Naftalin the Welderine

Fortfarande övertid.
Kunde knappt sova alls i natt, tror klockan var närmare fem när jag lyckades slumra till.
Det är märkligt egentligen att man fungerar öht på så lite sömn som det blir nu för tiden, men det är väl förmodligen biologiskt.
Halv sju ringde väckarklockan, och jag vaknade med ett fruktansvärt illamående, ont i magen, ryggen, lederna... well, som vanligt; hela kroppen i princip. Frukosten blev en pamol och en omeprazol nedsköljt med en samarin.
Diana var seg med att bestämma sig för vad hon ville ha till frukost, och när det väl hälldes upp kalaspuffar och mjölk var jag lite halvstressad, lyckades komma emot skeden i skålen och spilla ut hälften av skiten på "golvet" (yep, det är fortfarande spånplattor; och yep det är av nån jävla anledning JAG som måste ringa och säga till om det), hävde ur mig några inte allt för vackra ord och snäste åt min stackars unge.
Jag bad henne om ursäkt direkt efteråt, berättade att jag knappt sovit något och att jag mådde illa. Min lilla älskling, hon hjälpte mig då att tömma sophinken (som självklart var jätteäcklig och droppade sopvatten när hon ställde ut den i hallen) så jag kunde städa undan de förbannade kladdpuffarna.
Disktrasor glömde jag att köpa igår, men jag slängde ner kökshandduken som jag tog ren i natt nån gång för att torka upp mjölken.
Visst, jag har tvättmaskin, men SÅ kul är det inte att släpa den från Dianas rum, koppla in den, tvätta, koppla ur den, släpa tillbaka den.
Morgonen fortsatte i samma stil, det trillade paprikor från kylen, jag tappade saker, katten skrek, telefonen ringde, klockan var mkt osv.
Diana gjorde sällskap med en kompis till skolan, jag cyklade senare till barnmorskan.
Inte min vanliga BM, men det gick ju bra endå. Jag slapp iaf surkärringen jag hade vid inskrivningen.
Hon ringde och försökte boka in en tid i Norrköping (inte Nyköping som det var sagt innan) för kontroll med ultraljud, men de hade fullt just nu. De skulle höra av sig asap till henne, så skulle hon ringa mig.
Förhoppningsvis blir det en trevligare och mer planerad resa till Norpan denna gång iaf, då kanske man kan slita med sig mamma och passa på att shoppa lite på myrornas eller så.
Om det nu inte blir förlossning innan dess förstås.
Men, den kommer ju "aldrig" att komma igång. Det känns faktiskt verkligen så, på riktigt.
Jag har vid det här laget tappat nästan all känsla av "snart har jag en liten bebis", det känns bara som om man fastnat i detta mellanläge, där man näst intill handikappat stapplar, vaggar, pustar och suckar sig igenom dagarna och nätterna.
Jag köpte en färsk ananas igår, men om man ska få i sig tillräckligt av det ämne som sägs kunna hjälpa till att sätta igång förlossningen ska man äta ca SJU stycken, vilket förmodligen bara skulle resultera i mer rännskita och illamående; om jag nu skulle lyckas pressa i mig så brutala mängder mat.
Vanmakt, det är nog den dominerande känslan just nu. Jag sitter där jag sitter och kan inte göra någonting för att saker och ting ska kännas lättare eller gå snabbare.

I måndags kväll hade jag hunnit med att köpa barnvagn, tvätta, köpa kläder, handla mat, dammsuga, vara på MP-möte och lite annat trams.
Maria och Hoffen ställde upp och var barnvakter på kvällen. tack för det, och för efterföljande tjänster...

