When reality hits you like a ton of bricks. In the gut.

Kom hem full av glädje och gick leende upp för trappen med katten i släptåg. 
Blev sittande i trappen i en halvtimma, ringde och messade Jens några gånger. Hans mamma sa att han jobbade till två men kanske hade åkt hem (inte hit alltså utan det ställe där han betalar hyra, aldrig är i och kallar "hemma") och duschat.
Väntade lite till och ringde och ringde.
Han var hemma, (här alltså, där jag önskade att han hade ett hem) han hade bara inte gått upp ännu.
Det märktes att jag varit borta från lägenheten i några dagar när jag kom in, för när jag inte är hemma så händer det ännu mindre än när jag är det; (alltså mindre från andras del, jag gör det mesta här) tomma ölburkar stod och stank på den skitiga diskbänken, smutstvätten hade växt, spisens tillstånd från i tisdags kväll (när någon annan än jag tog disk o.dy. i köket) var oförändrat, disken var kvar i diskmaskinen, well you get the picture.
Sovrummet kikade jag bara in i som hastigast, där hängde madrassen halvvägs till golvet och samma sunkiga sängkläder som innsn jag åkte låg i obäddade  högar på sängen. 
Orkade inte ens titta ordentligt i vardagsrummet.
Har inte kollat om småplantorna som barnen ptlanterat har fått vatten/överlevt.
 
Jag kräver inte att det ska se ut som nåt jävla tidningsuppslag här, men det kunde vara trevligt att nån enda, enstaka gång slippa vara den som styr upp allt, gör de 10 000 småsaker varje dag som håller stöket ovanför sanitär olägenhet-nivån... och kanske, bara kanske; att nån gång hitta någon som prioriterar mitt välbefinnande lika mycket som jag tenderar att prioritera mina parntners dylika. Är inte det vad som är liksom definitionen av att bry sig om någon? Att tänka på hens behov och önskemål utöver sina egna?
 
Just nu känns det bara som att jag inte orkar bry mig. Kommer inte palla att vara uppmärksam, omtänksam, omhändertagande och så vidare. Vill ju ha någon att dela vardagen med, någon som lyfter mig, som både berikar och underlättar mitt liv. Inte en tonåring till.
 
Jag vet att "karlar är dumma i huvudet och behöver tydliga instruktioner" osv. Jag vet det. Det är därför jag tex skrivit en lista, uttalat utopier som att det vore trevligt att överraskas med ett städat hem någon gång,(inte för att nån jävel nånsin tackar mig för att jag damnsuger deras skit, tvättar deras kläder, tar bort deras jävla hårstrån från avloppsbrunnen när de duschat, ställer tillbaka schampoflaskor och skor och fuck vet allt) eller att det vore rart med en renbäddad säng när man kommer hem etc.
 
Jag orkar inte vara duktig längre. Jag säger upp mig. Tänker sluta bry mig om disk, smuts, obäddade sängar osv. Det får väl se ut som skit då. Hatar ändå den här jävla, fucking lögenheten med sitt ständiga damm, trasiga golv, slitna interiör, äcklig lyhördhet så man hör när grannarna fiser; och den här jävla stan från vilken de flesta av mina vänner försvunnit/aldrig funnits i.
Jag har inte ett kompisgäng att hänga med flera gånger i månaden, ingen som är självklar att ringa när jag mår kass (utom mamma ❤), inga jobbarkompisar att tjöta med. Jag är ensam. Har begränsat umgänge.
Kvävs. Måste här ifrån snart.
Frågan är om det är bättre att bo själv, bara ha sig själv att skylla när det ser ut som piss. 
 

M

Jag älskar m. Jag är bra på m.
Musik, metall, mat, moderskap.
 
Det var bara en tanke som slog mig såhär på natt-Nathalie-kröken.
 
Jag har spenderat de senaste dagarna på Bråvallafestivalen. Musik och mat har varit i fokus.
Jag har fått uppleva fantastiska, musikaliska smekningar, lagat jävligt god mat och inte minst fått hänga med härliga, kreativa och inspirerande människor, både gamla och nya bekantskaper.
Jag behövde detta och mår så otroligt bra just nu att jag inte vill gå och lägga mig, vill inte att det ska ta slut.
 
Gänget jag "jobbat" med (kändes mer som awesomeness och semester än jobb) är nog de bästa jag upplevt.
Jag har jobbat på många ställen med många härliga personer, men detta toppade allt.
Det känns just nu som om jag skulle klara vad som helst, trots några missöden. 
Positiva, smarta, empatiska och stöttande, ja; jag kan inte nog lovorda dessa personer.
Jag hoppas innerligt och varmt att jag får äran att träffa, prata med och jobba med dem igen i framtiden.
 
Nu sitter jag på trappan utanför stugan som jag generöst blev inbjuden att husera i, med en gin och tonic, Ram Zet i lurarna och den ljumma nattluften fläktande i mitt ansikte.
Imorgon kommer jag hem till min älskade familj, som jag knappt hunnit med att sakna; men de stunder jag gjort det har varit desto mer djupa. 
Jag vill dela dessa dagar med alla jag älskar, alla känslor och intryck.

RSS 2.0