubbe medans jag passade på att få hjälp av samma tjej som förra gången på FK. fattar inte, alltid är det mer papper som ska fyllas i, trots att man skickat in motsvarande ett helt jävla träd.
Den här gången skulle de ha mina inkomstuppgifter... igen, från min arbetsgivare. Men det har jag ju ingen, varken inkomst eller arbetsgivare; så jag fick en annan blankett att fylla i istället.
Gjorde iaf det och lämnade in på plats, så förhoppningsvis kan kanske den där förbannade föräldrapenningen komma igång snart! Det vore ju faktiskt YTTERST trevligt att slippa förlita sig på soc ett tag, det heter ju mamma"ledig"; och jag tycker nog faktiskt att man efter en graviditet och förlossning förtjänar ett visst mått av "ledighet" för att ägna sig helhjärtat åt att vara mamma.
Imorn ska vi vara på Duveholm större delen av dagen är det tänkt, det fanns så mkt att göra där så det kommer att gå åt några timmar. Klättervägg, hinderbana, gympa, 8 meter hög kana, dans, spel, sport och discobowling. Tur att Diana har ork, så jag kan sitta och titta på och vinka uppmuntrande. Önskar jag kunde vara mer aktiv, klättervägg är ju skitkul till exempel, men bara av att gå till och från biblioteket idag kände jag att mitt dagsverke vad gäller "motion" var mer än väl avklarat.
På torsdag ska vi åka skridskor i ishallen i ett par timmar, hur man nu ska orka det.
På fredag tror jag iaf att planen är att Diana ska lösa in sitt fina presentkort på en liten shoppingtur med allra käraste John.
Har inte kollat om det går några bra filmer just nu, men förutsatt att det gör det så ska jag ta med ungen på bio torsdag eller fredag också.
Mkt att göra är det i vilket fall som helst, och på lördag ska jag släpa med mig min lilla mamma till Flen för musiklyssnande, dryckesintag och kanske till och med lite gubbspan! Man vet aldrig, kanske sitter det nån trevlig, händig, rik skotte där och bara väntar på min söta mor?
Diana och jag hade vaginautbildning förut. Hon hade lite frågor om hur man ser ut mellan benen som tjej och så vidare, så vi googlade och pratade en stund. Hittade massor av fina muttbilder, och jag visade min dotter en blomma som såg ut som en vagina, för att få henne att inse att man faktiskt har något fint mellan benen, inte något smutsigt och skamfyllt som det har framställts som förr i tiden.
Jag är glad att vi har en så öppen dialog, så hon slipper undra över vad som är vad, tro att något är fel om det inte är det och så vidare. Många kanske tycker att hon vet mer än åttaåringar i allmänhet gör, men jag vidhåller vad jag trott och tyckt sen hon var liten, att ställer hon en fråga så ska hon också få ett svar på den, efter bästa förmåga. Detta innebär inte att jag berättar "allt" för henne, men jag tycker att det har gått bra hittills.
Hon är den smartaste unge jag känner, och hon är otroligt duktig på att ta ansvar och "klara sig själv". Detta gör att jag slipper oroa mig så mkt för henne, jag vet att hon kan gå till och från skolan och några kompisar, att hon kan mitt telefonnr utantill, att hon kan "tala för sig själv" om ngt skulle hända, att hon inte följer med någon hon inte känner och så vidare.
Åh, jag är så stolt över mitt vackra barn!
Avfuktaren som står i köket håller redan efter ett par dagar att göra mig vansinnig. Inte nog med att den låter ganska mkt, vilket man hör tydligt när man ska försöka sova tex; den luktar gammal byggarbetsplats och sänder dessutom ut en hel del värme.
Förvisso är det trevligt med omväxling, eftersom det varit så jäkla kallt här förut, men kanske även därför blir det en lite väl stor skillnad.
Nå... vad ska man mer orera om idag?
Spelar massa xbox nu när jag har en handkontroll, det är lite "story of my life"; att få nöja mig med att titta på när andra spelar tills jag åratal senare införskaffar det som behövs för att kunna göra det själv.
När jag var liten var det c-64, amiga och nintendo, sen blev det datorspel och tvspel.
Nu håller jag på att köra igenom Oblivion, som jag satt och tittade på när Robin spelade för ett par år sedan. Mig gör det inget att spelet är "gammalt", det är kul endå... särskilt nu när man får göra det själv.
Aah, apropå ingenting blev jag kaffesugen som fan nu... det var kaffereklam på tv. Kaffe och kanelbulle, himmel och pannkaka vad gott det vore.... Men dricker jag kaffe NU så somnar jag inte förns vid tre i natt, och ska jag orka allt vi planerat imorn vore det inte toppen.
Nu vet jag iofs inte om jag kommer att somna eller sova ordentligt endå med tanke på graviditetskrämpor och avfuktarljud, men man ska väl inte försämra oddsen kanske. Kanelbulle är inte att tänka på heller, jag känner mig fortfarande som en spärrballong sen middagen för fem timmar sen. Håhåjaja... jag får dricka kaffe till frukosten istället. Fan vilket ilandsproblem...
Nu får det nog bli ett par quests innan sovdags tror jag...
Idag var vi på biblan på skaparverkstad, hon gjorde en tjusig snögubbe medans jag passade på att få hjälp av samma tjej som förra gången på FK. fattar inte, alltid är det mer papper som ska fyllas i, trots att man skickat in motsvarande ett helt jävla träd.
Den här gången skulle de ha mina inkomstuppgifter... igen, från min arbetsgivare. Men det har jag ju ingen, varken inkomst eller arbetsgivare; så jag fick en annan blankett att fylla i istället.
Gjorde iaf det och lämnade in på plats, så förhoppningsvis kan kanske den där förbannade föräldrapenningen komma igång snart! Det vore ju faktiskt YTTERST trevligt att slippa förlita sig på soc ett tag, det heter ju mamma"ledig"; och jag tycker nog faktiskt att man efter en graviditet och förlossning förtjänar ett visst mått av "ledighet" för att ägna sig helhjärtat åt att vara mamma.
Imorn ska vi vara på Duveholm större delen av dagen är det tänkt, det fanns så mkt att göra där så det kommer att gå åt några timmar. Klättervägg, hinderbana, gympa, 8 meter hög kana, dans, spel, sport och discobowling. Tur att Diana har ork, så jag kan sitta och titta på och vinka uppmuntrande. Önskar jag kunde vara mer aktiv, klättervägg är ju skitkul till exempel, men bara av att gå till och från biblioteket idag kände jag att mitt dagsverke vad gäller "motion" var mer än väl avklarat.
På torsdag ska vi åka skridskor i ishallen i ett par timmar, hur man nu ska orka det.
På fredag tror jag iaf att planen är att Diana ska lösa in sitt fina presentkort på en liten shoppingtur med allra käraste John.
Har inte kollat om det går några bra filmer just nu, men förutsatt att det gör det så ska jag ta med ungen på bio torsdag eller fredag också.
Mkt att göra är det i vilket fall som helst, och på lördag ska jag släpa med mig min lilla mamma till Flen för musiklyssnande, dryckesintag och kanske till och med lite gubbspan! Man vet aldrig, kanske sitter det nån trevlig, händig, rik skotte där och bara väntar på min söta mor?
Diana och jag hade vaginautbildning förut. Hon hade lite frågor om hur man ser ut mellan benen som tjej och så vidare, så vi googlade och pratade en stund. Hittade massor av fina muttbilder, och jag visade min dotter en blomma som såg ut som en vagina, för att få henne att inse att man faktiskt har något fint mellan benen, inte något smutsigt och skamfyllt som det har framställts som förr i tiden.