När jag kom hem och satte mig på min breda röv i min slitna soffa mådde jag lite illa, så någon mat blev inte lagad. Chokladdragerade jordnötter framstod då det begav sig som ett ypperligt alternativ, mest för att de råkade ligga i min handväska och således befann sig inom behörigt avständ.
Illamåendet tilltog, och övergick så småningom i magvärk, kramper, ja; värkar.
Jag tog tid på dem, och ringde till de jag behövde ringa, beredd att åka till Norrköping så fort barnvakt och god vän infunnit sig och skjuts ordnats.
Strax innan min vän kom tömde jag maginnehållet i samma blåa hink som min dotter under helgen använt för just detta ändamål.
För de som inte vet:
När man inleder sin förlossning kan symptom som illamående och kräkningar förekomma.
När man inleder sin magsjuka kan liknande symptom tydligen uppstå.
Dock är det inte lika vanligt att man har sammandragningar med korta intervaller som hela tiden ökar i intensitet då man drabbats av en bacill, det brukar vara förbehållet de som bär en liten parasit inom sig.
Eftersom den söta (hon lät liksom söt och rar i telefonen; och det visade sig senare att hon var det också) barnmorskan hade sagt till mig att jag var välkommen till förlossningen så fort jag hade styrt upp allt som behövde styras upp så tyckte jag att det var lika bra att åka. Hellre magsjuk på sjukhuset än föda barn i nedsutten soffa.
Dessutom sa min mamma när hon i egenskap av barnvakt anlände vid ca 3.30 på morgonen att jo, nog är det dags alltid; med all den säkerhet en mogen kvinna som själv fött tre barn har.
Vi begav oss mot Norrköping, och jag hade ont.

Vi kom dit, jag fick pluppar på magen för att kolla barnets "kurva"; vilket jag inte exakt vet vad det är... men man kunde se hjärtrythmen på en liten skärm iaf. Urinprov, blodprov och undersökning.
En centimeter öppen; och för de som inte vet hur det där funkar:
I vanliga fall har en kvinna en livmodertapp. När man ska pressa ut en bebis så förvandlas denna lilla tapp till en "mun", den drar sig uppåt och öppnar sig. När jag skulle föda Diana var jag 6 cm öppen då jag anlände till BB, om jag inte missminner mig.
För att vara "fullt öppen" ska man vara ca 10 cm vidgad.
Summa summarum: 1cm är inte särskilt mycket, och behöver inte alls betyda att man får börja krysta ens samma vecka.

Banmorskan föreslog att jag skulle lägga mig i ett varmt bad för att slappna av lite, sedan undersöka igen efter ett par timmar.
Badkaret var stort, men särskilt avslappnad blev jag inte. När man är skapt som en hob måste man nämligen sträcka ut ena foten mot bortre änden av badkaret för att inte glida ner under ytan. Jag hittade nån slags halvbekväm ställning att sitta i, men av olika anledningar (skållhett vatten, fysisk och/eller psykisk utmattning osv) var jag nära att tuppa av. Värkarna fortsatte att komma, och inte med mindre intensitet.
Till slut spydde jag igen, för andra gången sen jag checkat in på hotell BB. Detta fick mig att må lite bättre, en stund.
Efter ett par upprepningar av samma scenario (ont, ont, ont, ont, spy- lite bättre) kunde jag bara gråtfärdigt konstatera att någon bebis skulle det inte bli, bara fruktansvärd törst (kunde inte ens dricka vatten, tog teskedsstora klunkar då och då men det kom bara upp igen) , smärta och illamående.
Ett oerhört antiklimax såhär några dagar över beräknat datum, men samtidigt skönt att jag inte fick magsjuka och förlossning samtidigt.

Min kära vän (som var där i egenskap av stöd under förlossningen, med som oavsiktligt istället fick anta rollen som spypåseslängare och ryggklappare ) ringde min mamma och bad henne hämta hem oss. En annan söt barnmorska erbjöd mig smärtstillande i form av stolpiller, vilket jag tacksamt tog emot, för jag hade fortfarande smärtsamma sammandragningarmoch mådde rent allmänt som en nedpissad råtta.

Vi hade vid det laget omplacerat oss till ett rum, där jag efter intag av smärtstillande faktiskt lyckades slumra till lite mellan värkarna.
Så småningom dök mamma upp, och vi begav oss hemåt. Vid det laget kände jag mig något bättre, om än fortfarande trött och illamående.

