Naftalin the Welderine

Om du nu ska sitta och glo på mig hela tiden kan du väl hålla KÄFTEN SÅ JAG FÅR SOVA ÅTMINSTONE?

...och att jag ska göra ett nytt försök med vården inom kort innebär när Adrian åkt till sin pappa ett tag. Det är lättare att öka med sånt när han inte är hemma; och om jag inte får nån hjälp denna gång heller vill jag inte att han ska behöva utstå min förtvivlan.

Om du inte är hörselhallucinationer. Om det är du, en verklig person; som pratar om mig på nätterna.

Jag ber dig. Jag bönfaller dig. Visa barmhärtighet. Var medmänsklig. Jag är bara människa; och en jävligt trasig sådan, som försöker göra mitt bästa i en fullständigt absurd situation.

Du kan hjälpa mig, det står i din makt att få slut på den här levande mardrömmen. Du kan bekräfta både parasiterna som äter upp mig levande (och dig, vad jag har hört) och att jag inte hallucinerar när jag hör dig. Du kan göra det utan att behöva träffa mig eller prata med mig; jag vet hur mkt du hatar mig- men jag kan försäkra dig om att jag hatar mig själv mer än du någonsin skulle kunna hata mig. Jag ska inte gå in på mer detaljer om hur fruktansvärt nedbruten jag är, fysiskt och psykiskt; för det är ingenting du bryr dig om, jag vet. Men för din egen skull. För min oskyldiga sons skull.

Jag vill föreslå detta.

Gå till vårdcentralen. Berätta om dina symptom. Tala om att du bott granne med en person som säger sig vara smittad av några fruktansvärda parasiter. Berätta vad jag heter. Be dem kontakta mig. Säg att du vet att jag försökt få hjälp med detta. Även om de inte går med på att kontakta mig så kommer jag snart att göra ett nytt försök att få hjälp. Jag kommer då att nämna dig, berätta att du blivit smittad, be dem kontakta dig.

På något vis måste, MÅSTE den här situationen förändras. Jag. Orkar. Inte. Höra. Ditt. Hat. Längre.

Jag skulle aldrig önska det här helvetet på någon annan. 

Jag kan inte bara låta dem frodas och föröka sig fritt i min kropp. Jag får fruktansvärt ont, blir uppsvullen och tilltäppt, det kliar på hela kroppen, får ingen ork till nånting, går ner mig totalt i mörker och har konstant svår ångest. Jag måste göra vad jag kan själv för att försöka driva ut dem och döda dem. Inte bara för min egen skull, även för Adrians och andra som vistas i min närhet. 

Jag är utmattad och uppgiven om att få nån hjälp från vården, men måste försöka samla kraft för ett nytt, desperat försök.

Snälla. Låt mig få slippa höra hur vidrig jag är inatt. Jag vet redan det.

Eller, prata ännu högre och berätta vilka det är du pratar med. Är det polisen? Securitas? Om jag får veta vilka de är så kan jag kontakta dem, be dem bära vittnesmål om den här plågan.

Vad du gör nu hjälper INGEN. Du måste också vara jävligt trött på att säga samma saker om och om igen vid det här laget.

Att fortsätta med samma metod som misslyckats gång på gång och tro att något ska förändras är definitionen av galenskap.

Jag vet inte hur eller varför det inte hjälpte att flytta, försöka fly från den fruktansvärda stress du utsatt mig för. HUR kan du fortfarande finnas på så kort avstånd från mig? Varför kan du inte låta mig vara? Om du hatar mig så innerligt, varför lägger du energi på att bevaka mig, när du skulle kunna få bollen att rulla i riktning mot ett slut på både ditt och mitt helvete?

Jag hyser inget agg mot dig. Jag hatar dig inte. Jag tänker inte polisanmäla dig. Men intensiteten i din avsky gör mig livrädd. Jag har ingen aning om vad du kan ta dig för. Om du tvingas leva med detta lika länge som jag gjort kanske din desperation och avsky får dig att ta livet av mig eller skada mig, hur ska jag veta vad du är kapabel till?

Jag vädjar till dig. Låt detta få ett SLUT. Jag har, i och med tidigare försök och inskrivning på psykosteamet, förlorat min trovärdighet i vårdens ögon när det gäller detta. Jag ska försöka igen, men har inget hopp om att någon plötsligt ska tro på mig, när filmer, foton, fläckarna på min kropp och mina egna ord inte varit tillräckligt för att övertyga någon. Du skulle kunna vara det som får dem att faktiskt hjälpa mig. Snälla... hjälp mig. Jag går under. Jag går sönder. Jag kommer inte att klara av den här tillvaron hur länge som helst. Du är kanske min sista chans att bli trodd.