Naftalin the Welderine

Jag försöker alltid att inte vara arg, att inte "hata". Så även nu. Men jag förstår inte varför man vill knäcka någon så totalt som min granne nu knäckt mig.

Antingen övervakar han mig,  filmarig i mitt sovrum, i badkaret, pratar om hur vidrig jag är även när jag tex har sex. Vilket tärt ner mig totalt, jag kände mig vidrig redan innan jag började höra hans röst. 

Och isf om allt detta verkligen är på riktigt; så låter han alltså hellre mig undra om jag är schizofren än att ge sig till känna, prata med mig och på så sätt LÖSA PROBLEMET.

Eller så är det så. Att jag är galen. Jag kan inte lita på mitt huvud längre. Och det skrämmer skiten ur mig. Och isf kan jag garantera att det är stressen som han skapat som utlöst det.

Hur som helst undrar jag, hur fan kan man göra så mot någon? Med vilje?!

Om jag nu är en vidrig, äcklig knarkarjävel, VAD HAR HAN MED DET ATT GÖRA? Tror han att NÅN utom han själv mår bättre av det här?

Ingenting händer, gapar han. Jo, det gör det. Mitt liv har krossats, jag är snart hemlös och redo att läggas in på dårhuset. Det är vad som hänt. SÅ JAG HOPPAS HAN ÄR JÄVLIGT NÖJD NU. VARSÅGOD, du lyckades få nånting att "hända". Må det följa dig i graven, vad du gjort mot mig och de som står mig nära.

Jag är rädd nästan hela tiden; och när jag inte är det är jag bara trött och uppgiven.

 

Jag har ont hela tiden, är svullen och stel. Har efter tre år inte lyckats få rätt hjälp av vården. Hur ska jag kunna bevisa något som jag inte vet själv vad det är? Jag vet att det inte är nån psykos, efter oräkneliga fysiska bevis, filmer, foton och vittnen.

Ändå får jag antipsykotisk medicin.

Sen jag började ta den har det blivit värre.

De symptom som psykiatrin tror att jag inbillar mig har manifesterats som verklig inbillning.

Jag hör min arga granne konstant, hur han gapar och skriker om hur vidrig jag är och försöker få någon att gå in i lägenheten. Det är fruktansvärt obehagligt och jag vågar knappt röra mig. Men det är ännu mer skrämmande när jag inte längre vet vad som är äkta och vad som bara finns i mitt huvud.

Hans röst har blivit den största demonen, som dagligen matar mitt självhat och mina skuldkänslor. Hans röst vrålar saker jag fruktar att jag utsätter andra för, bekräftar vilken usel, vidrig, hemsk, äcklig jävla spillra till människa jag är.

Jag hör hans flickvän också; och en annan man. De brukar "försvara mig", men det är så svårt att ta till sig. Känner mig så jävla äcklig hela tiden. Min kropp tillhör inte mig längre och nu ka jag inte heller förlita mig på mitt sinne. En sak säger de dock som jag vet är sann; "Hon kan väl inte hjälpa att hon är sjuk?"

 

Snart är jag hemlös. Kan inte bo kvar här, där jag befinner mig under ständig övervakning, oavsett om det är så mycket som jag tror eller inte. Så jag har sagt upp lägenheten. Men jag får ingen ny, eftersom den här är så sliten. Beror säkert också på att jag mitt i all förtvivlan, depression, ångest och smärta inte skött mina papper ordentligt, inte haft sån koll på ekonomin som jag borde haft.

Så hyran blev sen förra månaden. Jag visste inte att den inte var betald, eftersom jag samma månad hade fått väldigt mkt mindre i försörjningsstöd. Konstigt nog gick det inte ut någon notis om detta till mamma, som står som borgenär.

Jag hade en visning, den enda jag blivit erbjuden. Det verkade jättebra först. Men sen sket det sig, när uthyraren kollade mina "referenser" som hyresgäst.

Där är det troligen bara den senaste som räknas. För i andra lägenheter jag bott har jag inte haft några problem alls med hyresvärden. Hit kom de ju och tittade efter om det var "vanvårdat". De kom fram till att nej, det var det inte. Sen valde de att göra en orosanmälan, trots det. Baserat på saker som damen i fråga påstod att jag sagt. Jag var inte där. Hon pratade med John. Lätt att ta fel på oss antar jag. Och han sa inte alls det hon sa att jag sagt. Så jag är inte jättekompis med dem.

 

Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag har ingen ork kvar.

Ibland är jag nästan glad att allt är så hopplöst. Då spelar ingenting någon roll längre.

Om drygt en vecka ska jag vara ute här ifrån. Så då löser sig allting, på ett eller annat sätt. Antingen har jag någonstans att bo, eller så har jag inte det. Eller så ligger jag inlagd på psyket. Men det tror jag inte. Jag hatar sjukhus. Och jag får ändå inte den hjälp jag behöver. Ska nog ringa min psykiatri-sjulsköterska idag iaf och fråga om det är meningen att antipsykotisk medicin ska ge psykos. Men jag orkar inte. Jag kan inte. 

Inte nu iaf. Sen.

 

Det finns ingen happy ending för mig. Jag är fast i mörkret och gyttjan på botten. Andra går vidare, utvecklas, flyttar, förnyar sig. Jag är bara fast, misslyckad, otillräcklig, fel, konstig, vidrig, värdelös.