Nu är det bättre. Jag mår illa och har så gott som ingen aptit, men jag får behålla det lilla jag äter. Jag är öm på insidan, det känns i musklerna att de fått jobba med både sammandragningar och kräkningar. Inte direkt något jag vill rekommendera gravida kvinnor, kan jag säga. Jag skulle hellre vilja ha utvilade muskler att föda barn med, men jag vill samtidigt inte behöva krångla mer nu.
Med krångel menar jag tex åka till Nyköping på kontroll eller till och med behöva bli igångsatt.
Imorn ska jag till BM igen, och hon kommer att boka in mig för kontroll i Nyköping på måndag, som jag måste åka på om jag inte hinner föda innan dess.
Det enda positiva med det är att jag kan passa på att hälsa på en vän som jag inte sett på länge, vilken jag saknar väldigt mycket.
Så... jag tänkte att imorn, när Diana kommit hem från skolan kan vara lagom att göra ett nytt försök; denna gång förhoppningsvis utan att behöva vända ut och in på magsäcken.

Måste tillägga att jag blir så jävla trött på den där förmodade pappan till barnet. Han verkar vara dyslektiker, eller så läser han inte mina mess ordentligt. Sen jag kom hem har han frågat kanske fem gånger hur det går osv, och förut idag frågade han om det var ok att han kom till Norrköping idag. Jag undrade förstås vad han skulle göra där, eftersom jag flera gånger upplyst honom om att det var falskt alarm och att jag var magsjuk, samt meddelat honom om att jag åkte hem igen när vi blev hämtade; ett mess han till och med svarade på... men det verkade han ha glömt, för plödsligt fick jag skäll för att jag inte alls hade sagt det. Suck.
Jag tycker att om man nu har en syster som fött FEM barn kanske man kan fråga henne lite om hur det går till, det här med förlossningar och sånt.
Magsjukepatienter är väl inte optimalt att ha på BB... och som sagt, 1cm är inte så värst mkt.
Säger man "falsklarm" så innebär det att det INTE är dags än, då får man åka hem igen och vänta tills bebisen behagar komma ut!
Jag tror jag försäkrat honom typ sex gånger om att jag hör av mig när det är dags, men det verkar som om han tror att jag tänker smygföda utan att säga något.

Jag hoppas att han iaf haft vett nog att inte missförstå hans roll i det hela, vilken under själva förlossningen innebär sitta utanför och vänta, om han vill. Inte fan tänker jag ha en nervös människa jag knappt känner i rummet under så intima omständigheter, det finns enligt min ringa åsikt ingen anledning för honom att stå och titta på medans jag skriker av smärta, eventuellt bajsar på mig och försöker koncentrera mig på att föda barn. Om han skulle vara där skulle han bli ett störningsmoment, och det skulle sluta med att jag slängde ut honom i alla fall; om han nu skulle klara av allt blod osv.
Han får så gärna hålla sitt barn osv, när det är fött. Jag kommer förmodligen att vara helt slut efter förlossningen, så om han vill tex stanna kvar efter förlossningen och klappa barnet medans jag sover en stund är det fritt fram.
Jag är inte hundra på hur det funkar nu för tiden, men när jag fick Diana var man tvungen att stanna ett dygn på BB har jag för mig; tills läkarundersökningen var gjord.
Den här gången vet jag iaf att man har möjlighet att sova medans personalen (eller pappan tex) tar hand om den lilla, det visste jag inte förra gången.

Nåja... nu ska jag fläta ur lite fler extensions, om jag ska bli en såndär bystig blondin till sommaren är det dags att bleka hårrötterna lite.

