Naftalin the Welderine

Idag är det fredag. Ska strax gå över gatan och hämta min älskade dotter. Saknar henne.
Måste hålla god min och kallprata med hennes far också. Alltid lika vämjeligt.
Jag ska skriva på hans jävla papper.
Trodde aldrig jag skulle göra det frivilligt. However, som läget är nu orkar jag inte med att tjafsa med honom on top of everything. Dessutom känns det endå skönt att veta att jag inte behöver ha hela ansvaret för henne hela tiden.
Jag hoppas att helgen blir lugn. Jag behöver lugn.

Mitt liv är fullständigt kaos just nu.
Min chef tyckte att jag hade varit borta för mkt från jobbet, så förra tisdagen tog min provanställning slut. Sen att det inte på ngt sätt var ogiltig frånvaro, (ögoninflammation så jag blödde ur ögat, vård av barn, föräldraledigt i två dagar och läkarbesök i Uppsala en dag); det spelade ingen roll.
Sålde min själ till djävulen,och messde det jävla satans aset. Bönade och bad om en chans till, lovade bot och bättring. Han svarade att jag skulle ringa honom, vilket jag gjorde.
Om jag inte var övertygad innan om vilken fruktansvärd jävla cunt han är innan så blev jag det då. Han körde över mig totalt, och predikade för mig länge och väl om att jag minsann borde tänka mig för vad gäller Johan; och hela tiden fanns dt underförstått att om jag dumpar honom så har jag mkt bättre chans att få komma tillbaka.
Han skulle höra av sig om en vecka eller två, så här sitter man i limbo.
Insåg inte hur jobbigt det skulle vara att bli arbetslös igen. Mår mkt mkt dåligt av det. Just nu är det väldigt mkt skit som har träffat fläkten, och mot bajsregnet har jag inget skydd.
Av flera skäl har detta slutligen puschat mig så långt att jag idag lyfte luren och ringde öppenvården, och artigt bad att få bli kund där. Jag orkar inte må såhär längre. Det är inte bara jag som blir lidande längre. Så länge dte bara var jag som mådde piss, och man fortfarande kunde hålla skenet uppe kom jag aldrig till den gränsen.
Jag darrade som ett asplöv när jag skulle ringa, och snyftade tafatt i telefonen. Mannen jag pratade med verkade imponerad av min meritlista, han verkade inte tro sina öron och undrade om jag verkligen inte fått nån hjälp alls med allt detta. Endå fick han bara snabbversionen.

Få människor vet om allt, eller rättare sagt; bara jag vet om allt. Några få vet om en del av vad jag genomlevat, men ingen har fått hela den stinkande äckliga historien.
Kan ju vara bra att få vräka ur sig hela skiten till ngn som inte har några förutfattade meningar. Nånting måste hända iaf, för nu har jag kommit till bristningsgränsen.
De skulle höra av sig nästa vecka.

Uppdaterar mer imorn... u ska jag gå och lägga mig med min älskling, som äntligen är hemma...