Jag är glad att vi har en så öppen dialog, så hon slipper undra över vad som är vad, tro att något är fel om det inte är det och så vidare. Många kanske tycker att hon vet mer än åttaåringar i allmänhet gör, men jag vidhåller vad jag trott och tyckt sen hon var liten, att ställer hon en fråga så ska hon också få ett svar på den, efter bästa förmåga. Detta innebär inte att jag berättar "allt" för henne, men jag tycker att det har gått bra hittills.
Hon är den smartaste unge jag känner, och hon är otroligt duktig på att ta ansvar och "klara sig själv". Detta gör att jag slipper oroa mig så mkt för henne, jag vet att hon kan gå till och från skolan och några kompisar, att hon kan mitt telefonnr utantill, att hon kan "tala för sig själv" om ngt skulle hända, att hon inte följer med någon hon inte känner och så vidare.
Åh, jag är så stolt över mitt vackra barn!
Avfuktaren som står i köket håller redan efter ett par dagar att göra mig vansinnig. Inte nog med att den låter ganska mkt, vilket man hör tydligt när man ska försöka sova tex; den luktar gammal byggarbetsplats och sänder dessutom ut en hel del värme.
Förvisso är det trevligt med omväxling, eftersom det varit så jäkla kallt här förut, men kanske även därför blir det en lite väl stor skillnad.
Nå... vad ska man mer orera om idag?
Spelar massa xbox nu när jag har en handkontroll, det är lite "story of my life"; att få nöja mig med att titta på när andra spelar tills jag åratal senare införskaffar det som behövs för att kunna göra det själv.
När jag var liten var det c-64, amiga och nintendo, sen blev det datorspel och tvspel.
Nu håller jag på att köra igenom Oblivion, som jag satt och tittade på när Robin spelade för ett par år sedan. Mig gör det inget att spelet är "gammalt", det är kul endå... särskilt nu när man får göra det själv.
Aah, apropå ingenting blev jag kaffesugen som fan nu... det var kaffereklam på tv. Kaffe och kanelbulle, himmel och pannkaka vad gott det vore.... Men dricker jag kaffe NU så somnar jag inte förns vid tre i natt, och ska jag orka allt vi planerat imorn vore det inte toppen.
Nu vet jag iofs inte om jag kommer att somna eller sova ordentligt endå med tanke på graviditetskrämpor och avfuktarljud, men man ska väl inte försämra oddsen kanske. Kanelbulle är inte att tänka på heller, jag känner mig fortfarande som en spärrballong sen middagen för fem timmar sen. Håhåjaja... jag får dricka kaffe till frukosten istället. Fan vilket ilandsproblem...
Nu får det nog bli ett par quests innan sovdags tror jag...
Walk on the wild side
Igår åkte Diana till sin mormor och hälsade på, så jag passade på att bli lite wild and crazy och städa kylskåpet... Yaay..
Annars har jag bara utnyttjat barnledigheten genom att äta stark mat och spela xbox hela dagen.
Nu sitter jag och smälter maten med ett inspelat avsnitt av "Crossing Jordan" och funderar på hur gammal jag har blivit...
Som jag skrev om här om dagen har jag läst igenom gammal blogg från när jag var gravid förra gången, och om man jämför då och nu märks det verkligen att det gått mer än åtta år sen sist.
Då var jag på krogen och spelade black jack på helgerna, nu sitter jag och tittar på tv ensam och känner mig nöjd med hur rent och fint det är i kylen. Hur gick det till egentligen?
On a different note, det är mycket sorg runt omkring mig nu. Jag tycker inte om att det är så många som mår dåligt, behandlar varandra illa, tvingas genomleva sorgliga saker och så vidare.
Tyvärr kan man inte heller säga att "det löser sig" eller att "det blir snart bättre".
Jag förstår inte varför livet ska vara så jävla orättvist ibland, mot människor som förtjänar lycka och kärlek! Jag önskar att jag kunde göra något, men som jag och en vän konstaterade här om dagen kan man bara "finnas där" i den mån man kan, och jag som i vanliga fall känner mig usel på att säga rätt saker osv har just nu dessutom jävligt mkt att tänka på själv.
Även om mina motgångar och svårigheter inte ens kommer i närheten av andras så excisterar de likväl, och de blir inte mindre för att andras är större.
Jag hoppas och tror att de som det berör är medvetna om att jag tänker på dem, och som sagt "finns där" om det är ngt jag kan göra.
Annars har jag bara utnyttjat barnledigheten genom att äta stark mat och spela xbox hela dagen.
Nu sitter jag och smälter maten med ett inspelat avsnitt av "Crossing Jordan" och funderar på hur gammal jag har blivit...
Som jag skrev om här om dagen har jag läst igenom gammal blogg från när jag var gravid förra gången, och om man jämför då och nu märks det verkligen att det gått mer än åtta år sen sist.
Då var jag på krogen och spelade black jack på helgerna, nu sitter jag och tittar på tv ensam och känner mig nöjd med hur rent och fint det är i kylen. Hur gick det till egentligen?
On a different note, det är mycket sorg runt omkring mig nu. Jag tycker inte om att det är så många som mår dåligt, behandlar varandra illa, tvingas genomleva sorgliga saker och så vidare.
Tyvärr kan man inte heller säga att "det löser sig" eller att "det blir snart bättre".
Jag förstår inte varför livet ska vara så jävla orättvist ibland, mot människor som förtjänar lycka och kärlek! Jag önskar att jag kunde göra något, men som jag och en vän konstaterade här om dagen kan man bara "finnas där" i den mån man kan, och jag som i vanliga fall känner mig usel på att säga rätt saker osv har just nu dessutom jävligt mkt att tänka på själv.
Även om mina motgångar och svårigheter inte ens kommer i närheten av andras så excisterar de likväl, och de blir inte mindre för att andras är större.
Jag hoppas och tror att de som det berör är medvetna om att jag tänker på dem, och som sagt "finns där" om det är ngt jag kan göra.
Guess I got lucky
Läste lite gammal blogg på helgon förut idag, mest från när jag var gravid med Diana.
Ett inlägg beskrev hur jag hade varit på krogen och sprungit på nån tjejkompis. Hon hade frågat om barnet var planerat, jag svarade nej; hon frågade då om jag hade ätit p-piller, och när jag svarade nej igen var hennes reaktion tydligen att "då får du ju skylla dig själv".
Kommer inte ihåg händelsen i fråga, men fyyyy fan vilken jävla kommentar.... Betyder oplanerat alltid, automatiskt ovälkommet? Det måste vara något som gäller alla andra i så fall, för jag ser det som rena rama lyckträffar båda gångerna.
Jag kan, såhär i efterhand, bara komma på en person som jag egentligen ville "skaffa" barn med, som jag planerade att göra det med osv. Inte så svårt att gissa vem kanske. Tanken på att jag faktiskt var gravid med honom och fick missfall smärtar fortfarande, det kommer den att göra resten av livet. Tanken på att han ville skaffa barn med MIG, att jag kunde varit gravid en månad senare men att han endå valde att sms-dumpa mig smärtar också.
Nu var det inte älta Robin jag skulle göra idag, utan bara konstatera att jag har haft en sån jävla tur som lyckats bli gravid två gånger utan att försöka alls. Om man bara blev gravid när man planerar barn skulle ju inte Diana ha funnits, och jag skulle inte i detta nu känt mitt andra barn röra sig innanför huden på magen. Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut då, men utan Diana vill jag inte föreställa mig en verklighet. Så mycket som hon lärt mig, sån kärlek jag fått chansen att känna, det finns inget som går upp mot det.