Jag hade skitont i ryggen igår kväll. Jag hoppades på att det skulle utvecklas till värkar, men ICKE då. Bara jävligt omotiverat ont i ryggen.
Under helgen har Diana haft magsjuka. Tur att jag inte blev smittad av det iaf, och åkte in på förlossning. Hade nog inte varit nån superhit att ha rännskita och spy samtidigt som man skulle föda barn.
Mamma var lite orolig först att det skulle vara vinterkräksjuka, för hade jag fått det hade jag fan fått lägga in mig på sjukhus.
Nej, nu ska jag passa på att vila en stund till. I eftermiddag blir det massor att göra så.
Måste ringa hyresvärden om golvet som inte är klart ännu, möta en tjej som jag ska köpa kläder åt Diana av, gå och hämta ut pengar, gå och hämta en barnvagn, fika med brorsan och kanske hinna köra en maskin tvätt till innan jag baxar undan tvättmaskinen i Dianas rum igen (vill inte ha den framme om det ska komma folk och laga golvet osv, eftersom man egentligen måste ha den "fackmannamässigt inkopplad" och ståendes på badrummet... där jag har diskmaskinen, som är mindre; och knappt får plats DEN) samt koppla in diskmaskinen och köra den. Hade tänkt kanske hinna med ett bad ikväll också, men vi får se om jag orkar. Oh, och så ska Diana ha med sig en kompis hem från skolan. Javisst ja, hade tänkt ta en sväng på Netto också- om man ska hinna ta del av deras erbjudanden så får man handla på måndagar, innan alla bra saker är gamade.
Så... godmorgon, var god stör ej förns framåt tolv eller så. Gonathalie!

Ca kl 1.00 i natt kom första attacken, min stackars unge fick sitta på toa med en hink i famnen.
Detta följdes av fyra attacker till under natten, samt bebissparkande.
Needless to say så gick större delen av förmiddagen åt till att försöka ta igen lite sömn.
Diana mår fortfarande inte bra, försöker truga på henne nånting att äta.
Idag skulle man ju ha varit ute och lekt i lekparken eller något sånt, eller fött barn för all del...
Nåja... en vacker vårdag till bortslösad. Vad gör det om hundra år?
Hoppas jag inte är smittad bara, vore ganska trist att ha magsjuka när man ska till BB. Imorn är det söndag, och söndagsbarn ska ju vara lyckosamma; så...

Det är väldigt soligt och vackert ute, och egentligen vill jag inget hellre än att packa picknickkorgen och ge mig ut i naturen.
Jag har ont som fan i kroppen, särskilt ryggen och halsen för att vara petig- kanske håller på att bli halssjuk nu, det vore ju lägligt det- och är fortfarande så jävla trött att jag har ont i huvudet.
Känns som ett otroligt slöseri, men jag orkar liksom inte ta mig nånstans.
Nu är bara frågan; ska man försöka slumra en stund till med föraningen att bebisen kommer att sparka på mig halva natten som vanligt, eller ska man chansa på att man skulle kunna få lite nattsömn, och hålla sig vaken nu så man isf kan somna skapligt?
Egentligen kan ju förlossningen komma igång precis när som helst, så jag kanske borde sova lite.
Jag borde äta något också, annars blir jag skithungrig ikväll, äter en normalportion (istället för en halvportion som är vad min kropp klarar av just nu utan biverkningar) och är sedan proppmätt resten av kvällen/natten.
Åååh, jag skulle döda för en ryggmassage just nu....
Eller nej, inte döda... Kanske lemlästa lite? Eller... äh, jag skulle i alla fall kunna typ... be jättesnällt och göra hundvalpsögon för en ryggmassage.
Fast then again... förra gången jag ville ha ryggmassage blev jag gravid. Kan ju iofs inte bli mer gravid än jag redan är så...



...snäääällla ge mig ryggmassage?

