Naftalin the Welderine

Jag längtar efter mina barn. Jag vill hem.

Klockan är dock snart fem, så jag tvivlar på att jag får åka nånstans idag.

Inte finns det tillräckligt med täckning för att kolla på svt play heller.

Hoppas det blir god mat,  och att ALLA som läser detta vill spela WF och QK med mig! 

Det är bara att tänka positivt,  det kunde ju ha varit värre. 

 

Jag har brytit nacken.

Frakturer på femte och sjätte kotan.

Förhoppningsvis blir jag fullkomligt återställd.  Om disken mellan kotorna börjar bråka så kan det få neurologiska konsekvenser,  men redan idag känns det så pass mycket bättre i nacken, så jag tror inte det är nån fara med mig.

Rent objektivt så hör jag att det låter som en kkassisk Nathalie-kommentar; "Jag gar brytit nacken, men det är ingen fara med mig!"....

 

Vad som hände var att vi avslutade en festlig lördagskväll med ett nattligt bad i Djulösjön. Tuff och häftig som jag är så ville jag naturligtvis dyka i först. Det var lite grunt, dessvärre,  så jag drog skallen i botten och fick så jävla ont att jag grät.

Motvilligt åkte jag till akuten i Katrineholm,  där de röntgade mig och sen skickade mig till Eskilstuna,  där jag ligger nu.

Om en timma ska jag röntgas igen, sen får jag veta om jag blir kvar här en natt till.

Tur att telefonen fungerar, (någorlunda) den badade nämligen den också...

 

Tog bort lösenordet.  Om nån stör sig på min blogg så kan den sluta läsa, helt enkelt.

Eftersom jag är blockerad på FB kan man ju alltid hoppas att personen i fråga tappat intresset för att misstolka mina ord och hitta på historier även vad det gäller bloggen. 

 

Nu ska jag dricka te, liggande, med sugrör.

Dagen har saknat den nivå av turbulens som präglat vardagen sen i lördags.

Skönt.

Nu är det lagom med det jag räknade upp i rubriken,  innan jag kryper ner mellan rena sängkläder, fria från doft, fläckar och hudceller från psykbrytsnissen.

Om jag inte hade haft sån jääääävulsk mensvärk hade detta varit en bra dag.

Min dotter slutade lågstadiet, min son gjorde lyckliga kullerbyttor,  pratat med eller träffat tre av mina bästa.

 

Dagen har såklart inte varit HELT fri från muppigheter.

Monsieur skulle hämta sina saker, men han kunde inte just då (när jag messade) men skulle vara tillbaka här i stan efter tolv.

Fast.... Han sitter ju på balkongen och hostar, sa grannen.

Kan bara hålla med henne... "men käre värld så efterbliven han är".

Okej..... 

Normalt att gå till min bästa kompis och snacka i ett par timmar, och försöka måla upp mig som nån jävla alkoholiserad skitstövel.

Han måste ju fatta att det kommer fram till mig vad han säger?

Jag börjar på riktigt tro att snubben är psykopat, eller har nån annan allvarlig störning.

Obehagligt som fan är det.

...tog ett glas vin istället. 

Känns lite bättre i ett varmt bad med vin och tända ljus.

Undrar varför man oftast säger "tända" eller "levande" ljus, btw. Vore rätt meningslöst om de inte var tända....

 

Beskådar min nakna kropp som flyter och guppar i takt med andetagen. Brösten ser ju fina ut när de flyter, men fyfaan vad jag avskyr min mage.

Visst, jag vet; jag har fött två barn och har ett normalt kroppsomfång på plussidan, har aldrig varit "smal" och verkar inte kunna bli det.  Önskar det vore annorlunda,  men jag önskar att jag kunde vifta med ett trollspö och plötsligt ha mindre uttänjd hud, mindre bristningar, mindre underhudsfett och bättre självkänsla. 

 

Skulle vilja ha lite nya kläder till sommaren,  men jag HATAR provhytter och har inte heller råd att shoppa, sen Emmaus försvann från Katrineholm. 

 

Nästan alla dagar lyckas jag tvinga mig själv att strunta i hur jag "borde" klä mig och sätts på mig hur kort kjol jag känner för,  trots bred röv och gropiga lår, hur tighta och/eller urringade tröjor jag vill, trots mage och e-kupa, hur trasiga,  smutsiga eller bekväma plagg jag vill... för att jag trivs i dem när jag är ensam. 