Mitt andra barn ska få en säng. Tanken var från början att jag skulle åka med Maria till Ikea och inhandla en sådan imorgon, men det var innan det styrde till sig med kalas, bror, mormor, bokhylla, halvsåsig unge OCH mamma. Diana var hemma från skolan idag, och jag känner mig ganska risig efter en vecka med hantverkare i köket. Lika bra att vara hemma och ta det lugnt imorn, förutom en sväng på Willys med mamma och Lelle. Benjamin får köpa en säng åt bebisen, eller så köper jag en på nätet.
Apropå säng, jag sitter nästan och noddar, så jag ska bädda ner mig i soffan och somna till en kass film, tror jag iaf. Om jag inte somnar har jag ju nu för tiden en X-box med handkontroll och ett spel som jag gillar... Det kan roa mig många timmar det! :)
Gonathalie, sov goth...
Ett inlägg beskrev hur jag hade varit på krogen och sprungit på nån tjejkompis. Hon hade frågat om barnet var planerat, jag svarade nej; hon frågade då om jag hade ätit p-piller, och när jag svarade nej igen var hennes reaktion tydligen att "då får du ju skylla dig själv".
Kommer inte ihåg händelsen i fråga, men fyyyy fan vilken jävla kommentar.... Betyder oplanerat alltid, automatiskt ovälkommet? Det måste vara något som gäller alla andra i så fall, för jag ser det som rena rama lyckträffar båda gångerna.
Jag kan, såhär i efterhand, bara komma på en person som jag egentligen ville "skaffa" barn med, som jag planerade att göra det med osv. Inte så svårt att gissa vem kanske. Tanken på att jag faktiskt var gravid med honom och fick missfall smärtar fortfarande, det kommer den att göra resten av livet. Tanken på att han ville skaffa barn med MIG, att jag kunde varit gravid en månad senare men att han endå valde att sms-dumpa mig smärtar också.
Nu var det inte älta Robin jag skulle göra idag, utan bara konstatera att jag har haft en sån jävla tur som lyckats bli gravid två gånger utan att försöka alls. Om man bara blev gravid när man planerar barn skulle ju inte Diana ha funnits, och jag skulle inte i detta nu känt mitt andra barn röra sig innanför huden på magen. Jag vet inte hur mitt liv hade sett ut då, men utan Diana vill jag inte föreställa mig en verklighet. Så mycket som hon lärt mig, sån kärlek jag fått chansen att känna, det finns inget som går upp mot det.
Mitt andra barn ska få en säng. Tanken var från början att jag skulle åka med Maria till Ikea och inhandla en sådan imorgon, men det var innan det styrde till sig med kalas, bror, mormor, bokhylla, halvsåsig unge OCH mamma. Diana var hemma från skolan idag, och jag känner mig ganska risig efter en vecka med hantverkare i köket. Lika bra att vara hemma och ta det lugnt imorn, förutom en sväng på Willys med mamma och Lelle. Benjamin får köpa en säng åt bebisen, eller så köper jag en på nätet.
Apropå säng, jag sitter nästan och noddar, så jag ska bädda ner mig i soffan och somna till en kass film, tror jag iaf. Om jag inte somnar har jag ju nu för tiden en X-box med handkontroll och ett spel som jag gillar... Det kan roa mig många timmar det! :)
Gonathalie, sov goth...
Gammal vers
Den här skrev jag för några år sen... hahaha :)
Jag är liten svartrockare jag
har hår långt som fan
och gillar mörk choklad
Jag har svarta kläder
fy fan vad jag är cool
och trivs i lack och läder
med högklackade skor
Jag är alltid deprimerad
och skär mig i min kropp
Är även feminist
och hatar allt med snopp
Jag dricker alltid gothigt vin
så rött och fint och gott
Leker vampyr gör jag också ibland
styckat en och annan kropp
Jag är vegetarian
utom när jag dricker blod
Äta djur är äckligt som fan
Det trodde jag fan att alla förstod
Jag lyssnar gärna på musik
gärna med”black”, ”goth” eller ”död”
Ja jävlar du vad jag är unik
Och bästa färgen utom svart är röd
Det finns en kille med långt svart hår
Som brukar sova över här
han är jävligt svart och svår
Så jag är självklart jättekär
Jag har en som ”mamma” mig kallar
Diana, min lilla tjusiga tjej
Hon gillar kakor och dödskallar
och att säga ”akta dig"
Jag är liten svartrockare jag
har hår långt som fan
och gillar mörk choklad
Jag har svarta kläder
fy fan vad jag är cool
och trivs i lack och läder
med högklackade skor
Jag är alltid deprimerad
och skär mig i min kropp
Är även feminist
och hatar allt med snopp
Jag dricker alltid gothigt vin
så rött och fint och gott
Leker vampyr gör jag också ibland
styckat en och annan kropp
Jag är vegetarian
utom när jag dricker blod
Äta djur är äckligt som fan
Det trodde jag fan att alla förstod
Jag lyssnar gärna på musik
gärna med”black”, ”goth” eller ”död”
Ja jävlar du vad jag är unik
Och bästa färgen utom svart är röd
Det finns en kille med långt svart hår
Som brukar sova över här
han är jävligt svart och svår
Så jag är självklart jättekär
Jag har en som ”mamma” mig kallar
Diana, min lilla tjusiga tjej
Hon gillar kakor och dödskallar
och att säga ”akta dig"
Mat
Kollade på Plus på ettan nyss.
Ett av kvällens ämnen var hurvida man kan hålla budgeten låg samtidigt som man handlar både god och nyttig mat, gärna ekologisk och rättvisemärkt också.
Min bror lägger gärna extrapengar på att köpa klimatsmart och rättvis mat, som oftast dessutom faktiskt smakar godare också.
Själv har jag vid ganska få tillfällen varit så pass stadd vid kassa att jag kunnat välja fritt vad jag vill handla, utan får allt som oftast hålla till godo med Eldorado, Euroshopper och First Price.
Det är faktiskt en av de saker jag stör mig mest på resp. njuter mest av när jag har lön eller liknande istället för socialbidrag; att kunna handla vilket märke som helst i vilken affär som helst utan att hela månadsbudgeten kollapsar och man tvingas leva på snabbnudlar och havregrynsgröt sista veckan.
Eller ja.. ärlligt talat. Det var väl det detta inlägg var tänkt att handla om egentligen. Det där med havregrynsgröt och nudlar, dvs att ha dåligt med mat hemma.
Jag fattar inte riktigt hur man kan ha så dåligt med mat hemma ibland som vissa av mina vänner verkar ha.
I min värld har man alltid basvaror hemma, och tillräckligt med småsaker på konserv, i frysen eller i värsta fall längst bak i skafferiet för att kunna laga "riktig mat" enda fram tills man får nya pengar. Är det jag som prioriterar matkostnaden för högt, eller vad är det frågan om? Aldrig någonsin (utom när den där fittan till ex jag hade snyltade på mitt och Dianas bidrag och dessutom åt som en jävla gris) har jag haft så dåligt med mat hemma att jag inte teoretiskt skulle kunna överleva en månad minst, om det blev krig, eller typ bjuda hela familjen och ett par kompisar på middag. Även om det bara skulle vara ris och en enkel sås, så har jag alltid mat hemma.
Jag erkänner gärna att jag är duktig på att laga mat, att jag kan trolla med gamla morötter och få ett vitkålshuvud att räcka en vecka om det krävs, men är jag verkligen SÅ bra?
I så fall kanske jag borde anordna shoppingkurser för samhällslaster eller nåt?
När man handlar så handlar man ju sånt som är billigt, och sen får man hitta på mat utefter det.
Som jag sa förut, om jag hade pengar; ladadidadadada, då kanske jag skulle köpa lammfärs och färska kryddor och färsk pasta och pastrami och nybakat grekiskt lantbröd, men det går ju faktiskt att laga förbannat god mat med Veggofärs från Goodstore (köpte en stor påse i somras för typ 80 spänn, har inte ens gjort slut på hälften och det har räckt till oräkneliga köttfärssåser), Eldorados torkade basilika, miramontipasta och vitt rostbröd (eller, om man orkar, hembakat bröd som faktiskt är jäkligt billigt och lätt att variera med frön, nötter, gryner, kryddor osv) också.