Idag var jag beräknad att föda barn.
Var nyss hos BM och konstaterade att blodtryck, hjärtljud, storlek osv fortfarande är perfekta.
Vet inte om jag nämnt att jag har världens bästa barnmorska, men det har jag. Sara heter hon. Så, om det är nån som tänker vara gravid i Katrineholm som läser detta: be att få henne.
Nu ligger jag officielt på "övertid", vilket i praktiken innebär att om en vecka blir det ett besök till hos BM, och måndagen efter det får jag åka till antingen Nyköping eller Eskilstuna för kontroll. Om allt är bra då så får jag åka hem igen, vänta till v42+0 och sen bli igångsatt; förutsatt att jag inte nedkommit innan dess förstås.
Just nu känns det förstås som att jag naturligtvis kommer att få gå med bebis i magen i två ohyggligt långa veckor till, men förhoppningsvis kommer det igång snart. Håll tummarna för mig!
Nu ska jag passa på att vila en stund innan min förstfödda kommer hem, Sara gav mig order om att vila så mkt jag kunde oavsett vilken tid på dygnet det var. Det gjorde jag innan också, men nu känns det ju ännu mer berättigat.

Naturligtvis satte den lilla igång igen, sparkas så det gör ont. Fan då.
Hoppashoppashoppas jag får åka till BB imorn...

Jag har ont i min kropp efter handlande, matlagning och städning.
Men inga värkar. Bläh...

Bebisen sparkade som sjutton förut, så förhoppningsvis håller den sig lugn ett tag nu så man hinner somna en stund. Det börjar bli jobbigt att inte sova på nätterna.

Just nu känns min tillvaro som ett mellanspel.
Man går och slår dank och väntar hela tiden. För tillfället väntar jag på att mamma ska ringa, vi ska åka och handla sen.
I brist på annat ska jhag skriva en inköpslista, så kanske jag kommer ihåg allt:

1. Dr Pepper att lägga i bb-väskan.
2. Glass
3. Tomater
4. Frukt
5. Spolglans
6. Riskokare till bror min
7. Tröja till ungen
8. Hobbykniv att skära kaffepaket med
9. Mopphuvud

Ja... mer spännande än så verkar det inte bli idag heller. Jag är trött, uttråkad och lite hungrig.
Nu ringde mamma, fast det hördes inget i luren... sen gick det typ inte all lägga på. Suck, jag börjar längta lite efter en  ny telefon.

NU satte nattens sparkfestival igång. Kanske är lika bra att kapitulera och vända på dygnet? Fast det blir ju lite trist för Diana då förstås.
Fan om det ska hålla på såhär länge till kommer jag inte att överleva förlossningen.

Fick mail på FB förut, nån jävla snubbe som jag hade ihop det med lite grand för ett par år sen.
När han fick reda på att jag var singel erbjöd han sig att komma och knulla mig. Eh... tack? Nej tack..
För det första är jag jättegravid, och efter förlossningen tvivlar jag på att sexlusten kommer att ligga på topp. För det andra; yuck...
Konstigt att man inte tycker om folk?

Jag känner mig deprimerad. Håglös växlar med nedstämd, vill bara sova, inget annat. Inte ens bada, äta, klä på mig, ingenting. Bara ligga kvar och sova/stirra i väggen.
Allting känns bara tråkigt och hopplöst, vet inte hur det kommer att gå med ekonomi och ny bebis och allting.
Spolade upp badvatten för en stund sen, så jag ska sätta mig i badet och stirra en stund. Det är ju trevligt om man är någorlunda ren om man skulle föda barn och så, ävenom det just nu känns som om det aldrig kommer att komma igång.