 

Ibland kommer dock såna där sk "fuldagar", och då spelar det ingen roll hur mycket kläder man frustrerat och gråtfärdigt provar,  hur mycket vackra smycken och smink man pimpar sig med eller hur många vänner som försäkrar mig om hur fin jag är.  Då vill jag bara gömma mig,  stoppa fingrarna i halsen,  sova, supa eller gråta. 

 

Minns det,  om ni  ser mig extra "fin" nån dag; det kan lika gärna bero på att jag känner mig fin som att jag försöker dölja hur ful jag egentligen känner mig. 

När Diana går och Adrian sover... då blir det ensamt.

 

Jag är fortfarande lätt... förbluffad över hur saker och ting utvecklade sig. 

Hur kan man tolka in så mycket och så fel i ett sms?

Gillade verkligen den här killen, trodde vi skulle kunna bli långvariga tillsammans. 

Antar att det var bättre att jag fick se hans svartsjuka i ett så tidigt stadie än om, säg, ett halvår,  ett år.

 

Detta kommer att göra mitt hjärta ännu mer stängt, jag kommer att få ännu svårare att lita på någon.

 

Det kanske är meningen att jag ska leva ensam, med mina barn.

 

Alla dessa floskler som "du kommer också att träffa någon", "du förtjänar bättre", "kärleken kommer när man minst anar det".... De blir svårare att tro på för varje gång man blir bränd.

 

Känner för att emoböla,  men tänker låta bli. Det är lättare att vara hård.

Antar att det är positivt,  att man blir härdad. Om man ska försöka vara optimist,  liksom.

 

Imorgon ska han få tillbaka ett par grejer som står här. Levererat till balkongen,  enligt önskemål.

 

Ikväll ska jag bada... och bädda rent i sängen. 

Försöka tvätta mitt sinne och hjärta också. 

Skulle egentligen vilja supa ner mig och lyssna på hård, härlig musik. .. men bubbelvatten och Rederiet får väl funka det med. 

Jag är sårad,  arg och ledsen. 

 

Detta kommer förmodligen att resultera i ett lätt osammanhängande blogginlägg.

 

Nedan kommer lite copy/paste, som jag därefter kommer att kommentera. 

 

För det fjärde:

Rastar draken? Vi strulade. Shit happens when you party naked. Det är inte J:s sak att döma eller bedöma hur han ska leva sitt liv, särskilt inte som det hände INNAN jag började dejta J.

 

För det femte:

J  förstår inte varför man "fortsätter snacka" (dvs mitt mess då, eller?) med nån man har utbyte av? Är det inte så man lär känna nya människor?  Skaffar nya vänner?

Nej, jag kanske borde ansöka om Js godkännande innan jag messar nån. My bad,  visste som sagt inte att det var ett krav. Då hade jag nog inte börjat dejta J öht.

 

För det sjätte:

Vad är det för beteende J stör sig på? Det var HAN som började fitta sig i kommentarstråden, det var HAN som stormade ut från lägenheten som en riktig drama queen, det var HAN som istället för att fråga mig om han undrade något valde att tåta ihop en egen version.

 

För det sjunde:

Ta bort honom ur mitt liv, för att J inte känner att personkemin stämmer? Rätta mig om jag har fel, men är inte det ett ganska starkt varningstecken, när ens partner börjar diktera vem man ska umgås med?

 

För det åttonde:

"tycker ju så fantastiskt bra om barnen, och vi har ju så mycket annat gemensamt han och jag"  har jag aldrig sagt.

Han har träffat min son ungefär en kvart. De ritade. Min son är charmig. Klart han tycker det. Diana har han ingen uppfattning om. Jävligt lågt att dra in mina barn i sitt svartsjukesvammel.

Vad jag sa var (och till skillnad från J vet jag hur man copy/paste:ar): 

"Meh, snackat "snackat". Jag har inte hållit på nåt skit bakom ryggen på dig,  men visst,  han har messat nån gång och jag har svarat.  Vadå, varför skulle jag inte snacka med honom?  Vi har en del gemensamt,  det betyder inte att jag vill ligga med honom."

 

 

Undrar vem det är som ska ifrågasätta vem här.

 

Så, är det konstigt att JAG känner mig ledsen och sårad?

Hans kompisar är inte sena med sympati och undrar varför jag inte blev utkastad från balkongen. 

Det var kanske de kompisar J menade när han sa att han bara kände idioter och mig?