Därför undrar jag: Hur handlar ni? Dvs de som läser som har begränsad budget.
Seriöst, jag undrar verkligen.
Så här har jag haft dte hela tiden, så det beror inte på att jag har barn att ta hand om heller. Diana bidrar till att det alltid finns färsk frukt och gärna lite grönsaker hemma, inte bara oftast, men annars är det inte så stor skillnad.
Jag minns en gång för typ tio år sedan, när jag bodde med Benji och Påke, och vi hade pissdåligt med pengar. Då delade Påker och jag på en burk vita bönor till frukost en gång. Det blir alltid så när jag försöker a gemensam matkassa med någon. Berodde iofs mkt på att vi nästan aldrig var vakna när affärerna var öppna också. Huh, tur att den perioden i mitt liv är sedan länge slut...
Gå in och kolla på Goodstore!
http://www.goodstore.se/
Ett av kvällens ämnen var hurvida man kan hålla budgeten låg samtidigt som man handlar både god och nyttig mat, gärna ekologisk och rättvisemärkt också.
Min bror lägger gärna extrapengar på att köpa klimatsmart och rättvis mat, som oftast dessutom faktiskt smakar godare också.
Själv har jag vid ganska få tillfällen varit så pass stadd vid kassa att jag kunnat välja fritt vad jag vill handla, utan får allt som oftast hålla till godo med Eldorado, Euroshopper och First Price.
Det är faktiskt en av de saker jag stör mig mest på resp. njuter mest av när jag har lön eller liknande istället för socialbidrag; att kunna handla vilket märke som helst i vilken affär som helst utan att hela månadsbudgeten kollapsar och man tvingas leva på snabbnudlar och havregrynsgröt sista veckan.
Eller ja.. ärlligt talat. Det var väl det detta inlägg var tänkt att handla om egentligen. Det där med havregrynsgröt och nudlar, dvs att ha dåligt med mat hemma.
Jag fattar inte riktigt hur man kan ha så dåligt med mat hemma ibland som vissa av mina vänner verkar ha.
I min värld har man alltid basvaror hemma, och tillräckligt med småsaker på konserv, i frysen eller i värsta fall längst bak i skafferiet för att kunna laga "riktig mat" enda fram tills man får nya pengar. Är det jag som prioriterar matkostnaden för högt, eller vad är det frågan om? Aldrig någonsin (utom när den där fittan till ex jag hade snyltade på mitt och Dianas bidrag och dessutom åt som en jävla gris) har jag haft så dåligt med mat hemma att jag inte teoretiskt skulle kunna överleva en månad minst, om det blev krig, eller typ bjuda hela familjen och ett par kompisar på middag. Även om det bara skulle vara ris och en enkel sås, så har jag alltid mat hemma.
Jag erkänner gärna att jag är duktig på att laga mat, att jag kan trolla med gamla morötter och få ett vitkålshuvud att räcka en vecka om det krävs, men är jag verkligen SÅ bra?
I så fall kanske jag borde anordna shoppingkurser för samhällslaster eller nåt?
När man handlar så handlar man ju sånt som är billigt, och sen får man hitta på mat utefter det.
Som jag sa förut, om jag hade pengar; ladadidadadada, då kanske jag skulle köpa lammfärs och färska kryddor och färsk pasta och pastrami och nybakat grekiskt lantbröd, men det går ju faktiskt att laga förbannat god mat med Veggofärs från Goodstore (köpte en stor påse i somras för typ 80 spänn, har inte ens gjort slut på hälften och det har räckt till oräkneliga köttfärssåser), Eldorados torkade basilika, miramontipasta och vitt rostbröd (eller, om man orkar, hembakat bröd som faktiskt är jäkligt billigt och lätt att variera med frön, nötter, gryner, kryddor osv) också.
Därför undrar jag: Hur handlar ni? Dvs de som läser som har begränsad budget.
Seriöst, jag undrar verkligen.
Så här har jag haft dte hela tiden, så det beror inte på att jag har barn att ta hand om heller. Diana bidrar till att det alltid finns färsk frukt och gärna lite grönsaker hemma, inte bara oftast, men annars är det inte så stor skillnad.
Jag minns en gång för typ tio år sedan, när jag bodde med Benji och Påke, och vi hade pissdåligt med pengar. Då delade Påker och jag på en burk vita bönor till frukost en gång. Det blir alltid så när jag försöker a gemensam matkassa med någon. Berodde iofs mkt på att vi nästan aldrig var vakna när affärerna var öppna också. Huh, tur att den perioden i mitt liv är sedan länge slut...
Gå in och kolla på Goodstore!
http://www.goodstore.se/
Smart rubrik
Det är allt lite synd om mig idag.
Golvet i köket är fortfarande inte klart, tots att hantverkarna var här från ca 8.00 till 16.40 och borrade, bankade, sågade med mera. Självklart sov jag som en sopa natten innan, så jag har varit illamående av trötthet hela dagen.
Ingen tillgång till mitt eget kök betyder också ingen tillgång till kaffe, mat eller liknande heller under den tiden, jag hade två apelsiner med mig ut tillmsoffan som jag levde på.
Knäjävlarna är inflammerade, och gör fruktansvärt ont, särskilt som de får bära upp alla extrakilon just nu. Jag har problem att resa mig och sätta mig, särskilt höger knä känns som om det inte kommer att bära alls när jag ställer mig upp.
Magen är hård och spänd och knölig, pissnödig hela tiden och klumpig som fan är man. Kläderna passar inte, hur man än rättar till dem och drar i dem så glider tröjan upp och kjolen ner, så man blir frusen också.
Benen och vaderna är svullna, så svullna att de mjukaste strumpor gör märken på benen.
Halsen svider, tror jag håller på att bli förkyld. Nåja, då kanske jag hinner bli frisk innan förlossningen iaf.
Nog förtjänar man nån slags choklad vid det här laget?
*ynk ynk*
Golvet i köket är fortfarande inte klart, tots att hantverkarna var här från ca 8.00 till 16.40 och borrade, bankade, sågade med mera. Självklart sov jag som en sopa natten innan, så jag har varit illamående av trötthet hela dagen.
Ingen tillgång till mitt eget kök betyder också ingen tillgång till kaffe, mat eller liknande heller under den tiden, jag hade två apelsiner med mig ut tillmsoffan som jag levde på.
Knäjävlarna är inflammerade, och gör fruktansvärt ont, särskilt som de får bära upp alla extrakilon just nu. Jag har problem att resa mig och sätta mig, särskilt höger knä känns som om det inte kommer att bära alls när jag ställer mig upp.
Magen är hård och spänd och knölig, pissnödig hela tiden och klumpig som fan är man. Kläderna passar inte, hur man än rättar till dem och drar i dem så glider tröjan upp och kjolen ner, så man blir frusen också.
Benen och vaderna är svullna, så svullna att de mjukaste strumpor gör märken på benen.
Halsen svider, tror jag håller på att bli förkyld. Nåja, då kanske jag hinner bli frisk innan förlossningen iaf.
Nog förtjänar man nån slags choklad vid det här laget?
*ynk ynk*
Kontakt
Jag tryckte mot en fot, och fick svar från bebisen genom att den tryckte med händerna, och sparkade med foten. Flera gånger på raken. Sjukt coolt att få direktkontakt genom magen med sitt ofödda barn! :)
Längtan
Här om dagen när jag tog ett varmt bad kände jag en stark längtan till framtiden.