Jag har ont som satan i benen, särskilt i knäna och i ichiasnerverna på både höger och vänster sida.
Magen är stenhård på ena sidan, eftersom bebisen ligger med rumpan ditåt för tillfället. Detta innebär att den ligger emot min insida på ett jävligt obekvämt sätt, liksom snett så den pressar på pissblåsan och de inre organen mer än vanligt.
Jag är trött så jag gäspar konstant, men så länge bebisen håller på och sparkar på det här viset går det helt enkelt inte att sova.
Jag är så pissnödig att det gör ont, igen, även fast jag var på toa för nån halvtimma sedan.
Det var ca 7 timmar sedan jag åt något, ändå känner jag mig proppmätt, känns som om jag nyss tryckt i mig en trerättersmiddag bestående av vitt bröd.
Pardon my french, men kom ut nu för helvete, jäkla unge.
Man skulle kunna tro att några dagar hit och dit inte gör någon skillnad, men aldrig är dagarna så långa som i slutet. Jag skojar inte, ALLT är jobbigt just nu. Klä på sig är en jävla pina, eftersom man måste böja på sin kropp. Minsta lilla syssla blir som ett mindre maraton, och på samma gång som man känner sig irriterad på sin egen oförmåga att utföra enkla, vardagliga uppgifter utan att flämta, pusta, hålla sig på ryggen och se typiskt gravidklumpig ut vet man att man är i sin fulla rätt att strunta i disken, spara dammsugandet, äta vad man vill och ta tupplurar.... men det hjälper liksom inte mig, för ingen kommer att göra det åt mig.
Små, små saker som att nån skulle kunna hämta kaffet åt mig när det är klart, eftersom det gör så jävla ont i knäna när jag reser mig att jag liksom får ta sats och hålla mig hårt i bordskanten, leta fram en påse i frysen som jag vet ungefär var den är men som jag för att få tag på måste sätta mig på golvet och rota bakom saker, och sen såklart försöka resa mig upp utan att trilla omkull.... så underbart det vore.
Jag blir irriterad, snäser åt min stackars unge och har mest lust att proppa i mig typ nån barnvänlig sömntablett och sova bort dagen, skita i allt och låta nån vikarie sköta mitt liv för ett par dagar tills förlossningshelvetet kommer igång.
Varje morgon när jag vaknar är första tanken ngt i stil med "snälla, snälla låt det vara idag" eller ett försök att påminna mig om jag vaknat under natten av värkar.
Jag går omkring som i ett limbo just nu, ork och tålamod är på bristningsgränsen. Vet inte om jag ska skratta, gråta eller skrika.
Det känns som om man håller på att förlora förståndet.
Tyvärr, eller hur man ska säga, så vet jag att jag inte gör det; att man orkar, att man klarar det, att det snart är över och så vidare, men det gör det på sätt och vis ÄNNU värre, att man i bakhuvudet har den där lilla rösten som säger "äsch, du klarar det här, det är egentligen ingen fara, det är snart över".

Shit, att jag fortfarande har folk i min närhet som tror att gravid är samma sak som tjock.
Även som "skämt" är det så jävla avtändande att jag inte ids svara ens.

Så här ser en gravid kvinna ut:




...och såhär ser en tjock kvinna ut:





Är det verkligen så svårt att se skillnaden?

Jag kan meddela att när bebisen blir större så sparkar den hårdare. Om jag inte föder snart kommer den lille fan sparka av mig ett revben. Jag är trött, jag vill sooovaaa.... Tror det får bli en soffsomning framför tv:n idag, det är så långtråkigt att ligga och försöka hitta någon bekväm sovställning i sovrummet. För det första går det inte, för det andra går det definitivt inte när det sparkas så frekvent som det görs just nu och för det tredje är det närmare till toaletten härifrån.
Får så jävla ont i knäna när jag sover, eller när jag lyckas hitta en inte allt för obekväm ställning och således ligger stilla mer än en halvtimma. Förbannade knän, förbannade pissblåsa, förbannade allting. Hoppas jag är halvpigg imorn, för idag har jag knappt fått nånting gjort. Typ mest slappat och kollat på fim med Diana, städat i köket, limmat ihop lite pyssel, samt såklart lagat mat och sånt. Hade tänkt komma utanför lägenheten en stund, men så blev det inte.
Om jag är pigg och det är fint väder imorn ska jag packa med mig soppa i termos, ett par specialare (en sorts mackor med färs och ägg) och lite annat och ta med Diana upp på åsen för lite vårpicknick. Kanske vi hittar några fler vårblommor?'
Diana kom hem med två skilla förut, lyckligt sjungande om våren. De står i en glöggmugg på bordet framför mig nu. Skönt iaf att det är vår, även om man inte kan njuta av den så mkt i det här förbannat jävla välsignade tillståndet.

