I natt drömde jag massa sexdrömmar. Det var härligt, förutom att man liksom sällan får komma till skott när man drömmer. Men dte var ju nice iaf.
Personen som figurerade i drömmarna förvånade mig lite. Det var en kille från mer än 15 år tillbaka, eller mer än tio, beroende på hur man räknar.
När jag var 15, nyss fyllda faktiskt; så firade vi nyårsafton i Björkvik på en fest. Den här killen och jag höll på och flirtade hela kvällen, ni vet sådär elektriskt laddat, med små blickar och små, små beröringar när man skickar över en cig för att få spurten eller så, som känns intensivare än en omfamning. Timme efter timme höll vi på så, tills jag fick en av mitt livs än idag bästa kyssar, mot en raggarbil utanför ett hus i Björkjokk.
Sen blev det inte mer. Jag var hormonstinn tonåring, och blev förstås dunderkär. Han var lite äldre än mig, och ville såklart inte bli ihop med "gängets tönt", eller vad jag nu var. Jag var inte överst på listan iaf, så mkt kan man lugnt säga.
Åren gick, och jag slutade tänka på honom efter ett tag, även om det störde mig att han "kom undan".  Jag är nog ganska bortskömd med att få den jag vill ha, även om det ibland kan ta ett tag. Men det kommer jag till senare.
Anyway, några år senare, medans jag fortfarande bodde hemma hos mamma men endå hunnit bli "vuxen", dvs i 20-årsåldern strax innan jag flyttade hemifrån; så var jag på krogen i Katrineholm. Vid det laget var jag ingen tafatt tonåring längre. Även om jag inte var i närheten av att vara lika sexuellt självsäker om jag är ńu så visste jag bättre än de flesta hur man skulle förföra en man.
Och där var han. Jag hade inte sett honom, pratat med honom eller ens tänkt på honom på några år, men för min del var det ganska uppenbart redan när vi hade växlat några ord att spelreglerna hade ändrats.
Vi tog ett par drinkar eller öl eller vad det nu var tillsammans, och sen fick jag skjuts hem till Björkvik; jag och en kille som var med i sällskapet. Han släppte av mig först, och skulle sen släppa av den andra killen. Innan han klev in i bilen igen sa han "Sätt på kaffe du, jag kommer strax."
Jag skuttade in, snabbstädade lite och satte på en kanna kaffe, och nån kvart senare dök han upp.
Vad som följde behöver vi inte gå in på i detalj, men efteråt sa han ngt i stil med att "Jag tänker inte låta dig vinna;" varpå jag skrattade och sa att "Det har jag redan gjort!"
Efter den kvällen hörde jag inte av mig, och hörde inte av honom. Jag får väl påstå att jag haft bättre sex, det var definitivt inte värt att vänta mer än fem år på, men endå är jag glad att det blev av. Annars hade han i mitt huvud varit "the one that got away", och min hjärna hade porträtterat honom som en mästerlig, välutrustad älskare som hade gjort att jag levade lycklig i resten av mina dagar.

Som jag skrev förut; jag är van att få den jag vill ha. Eller inte vill ha.
Det är något som liksom alltid ingått, för mig. Sen jag var tonåring.
"Alla" killkompisar jag någonsin haft har förr eller senare alltid viljat ligga med mig. Detta faktum gör mig ibland, för stunden, tillfreds. Det är ju trevligt att man får ligga om man vill. Övrig tid är jag dock bara besviken. Dels på mig själv, som i mina egna ögon förstärker den djupt ingrodda psykologiska bilden av mig själv som en äcklig hora som bara duger att sätta på, dels på mina sk vänner, som bekräftar den bilden.
Missförstå mig nu inte, jag är en sexuellt frigjord varelse som tar det jag vill ha om jag kan få det utan att skämmas. Dock är en del av den frigjordheten ett direkt resultat av att sex blivit totalt avdramatiserat för min del. Det har på nästan alla sätt förlorat sin betydelse, tror jag i alla fall, eftersom de flesta andra verkar tycka att det är en helt annan sak än vad jag upplever det som. För min del är det "bara sex". Vissa gånger har väl varit mer betydande kanske, men det är inte många.

För att återknyta till hormonerna, drömmen osv, så kanske min höga hormonnivå just nu på vissa sätt påminner om den hos en 15-åring, och kanske är det därför jag drömmer om någon från den tiden?
Jag känner dock att hormonerna som för någon månad eller två sedan rasade runt i min kropp lugnat ner sig betydligt. Jag är lugnare nu, inte lika lättirriterad och frustrerad.
Min dotter försöker skylla på att jag är "gravid och grinig hela tiden"  och komma undan med att vara extra provokativ, vilket kan vara mycket störande. Men hon är åtta år, så hon är förlåten.
Däremot vuxna människor, som försöker skylla alla känslor någon annan har på något, om det är graviditetshormoner, pms, nikotinabstinens eller vad det nu kan vara gör mig bara... trött. Bara för att man snabbare går från lätt irriterad eller småhängig till förbannad eller ledsen betyder det inte att man har fel i sina argument, att andra har rätt att betè sig som fittor eller att man inte är fullt berättigad att tala om för folk när de gör en ledsen. Att försöka bortförklara sin egen bitchighet med att motparten är hormonell är bara löjligt, och tyder på att man insett att det inte finns några fler vettiga argument och letar efter ett sätt att "vinna". Att med något slags "milt översèende" undvika disskutioner med någon som skulle kunna vara påverkad av hormoner är nästan ännu mer irriterande. Som sagt, jag kanske är hormonell och det går snabbare att komma från irriterad till arg, men det innebär ju inte automatiskt att jag har FEL.
Nå... nu var detta sagt.

Så till en helt annan sak.
Fuktskador. Mitt köksgolv ska bytas, på onsdag. Man skulle ju kunnat önska att de förbannade klåparna som bilade upp i källaren, filmade och grejjade i mitt avlopp, ställde en kompressor i köket osv hade gjort sitt jobb ordentligt, så man kunde ha sluppit främmande karlar i köket vid det här laget. Mn nu är det som det är, så det är bara att röja ur köket, flytta tillbaka diskmaskinen till badrummet och tålmodigt lyssna på fläkten som kommer att stå och brumma i köket. är det då så konstigt att man blir "hormonell"?