Naturligtvis längtar jag efter mitt lilla barn och allt det innebär, att gå med vagnen och visa upp det lilla underverket, att ha TVÅ barn, att känna doften av bebis, att höra det första skrattet, se det första lèendet osv. det ingår liksom hela tiden, precis som med Diana känns det på ngt sätt så naturligt, hela det här med barnet som ska komma, som om saker och ting är precis som de ska vara när de ska vara det, så det är liksom ingenting att hetsa upp sig över. Jag nojjar inte, jag håller inte på att förgås av nyfikenhet om vilket kön det blir, jag shoppar inte överentusiastiskt. Det är lungt, jag är lugn, och bebisen kommer när den kommer, och när den gör det kommer den att vara underbar och passa in i mitt liv lika bra som Diana gjorde. Den här gången vet jag ungefär vad som väntar, även detta bidrar till att det känns lugnt.
De lilla livet sparkar på mig inifrån, som för att bekräfta; "Jag mår bra här inne, jag stannar ett litet tag till men sen kommer jag ut och hälsar på dig och storasyster!"
Om ett par veckor kommer jag att föda barn, och jag längtar efter det.
However, här om dagen var det inte det jag längtade efter.
Det som hägrade då var nästa gång jag är helt barnledig, inte gravid och ska ut med kompisarna och ta en öl; ligga i badet med bra musik att lyssna på, en kall öl på badkarskanten, klä sig fin och sminka sig, sjunga med i musiken och skratta med vänner. Det var ju några månader sen vid det här laget, och det kommer att ta ytterligare några månader innan det händer. Förmodligen framåt sommaren.
Åh, så härligt det ska bli!
Naturligtvis längtar jag efter mitt lilla barn och allt det innebär, att gå med vagnen och visa upp det lilla underverket, att ha TVÅ barn, att känna doften av bebis, att höra det första skrattet, se det första lèendet osv. det ingår liksom hela tiden, precis som med Diana känns det på ngt sätt så naturligt, hela det här med barnet som ska komma, som om saker och ting är precis som de ska vara när de ska vara det, så det är liksom ingenting att hetsa upp sig över. Jag nojjar inte, jag håller inte på att förgås av nyfikenhet om vilket kön det blir, jag shoppar inte överentusiastiskt. Det är lungt, jag är lugn, och bebisen kommer när den kommer, och när den gör det kommer den att vara underbar och passa in i mitt liv lika bra som Diana gjorde. Den här gången vet jag ungefär vad som väntar, även detta bidrar till att det känns lugnt.
De lilla livet sparkar på mig inifrån, som för att bekräfta; "Jag mår bra här inne, jag stannar ett litet tag till men sen kommer jag ut och hälsar på dig och storasyster!"
Om ett par veckor kommer jag att föda barn, och jag längtar efter det.
However, här om dagen var det inte det jag längtade efter.
Det som hägrade då var nästa gång jag är helt barnledig, inte gravid och ska ut med kompisarna och ta en öl; ligga i badet med bra musik att lyssna på, en kall öl på badkarskanten, klä sig fin och sminka sig, sjunga med i musiken och skratta med vänner. Det var ju några månader sen vid det här laget, och det kommer att ta ytterligare några månader innan det händer. Förmodligen framåt sommaren.
Åh, så härligt det ska bli!
Hormoner och annat
I natt drömde jag massa sexdrömmar. Det var härligt, förutom att man liksom sällan får komma till skott när man drömmer. Men dte var ju nice iaf.
Personen som figurerade i drömmarna förvånade mig lite. Det var en kille från mer än 15 år tillbaka, eller mer än tio, beroende på hur man räknar.
När jag var 15, nyss fyllda faktiskt; så firade vi nyårsafton i Björkvik på en fest. Den här killen och jag höll på och flirtade hela kvällen, ni vet sådär elektriskt laddat, med små blickar och små, små beröringar när man skickar över en cig för att få spurten eller så, som känns intensivare än en omfamning. Timme efter timme höll vi på så, tills jag fick en av mitt livs än idag bästa kyssar, mot en raggarbil utanför ett hus i Björkjokk.
Sen blev det inte mer. Jag var hormonstinn tonåring, och blev förstås dunderkär. Han var lite äldre än mig, och ville såklart inte bli ihop med "gängets tönt", eller vad jag nu var. Jag var inte överst på listan iaf, så mkt kan man lugnt säga.
Åren gick, och jag slutade tänka på honom efter ett tag, även om det störde mig att han "kom undan". Jag är nog ganska bortskömd med att få den jag vill ha, även om det ibland kan ta ett tag. Men det kommer jag till senare.
Anyway, några år senare, medans jag fortfarande bodde hemma hos mamma men endå hunnit bli "vuxen", dvs i 20-årsåldern strax innan jag flyttade hemifrån; så var jag på krogen i Katrineholm. Vid det laget var jag ingen tafatt tonåring längre. Även om jag inte var i närheten av att vara lika sexuellt självsäker om jag är ńu så visste jag bättre än de flesta hur man skulle förföra en man.
Och där var han. Jag hade inte sett honom, pratat med honom eller ens tänkt på honom på några år, men för min del var det ganska uppenbart redan när vi hade växlat några ord att spelreglerna hade ändrats.
Vi tog ett par drinkar eller öl eller vad det nu var tillsammans, och sen fick jag skjuts hem till Björkvik; jag och en kille som var med i sällskapet. Han släppte av mig först, och skulle sen släppa av den andra killen. Innan han klev in i bilen igen sa han "Sätt på kaffe du, jag kommer strax."
Jag skuttade in, snabbstädade lite och satte på en kanna kaffe, och nån kvart senare dök han upp.
Vad som följde behöver vi inte gå in på i detalj, men efteråt sa han ngt i stil med att "Jag tänker inte låta dig vinna;" varpå jag skrattade och sa att "Det har jag redan gjort!"
Efter den kvällen hörde jag inte av mig, och hörde inte av honom. Jag får väl påstå att jag haft bättre sex, det var definitivt inte värt att vänta mer än fem år på, men endå är jag glad att det blev av. Annars hade han i mitt huvud varit "the one that got away", och min hjärna hade porträtterat honom som en mästerlig, välutrustad älskare som hade gjort att jag levade lycklig i resten av mina dagar.
Som jag skrev förut; jag är van att få den jag vill ha. Eller inte vill ha.
Det är något som liksom alltid ingått, för mig. Sen jag var tonåring.
"Alla" killkompisar jag någonsin haft har förr eller senare alltid viljat ligga med mig. Detta faktum gör mig ibland, för stunden, tillfreds. Det är ju trevligt att man får ligga om man vill. Övrig tid är jag dock bara besviken. Dels på mig själv, som i mina egna ögon förstärker den djupt ingrodda psykologiska bilden av mig själv som en äcklig hora som bara duger att sätta på, dels på mina sk vänner, som bekräftar den bilden.
Missförstå mig nu inte, jag är en sexuellt frigjord varelse som tar det jag vill ha om jag kan få det utan att skämmas. Dock är en del av den frigjordheten ett direkt resultat av att sex blivit totalt avdramatiserat för min del. Det har på nästan alla sätt förlorat sin betydelse, tror jag i alla fall, eftersom de flesta andra verkar tycka att det är en helt annan sak än vad jag upplever det som. För min del är det "bara sex". Vissa gånger har väl varit mer betydande kanske, men det är inte många.
För att återknyta till hormonerna, drömmen osv, så kanske min höga hormonnivå just nu på vissa sätt påminner om den hos en 15-åring, och kanske är det därför jag drömmer om någon från den tiden?
Jag känner dock att hormonerna som för någon månad eller två sedan rasade runt i min kropp lugnat ner sig betydligt. Jag är lugnare nu, inte lika lättirriterad och frustrerad.