Varnig redan nu, om inte titeln var tillräckligt avskräckande. Jag vet hur ointressant det kan vara med andras ungar, och just nu kommer jag nog bara att skriva om Diana. Min underbara, begåvade, fantastiska, vackra och roliga dotter. Det senaste halvåret har det varit väldigt mkt kvalitetstid, och vi har kommit varandra ännu närmare än förut. I takt med att hon blir äldre blir det roligare och roligare att hitta på saker tillsammans med henne. Idag har vi varit på bio, och innan dess fick hon happy meal. Själv tyckte jag att allt såg så äckligt ut så jag nöjde mig med kaffe och paj. Anyway, hon är så smart, min unge. Hon förstår skämt som småbarn inte förstår och kan massor som småbarn inte kan, men hon är fortfarande så pass "liten" att hon älskar att gosa och mysa, kramas och klappas som inte stora barn vill. Hennes små varma, lena händer på en kall överarm i biomörkret, eller känslan av hennes lèende när man försiktigt stryker henne över kinden i ett ögonblick av översvallande kärlek och ett behov av kroppskontakt får mig att smälta. Innan Diana visste jag inte att man kunde älska någon så mycket. Ledsen om det gör någon barnlös stackare förnärmad, men jag tror de flesta som fått uppleva att bli förälder håller med mig; det finns verkligen ingenting som är större än kärleken till sitt barn. Det är en så underbar känsla, och jag önskar att alla fick uppleva den någon gång i sitt liv, om så bara någon gång. Nu väntar jag bara på att få uppleva detta mirakel en gång till. Ibland sitter jag och ler i förundran, att jag skulle bli så lyckligt lottad, jag, som inte skaffat villa-volvo-vovve eller ens någon vettig partner, ska få TVÅ barn att älska för resten av mitt liv! Något måste jag har gjort rätt för att förtjäna detta. Som jag skrev på FB för en liten stund sen höll Diana på att somna i jordgubbskrämen. Åter igen känner man hur hjärtat smälter, man blir så ömsint att man nästan får tårar i ögonen när man efter en härlig dag med sin dotter ser henne sitta och nicka till med en sked i handen. Man känner sig så nöjd, eftersom man vet att hon också har haft en underbar dag, att hon är nöjd, trött och utmattad på det där sköna sättet man blir efter en riktigt lyckad dag med massor av roliga upplevelser, då man somnar med ett lèende och en belåten suck. Jag tror nästan hon somnade innan jag hade hunnit gå ut från rummet efter att jag hade stoppat henne i säng. Nu sitter jag här, tung i kroppen och lite lätt träningsvärk efter några dagars "spring" ; mathandling, klädhandling, Stockholmsresa och biobesök tar på krafterna när man är såhär tung. Som på beställning gäspade jag just stort, funderade på att lägga mig och kände i samma sekund hur bebisen börjar vakna till och således kommer att röra sig en lång stund och hindra mig från att sova. Jag klagar inte direkt, visst vore det skönt att sova; men det är ännu skönare att veta att den lilla mår bra och rör sig. Varje gång jag får denna bekräftelse känns det som om jag mottager en ordlös kommunikation från mitt ofödda barn, som om det var med flit den ville meddela mig att "jag mår bra, jag kommer ut snart men inte riktigt ännu". Får väl bli lite spel på FB tills rörelserna avtar.

