Naftalin the Welderine

Vilken märklig känsla. I nuläget är jag tacksam för Dianas pappa och hans betèende, för det kunde ju vara värre....
Vi får åtminstone vara ifred för det mesta, hon och jag. Fy fan!

Tänker på dig sweetie. Allt ordnarsig, men vägen dit är jobbig.
Som min farmor en gång sa; vissa ska manglas genom livet.

Anledningen till att jag knappt skriver här är att jag är GLAD!
Min tjej är hemma igen. Det gör stoor skillnad.
Andra saker har börjat lulla på också, har bestämt vad jag vill plugga tex.
Den andra stora saken börjar lossna nu också; ska ta ytterligare ett steg på måndag.
Livet känns helt enkelt... som... well, inte perfekt, men som att saker och ting kommer att gå uppåt här ifrån.
Marina skruvar och donar i köket. Musiken är skön. Diana är matad och underhåller sig själv.
Det är en bra dag idag.