Min dotter försöker skylla på att jag är "gravid och grinig hela tiden" och komma undan med att vara extra provokativ, vilket kan vara mycket störande. Men hon är åtta år, så hon är förlåten.
Däremot vuxna människor, som försöker skylla alla känslor någon annan har på något, om det är graviditetshormoner, pms, nikotinabstinens eller vad det nu kan vara gör mig bara... trött. Bara för att man snabbare går från lätt irriterad eller småhängig till förbannad eller ledsen betyder det inte att man har fel i sina argument, att andra har rätt att betè sig som fittor eller att man inte är fullt berättigad att tala om för folk när de gör en ledsen. Att försöka bortförklara sin egen bitchighet med att motparten är hormonell är bara löjligt, och tyder på att man insett att det inte finns några fler vettiga argument och letar efter ett sätt att "vinna". Att med något slags "milt översèende" undvika disskutioner med någon som skulle kunna vara påverkad av hormoner är nästan ännu mer irriterande. Som sagt, jag kanske är hormonell och det går snabbare att komma från irriterad till arg, men det innebär ju inte automatiskt att jag har FEL.
Nå... nu var detta sagt.
Så till en helt annan sak.
Fuktskador. Mitt köksgolv ska bytas, på onsdag. Man skulle ju kunnat önska att de förbannade klåparna som bilade upp i källaren, filmade och grejjade i mitt avlopp, ställde en kompressor i köket osv hade gjort sitt jobb ordentligt, så man kunde ha sluppit främmande karlar i köket vid det här laget. Mn nu är det som det är, så det är bara att röja ur köket, flytta tillbaka diskmaskinen till badrummet och tålmodigt lyssna på fläkten som kommer att stå och brumma i köket. är det då så konstigt att man blir "hormonell"?
Personen som figurerade i drömmarna förvånade mig lite. Det var en kille från mer än 15 år tillbaka, eller mer än tio, beroende på hur man räknar.
När jag var 15, nyss fyllda faktiskt; så firade vi nyårsafton i Björkvik på en fest. Den här killen och jag höll på och flirtade hela kvällen, ni vet sådär elektriskt laddat, med små blickar och små, små beröringar när man skickar över en cig för att få spurten eller så, som känns intensivare än en omfamning. Timme efter timme höll vi på så, tills jag fick en av mitt livs än idag bästa kyssar, mot en raggarbil utanför ett hus i Björkjokk.
Sen blev det inte mer. Jag var hormonstinn tonåring, och blev förstås dunderkär. Han var lite äldre än mig, och ville såklart inte bli ihop med "gängets tönt", eller vad jag nu var. Jag var inte överst på listan iaf, så mkt kan man lugnt säga.
Åren gick, och jag slutade tänka på honom efter ett tag, även om det störde mig att han "kom undan". Jag är nog ganska bortskömd med att få den jag vill ha, även om det ibland kan ta ett tag. Men det kommer jag till senare.
Anyway, några år senare, medans jag fortfarande bodde hemma hos mamma men endå hunnit bli "vuxen", dvs i 20-årsåldern strax innan jag flyttade hemifrån; så var jag på krogen i Katrineholm. Vid det laget var jag ingen tafatt tonåring längre. Även om jag inte var i närheten av att vara lika sexuellt självsäker om jag är ńu så visste jag bättre än de flesta hur man skulle förföra en man.
Och där var han. Jag hade inte sett honom, pratat med honom eller ens tänkt på honom på några år, men för min del var det ganska uppenbart redan när vi hade växlat några ord att spelreglerna hade ändrats.
Vi tog ett par drinkar eller öl eller vad det nu var tillsammans, och sen fick jag skjuts hem till Björkvik; jag och en kille som var med i sällskapet. Han släppte av mig först, och skulle sen släppa av den andra killen. Innan han klev in i bilen igen sa han "Sätt på kaffe du, jag kommer strax."
Jag skuttade in, snabbstädade lite och satte på en kanna kaffe, och nån kvart senare dök han upp.
Vad som följde behöver vi inte gå in på i detalj, men efteråt sa han ngt i stil med att "Jag tänker inte låta dig vinna;" varpå jag skrattade och sa att "Det har jag redan gjort!"
Efter den kvällen hörde jag inte av mig, och hörde inte av honom. Jag får väl påstå att jag haft bättre sex, det var definitivt inte värt att vänta mer än fem år på, men endå är jag glad att det blev av. Annars hade han i mitt huvud varit "the one that got away", och min hjärna hade porträtterat honom som en mästerlig, välutrustad älskare som hade gjort att jag levade lycklig i resten av mina dagar.
Som jag skrev förut; jag är van att få den jag vill ha. Eller inte vill ha.
Det är något som liksom alltid ingått, för mig. Sen jag var tonåring.
"Alla" killkompisar jag någonsin haft har förr eller senare alltid viljat ligga med mig. Detta faktum gör mig ibland, för stunden, tillfreds. Det är ju trevligt att man får ligga om man vill. Övrig tid är jag dock bara besviken. Dels på mig själv, som i mina egna ögon förstärker den djupt ingrodda psykologiska bilden av mig själv som en äcklig hora som bara duger att sätta på, dels på mina sk vänner, som bekräftar den bilden.
Missförstå mig nu inte, jag är en sexuellt frigjord varelse som tar det jag vill ha om jag kan få det utan att skämmas. Dock är en del av den frigjordheten ett direkt resultat av att sex blivit totalt avdramatiserat för min del. Det har på nästan alla sätt förlorat sin betydelse, tror jag i alla fall, eftersom de flesta andra verkar tycka att det är en helt annan sak än vad jag upplever det som. För min del är det "bara sex". Vissa gånger har väl varit mer betydande kanske, men det är inte många.
För att återknyta till hormonerna, drömmen osv, så kanske min höga hormonnivå just nu på vissa sätt påminner om den hos en 15-åring, och kanske är det därför jag drömmer om någon från den tiden?
Jag känner dock att hormonerna som för någon månad eller två sedan rasade runt i min kropp lugnat ner sig betydligt. Jag är lugnare nu, inte lika lättirriterad och frustrerad.
Min dotter försöker skylla på att jag är "gravid och grinig hela tiden" och komma undan med att vara extra provokativ, vilket kan vara mycket störande. Men hon är åtta år, så hon är förlåten.
Däremot vuxna människor, som försöker skylla alla känslor någon annan har på något, om det är graviditetshormoner, pms, nikotinabstinens eller vad det nu kan vara gör mig bara... trött. Bara för att man snabbare går från lätt irriterad eller småhängig till förbannad eller ledsen betyder det inte att man har fel i sina argument, att andra har rätt att betè sig som fittor eller att man inte är fullt berättigad att tala om för folk när de gör en ledsen. Att försöka bortförklara sin egen bitchighet med att motparten är hormonell är bara löjligt, och tyder på att man insett att det inte finns några fler vettiga argument och letar efter ett sätt att "vinna". Att med något slags "milt översèende" undvika disskutioner med någon som skulle kunna vara påverkad av hormoner är nästan ännu mer irriterande. Som sagt, jag kanske är hormonell och det går snabbare att komma från irriterad till arg, men det innebär ju inte automatiskt att jag har FEL.
Nå... nu var detta sagt.
Så till en helt annan sak.
Fuktskador. Mitt köksgolv ska bytas, på onsdag. Man skulle ju kunnat önska att de förbannade klåparna som bilade upp i källaren, filmade och grejjade i mitt avlopp, ställde en kompressor i köket osv hade gjort sitt jobb ordentligt, så man kunde ha sluppit främmande karlar i köket vid det här laget. Mn nu är det som det är, så det är bara att röja ur köket, flytta tillbaka diskmaskinen till badrummet och tålmodigt lyssna på fläkten som kommer att stå och brumma i köket. är det då så konstigt att man blir "hormonell"?