...eller födda. Hade tänkt lägga upp ett poetiskt inlägg med vårbilder från helgen, men eftersom tele2 är ungefär lika snabba som försäkringskassan har jag fortfarande inte fått tillbaka Internet. Jag har varit sjukligt trött hela dagen, tror jag satt för länge i solen igår. Jag är lite rödmosig i ansiktet och glansig på ögonen, har inte orkat kolla temperaturen men svettades hela natten under en tunn filt och med balkongdörren öppen. Kömme dock bättre nu, förutom att jag är pisstrött och har ont i knän, rygg, leder, skalle osv. Inte mer ont än vanligt dock. Har jag sagt att det ska bli skönt att få tillbaka sin kropp? Längtar efter att kunna ta en ipren, en öl, en promenad, en tupplur (utan att man ska bli andfådd av att lägga sig på andra sidan, blir pissnödig så fort man slappnar av och blir kickboxad inifrån) eller en cigarett utan att få onda ögat. Suck. Anyway, bebisen mår bra och är perfekt i storlek osv, var hos BM för sista gången idag. Hoppas jag iaf. Nästa tid är den 23/3, och förhoppningsvis har jag redan varit på bb och kommit hem då. Diana bar jag till v 40+4, jag hoppas på att det blir tidigare denna gång. Idag är det 39+0. Har inte orkat göra så mkt idag, men har iaf hunnit med att tjöta lite på nätet. Snubblade in i armhålehårdebatten. Haha, att folk är så känsliga att de stör sig på lite kroppshår, Fan så banalt. Lustigt nog förutsätts det att jag är lurvig som en björn för att jag argumenterar för individens rätt att välja själv. Ibland väljer jag att vara lurvig, ibland inte. Just nu har jag lite stubb eftersom jag för ett tag sen ansade bort skiten. Jag skulle vilja ha kala ben, eftersom jag i nio fall av tio har strumpbyxor eller tights på mig; och efter en dag av uppåtböjda hårstrån kliar det som fan. Men, om jag rakar dem, vilket dessutom är grymt jobbigt även när man INTE är gravid, så känns det knappt värt besväret. Det växer ut fort som fan, och kliar nästan lika mkt när det är nyrakat. Bläh, nu ska jag kissa för kanske 100:e gången det senaste dygnet, och ta av mig strumpbyxorna så jag kan klia på mina äckliga, lurviga feministben.

Inlägg nr 200 bevars. Sitter (snarare halvligger med en böljande buk i vädret) i mammas soffa och halvtittar på nån kommisarie på tv. Skönt att komma ifrån "stadens" buller ett tag. Imorn ska jag leta vårblommor, under de ljusa årstiderna åker jag sällan hem från modershuset utan en blombukett, ett knippe kvistar eller på hösten nån slags frukt eller kanske svamp. Hittar jag inga blommor får jag väl klippa några körsbärskvistar i trädgården, så man får med sig lite natur hem. Jag är så sjukt less på min lägenhet vid det här laget, har spenderat för mkt tid där för min smak under det senaste halvåret. Det blir bättre sen när man kan ta långa promenader/utflykter, jag längtar så hjärtat skuttar vid tanken. Jag saknar mina vänner. Undrar om man skulle skriva en kontaktannons för en "bästis"?

Såhär i sista skedet av graviditeten är jag som förväntat; trött, tung och vansinnigt less på att ha bullen (som är helt färdig vid det här laget, gick in i v. 39 igår) i ugnen. Jag vill träffa bebisen nu! Den sparkar mig och boxar mig, gör mig kissnödig och stör min nattsömn, hindrar mig från att röra mig,, äta och dricka som jag vill ogb får min kropp att värka. Likväl kan jag bara le, längta och klappa min mage, kära lilla barn där inne jag ska älska dig och ta hand om dig tills jag drar min sista suck. Trots att jag är vansinnestrött på att vara gravid försöker jag njuta av det sista "lugnet före stormen", sova och äta och ladda inför föröossningen. Jag vet ju hur lite tid man får till det efteråt.

Diana och jag är på badhuset. Runt omkring mig riktigt osar det av familjelycka och gullighet. Diana är i lilla bassängen, och jag sitter och pustar med en kopp kaffe. Dåligt med singelpappor som vanligt, tror inte det finns några lämpliga i den här stan. Jag känner mig ensam.