SUCK
Åååååååååååååååååååååååååh vad ag är trött på könsstereotyper.
Nån liten gullegumma som virkar bebistossor på köp/sälj-sidan, genast börjar folk nutta sig om de måste vänta och se vilket kön det blir innan de vet vilken färg de vill ha. Som om en bebis bryr sig om vilken färg de har på sina kläder? Och om det nu är så petigt, finns det inte massor av färger som även i ögonen på folk som tycker att rosa är flickfärg och blått pojkfärg är könsneutrala?
VARFÖR är världen befolkad av så mkt IDIOTER...
Kan ju avsluta med ett idiotcitat som ledde till att personen i fråga blev petad från FB-vänlistan, för att ytterligare understryka hur mycket banjospelare det bor i den här staden:
"Alla förtjänar det bästa, även jag."
Eh, du bevisade just genom att påstå något så jävla dumt att du inte gör det.
Så, nu har jag härjat färdigt för ikväll, ska kissa för kanske tjugonde gången idag och sen krypa ner i soffan.
Nån liten gullegumma som virkar bebistossor på köp/sälj-sidan, genast börjar folk nutta sig om de måste vänta och se vilket kön det blir innan de vet vilken färg de vill ha. Som om en bebis bryr sig om vilken färg de har på sina kläder? Och om det nu är så petigt, finns det inte massor av färger som även i ögonen på folk som tycker att rosa är flickfärg och blått pojkfärg är könsneutrala?
VARFÖR är världen befolkad av så mkt IDIOTER...
Kan ju avsluta med ett idiotcitat som ledde till att personen i fråga blev petad från FB-vänlistan, för att ytterligare understryka hur mycket banjospelare det bor i den här staden:
"Alla förtjänar det bästa, även jag."
Eh, du bevisade just genom att påstå något så jävla dumt att du inte gör det.
Så, nu har jag härjat färdigt för ikväll, ska kissa för kanske tjugonde gången idag och sen krypa ner i soffan.
Låt den rätte komma in, de som är fel kan gärna stå i trapphuset.
Jag börjar bakifrån, och tar den senaste tanken först, och jobbar mig sen bakåt.
Idag innan jag vaggade iväg mot skolan (Diana skulle till skolsköterskan och vaccinera sig) rensade jag bort en hel del sk "vänner" från FB. Igen.
Jag anar att i den här lilla intrigrika äckelhålan kommer en del av de som plockades bort bli lätt upprörda, ta åt sig, tro att de gjort ngt fel, tro att jag är arg på dem osv. Om någon av de som känner sig träffade hittat hit och läser detta, kan jag säga att förmodligen är det inte så.
Jag har försökt flera gånger att förklara för folk att jag helt enkelt vill vara lite mer privat på min sida, och folk som jag egentligen inte kan kalla "vänner" i ordets rätta bemärkelse har inget på min FB att göra. Det betyder inte att jag är arg, men jag tycker faktiskt att det finns gott om andra sätt att ha kontakt på.
Dessutom stör det mig, att om jag kommenterar en kompis status eller länk eller whatever så kan alla dennes "vänner" se detta. Eftersom de flesta jag känner är Katrineholmare, och deras vänner och vänners vänner likaså så sprider sig rykten som en jäkla löpeld, och jag vill inte att alla ska veta allt om mig, och jag vill definitivt inte veta allt om alla.
Jag har sett många statusuppdateringar som uteslutande skriker "Se mig, hör mig, bekräfta mig, om ingen gillar detta förutsätter jag att alla hatar migoch tänker vara svart och svår." Det är väl ok att posta emoinlägg om man känner sig nere, men till 500 av sina närmaste vänner? Dels tycker jag det är ett jävla gnäll från dessa individer, dels vill jag SJÄLV kunna gnälla utan att det verkar som om jag söker sympatier från någon eller några andra än mina närmaste vänner, som faktiskt genuint bryr sig OM hur jag mår och dessutom inte är främmande för att på olika sätt pigga upp mig, i så fall.
Nåja, summa summarum; de få personer som nu finns kvar på min sida är sådana som jag litar på, som ger mig ngt slags utbyte att dela mina tankar med, som helt enkelt av olika anledningar känns helt ok att både gnälla till och dela positiva saker med.
På vägen hem från vaccination och hälsoundersökning (som hon fick "högsta betyg" i såklart, mitt lilla A-barn) kom jag fram till att egentligen har jag inte så många vänner som jag faktiskt umgås med på regelbunden basis, sånadär som man liksom kan komma över och fika hos eller ringa typ när som helst. Förutom familjen är det väl Hoff&Mary, Jenna, John och möjligen MIa när hon är i stan som jag kan räkna in i den kategorin. Jag har såklart fler vänner, men inte på samma sätt.
Och jag trivs ganska bra med det.
Det som "fattas" är väl en partner, men jag tänker fan inte skaffa någon sådan (någon seriös och stadig osv ) förns jag är säker på att jag vill det, med just den personen. Jag kanske kommer att dejta någon osv, men nån "flickvän/pojkvän/sambo" dröjer det nog innan jag "skaffar".
I lördags fyllde Diana år, och vi ställde till med kalas. Fullt ös medvetslös, massor av ungar (typ fem-sex st, men de var här hela dagen) och några vuxna. Det var trevligt, men JOBBIGT; jag var trött som ett mähä på kvällen. John stannade kvar efter att de andra gick och gjorde mig sällskap framför tv:n i några timmar. Det var trevligt, att ha sällskap.
John ska följa med mig till BB, och det känns av många olika anledningar som ett bra beslut från min sida att jag frågade honom; ännu bättre att han tackade ja.
Så till det utlovade arga inlägget om FK; som efter ännu en sömnlös natt som fördrevs bland annat med ett halvt öga tittandes på TV känns ännu mer aktuellt. På TV pratade de om US:kor och hur svårt dte var för dem att få igenom arbetsskador. Det visade sig inte bara att FK hade orimliga krav på teknisk och medecinsk bevisning; (hur ska man kunna bevisa att man fått skadan på jobbet när den uppkommit efter åratal av slit?) de letade efter andra anledningar till skadan istället för att tex undersöka arbetsplatsen, och om de väl kom fram till att det FANNS bevis så fick de oftast nobben endå, för att "det skulle lika gärna kunnat vara från ngt annat även om det var såhär i just det HÄR fallet". Skandal, tamefan. Nej du har ont i armbågen pga psykisk stress eftersom din man varit svårt sjuk. Eh, jaha, du menar när han opererades -96, innan jag hade några symptom? Helt jävla sjukt.
På ett mer personligt plan så gäller det min föräldrapenning, och hur det SKULLE ha kunnat vara i somras.
Jag anmälde att jag ville ha föräldrapenning för Diana den 13/11 förra året, och gick ner till FK och frågade hur många dagar jag hade kvar; och enligt dem hade jag 44 lägsta-nivå-dagar (jobbigt ord, undrar om man ska skriva ihop det.. jaja skitsamma), och det fick jag en utskrift på att ta med till soc. Var strax efter det hos BM och fick moderskapsintyg, skickade in det samtidigt. Hörde inget av dem på hur länge som helst, ringde till sist och frågade hur det gick; men de hade minsanni nte fått några papper. Jaha, jaja, vasskamangöra, tänkte jag. Fick nytt moderskapsintyg, gick till FK och bad dem hjälpa mig att fylla i alltinbg rätt osv. Då plödsligt visar det sig att jag inte bara har 90 lägsta-nivå-dagar, jag hade 123 sjukpenningsgrundade dagar eller vafan det nu heter, och att jag kunde ta ut dem tills Diana slutar ettan, INTE tills hon fyller åtta som jag tidigare trott. Jag fick bra hjälp av tjejen som var där och fyllde i papprena med en jäkla massa olika datum och kryss och sånt för att "maxa" pengarna. Det som stör mig så in i helvete att jag i somras, när jag hade det extremt jobbigt med både fysiska och psykiska besvär, istället för att hålla på och fjanta med "starten" (det där jävla idiotvuxendagiset där man fick göra SGAB:s skitgöra) kunde varit mammaledig.
Förhoppningsvis får jag väl snart en retroaktiv summa, så jag kan köpa barnvagn och spjälsäng med mera.
Min socialsekreterare tyckte att 1300 var för dyrt för en begagnad barnvagn, men även om hon inte skulle tycka det måste jag till nästa möte göra ett "kostnadsförslag" och lämna in, Detta måste sedan godkännas, och först efter det kan jag få pengar till vagn och säng beviljat. Jag vill inte gnälla, men så lågt som socialbidraget ligger nu så behövs det extra slantar för att ha råd med såna utgifter.
Suck... jag har egentligen mer att säga, men jag orkar fan inte skriva mer just nu.
Idag innan jag vaggade iväg mot skolan (Diana skulle till skolsköterskan och vaccinera sig) rensade jag bort en hel del sk "vänner" från FB. Igen.
Jag anar att i den här lilla intrigrika äckelhålan kommer en del av de som plockades bort bli lätt upprörda, ta åt sig, tro att de gjort ngt fel, tro att jag är arg på dem osv. Om någon av de som känner sig träffade hittat hit och läser detta, kan jag säga att förmodligen är det inte så.
Jag har försökt flera gånger att förklara för folk att jag helt enkelt vill vara lite mer privat på min sida, och folk som jag egentligen inte kan kalla "vänner" i ordets rätta bemärkelse har inget på min FB att göra. Det betyder inte att jag är arg, men jag tycker faktiskt att det finns gott om andra sätt att ha kontakt på.
Dessutom stör det mig, att om jag kommenterar en kompis status eller länk eller whatever så kan alla dennes "vänner" se detta. Eftersom de flesta jag känner är Katrineholmare, och deras vänner och vänners vänner likaså så sprider sig rykten som en jäkla löpeld, och jag vill inte att alla ska veta allt om mig, och jag vill definitivt inte veta allt om alla.
Jag har sett många statusuppdateringar som uteslutande skriker "Se mig, hör mig, bekräfta mig, om ingen gillar detta förutsätter jag att alla hatar migoch tänker vara svart och svår." Det är väl ok att posta emoinlägg om man känner sig nere, men till 500 av sina närmaste vänner? Dels tycker jag det är ett jävla gnäll från dessa individer, dels vill jag SJÄLV kunna gnälla utan att det verkar som om jag söker sympatier från någon eller några andra än mina närmaste vänner, som faktiskt genuint bryr sig OM hur jag mår och dessutom inte är främmande för att på olika sätt pigga upp mig, i så fall.
Nåja, summa summarum; de få personer som nu finns kvar på min sida är sådana som jag litar på, som ger mig ngt slags utbyte att dela mina tankar med, som helt enkelt av olika anledningar känns helt ok att både gnälla till och dela positiva saker med.
På vägen hem från vaccination och hälsoundersökning (som hon fick "högsta betyg" i såklart, mitt lilla A-barn) kom jag fram till att egentligen har jag inte så många vänner som jag faktiskt umgås med på regelbunden basis, sånadär som man liksom kan komma över och fika hos eller ringa typ när som helst. Förutom familjen är det väl Hoff&Mary, Jenna, John och möjligen MIa när hon är i stan som jag kan räkna in i den kategorin. Jag har såklart fler vänner, men inte på samma sätt.
Och jag trivs ganska bra med det.
Det som "fattas" är väl en partner, men jag tänker fan inte skaffa någon sådan (någon seriös och stadig osv ) förns jag är säker på att jag vill det, med just den personen. Jag kanske kommer att dejta någon osv, men nån "flickvän/pojkvän/sambo" dröjer det nog innan jag "skaffar".
I lördags fyllde Diana år, och vi ställde till med kalas. Fullt ös medvetslös, massor av ungar (typ fem-sex st, men de var här hela dagen) och några vuxna. Det var trevligt, men JOBBIGT; jag var trött som ett mähä på kvällen. John stannade kvar efter att de andra gick och gjorde mig sällskap framför tv:n i några timmar. Det var trevligt, att ha sällskap.
John ska följa med mig till BB, och det känns av många olika anledningar som ett bra beslut från min sida att jag frågade honom; ännu bättre att han tackade ja.
Så till det utlovade arga inlägget om FK; som efter ännu en sömnlös natt som fördrevs bland annat med ett halvt öga tittandes på TV känns ännu mer aktuellt. På TV pratade de om US:kor och hur svårt dte var för dem att få igenom arbetsskador. Det visade sig inte bara att FK hade orimliga krav på teknisk och medecinsk bevisning; (hur ska man kunna bevisa att man fått skadan på jobbet när den uppkommit efter åratal av slit?) de letade efter andra anledningar till skadan istället för att tex undersöka arbetsplatsen, och om de väl kom fram till att det FANNS bevis så fick de oftast nobben endå, för att "det skulle lika gärna kunnat vara från ngt annat även om det var såhär i just det HÄR fallet". Skandal, tamefan. Nej du har ont i armbågen pga psykisk stress eftersom din man varit svårt sjuk. Eh, jaha, du menar när han opererades -96, innan jag hade några symptom? Helt jävla sjukt.
På ett mer personligt plan så gäller det min föräldrapenning, och hur det SKULLE ha kunnat vara i somras.
Jag anmälde att jag ville ha föräldrapenning för Diana den 13/11 förra året, och gick ner till FK och frågade hur många dagar jag hade kvar; och enligt dem hade jag 44 lägsta-nivå-dagar (jobbigt ord, undrar om man ska skriva ihop det.. jaja skitsamma), och det fick jag en utskrift på att ta med till soc. Var strax efter det hos BM och fick moderskapsintyg, skickade in det samtidigt. Hörde inget av dem på hur länge som helst, ringde till sist och frågade hur det gick; men de hade minsanni nte fått några papper. Jaha, jaja, vasskamangöra, tänkte jag. Fick nytt moderskapsintyg, gick till FK och bad dem hjälpa mig att fylla i alltinbg rätt osv. Då plödsligt visar det sig att jag inte bara har 90 lägsta-nivå-dagar, jag hade 123 sjukpenningsgrundade dagar eller vafan det nu heter, och att jag kunde ta ut dem tills Diana slutar ettan, INTE tills hon fyller åtta som jag tidigare trott. Jag fick bra hjälp av tjejen som var där och fyllde i papprena med en jäkla massa olika datum och kryss och sånt för att "maxa" pengarna. Det som stör mig så in i helvete att jag i somras, när jag hade det extremt jobbigt med både fysiska och psykiska besvär, istället för att hålla på och fjanta med "starten" (det där jävla idiotvuxendagiset där man fick göra SGAB:s skitgöra) kunde varit mammaledig.
Förhoppningsvis får jag väl snart en retroaktiv summa, så jag kan köpa barnvagn och spjälsäng med mera.
Min socialsekreterare tyckte att 1300 var för dyrt för en begagnad barnvagn, men även om hon inte skulle tycka det måste jag till nästa möte göra ett "kostnadsförslag" och lämna in, Detta måste sedan godkännas, och först efter det kan jag få pengar till vagn och säng beviljat. Jag vill inte gnälla, men så lågt som socialbidraget ligger nu så behövs det extra slantar för att ha råd med såna utgifter.
Suck... jag har egentligen mer att säga, men jag orkar fan inte skriva mer just nu.
