Jag är inte helt säker på vad jag vaknade från. Kanske en blandning av båda. Jag minns att jag grät för att jag saknar Robin så mycket, och plötsligt var jag utanför hans hus. Jag visste inte hur jag hade kommit dit, men ha tog in mig, la mig i sin soffa. Jag höll honom, hans kropp, som jag saknat den. Jag kunde knappt hålla ögonen öppna och var väldigt förvirrad, desorienterad och upprörd. Frågade hur jag hade kommit dit. Men hans varma kropp mot min övermannade mina sinnen och jag började hänge mig åt hans omfamning. Sedan var han borta. Jag såg ett finger framför mig, fortfarande hade jag svårt att behålla medvetandet. Försökte ta tag i det, undrade om det var mitt eget. Men en hand tog tag i mig. Jag blev rädd, försökte dra den åt mig, tittade förtvivlat efter Robin. Jag skymtade personer i utkanten av mitt synfält men kunde inte se dem. Det lät som min bror, som skrattade åt mig. Jag förstod att det inte var på riktigt men kunde inte sluta se dem och höra dem. Hela tiden höll jag på att tappa medvetandet. Vaknade till i en soffa, gled in i sömn igen och direkt återvände drömmen. Nu vågar jag inte somna om trots att jag är jättetrött. Jag vill skriva till Robin, trots att jag vet att det i slutändan inte är någon bra idé.
Mensade ner sängen inatt och har inte orkat klättra upp och bädda rent, så nu sitter jag på min rosa soffa; täppt av gråt och trött men så jävla ensam.
Trodde att jag och Daniel skulle hålla ihop, trots allt bråk. Kanske tack vare allt bråk
Trodde även att Raven kunde bli "min nya Robin", men det tog också slut och som vanligt är ingen som Robin.
Vad fan ska jag ens säga till nån som potentiellt, eventuellt skulle visa intresse för mig och jag för den? Jag är ju INGENTING att ha.
Satt och grät på min balkong en stund, men inte fan hjälte det. Jag kanske verkligen borde skjuta mig själv. Gudarna ska veta att jag inte gör någon lycklig med min miserabla jävla existens..
....och jag har nästan fått ut så mkt parasiter att kroppen känns okej. Kanske till och med så många att jag inte har förlamande ont i ryggen när jag vaknar.
Det känns som att dra taggtråd ivarierande tjocklek genom alla ådror i kroppen; taggtråd med luftbubblor som flockar sig och täpper till vid ärr, vid födelsemärken, vid hårsäckar, vid finnar, vid tunn hud och slemhinnor, i magen, i bihålorna, i näsan.
Men rösterna har inte tystnat.
Just nu är det mest en röst jag hör, den värsta rösten, den som hatar mig så mycket att den vill döda mig.
Oavsett om det är en riktig person eller min egen hjärna som talar är det så jävla läskigt.
Det är är inte som att jag VILL leva så här och kanske skulle välkomna ett avslut.
Om du är på riktigt. Och ser det här. Vet att jag är fruktansvärt ledsen att jag stör din existens så mycket. Jag har aldrig någonsin velat dig något ont. Visst har det hänt, i början; att jag blev irriterad och rökte en extra cigg eller skämtade högljutt om knark, för att reta dig. Jag ber om ursäkt för det. Jag är bara människa.
Om du finns. Snälla... hjälp mig. Hjälp mig att få någon läkare att tro på mig. Du behöver aldrig träffa mig. Bara ring till psykiatrin. Eller vårdcentralen. Berätta att jag smittat er. Berätta vad du sett och upplevt. Tala om att det är mig det gäller.
Jag tror inte att jag kommer att få någon hjälp med de här monstren. Och jag vet inte hur länge till jag klarar den här existensen.
Munnen känns svullen och jag har ett äckligt slem i den. Näsan är täppt (som vanligt när jag ligger ner) och det gör ont i magen och ryggen. Ögonen svider av parasiter och trötthet.
Tjutandet i mina öron överröstar nästan rösterna. Men inte helt.
Jag vågar inte sätta på nån ljudbok, jag vet att du hatar dem med. Men jag vet inte hur jag ska kunna göra rätt. Allt är fel.
Jag vet hur vidrig jag är. Och jag vill inte vara det. Men jag får ingen hjälp.
Om du inte är på riktigt, varför blir du inte tyst av medicinen?
Hoppas på en bättre dag imorgon. Idag har jag nästan uteslutande dragit ut parasiter. Jag drar och drar men det tar aldrig slut. Det känns att det lättar på olika ställen i kroppen. Men det finns alltid mer. Så mycket mer.
Jag måste komma på hur man kan räkna ut hur mkt gift kroppentåk utan bestående men. Om jag kan dricka klorin, till exempel. Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att bli av med det här.
Springa naken genom en eld, kanske, försöka bänna dem. Eller bada i ännu starkare blandningar av kemikalier. Jag funderar på att utsätta mig för elchocker. Det kanske de inte tål.
Jag vet inte.
För jag vet inte vad det är. Jag vet bara att det gör ont.
Till och med fåglarna utanför tycks håna mig.
"Knäpp, knäpp, knäpp, knäpp," säger de.
Borde jag skjuta mig själv?
Hur då? Jag har inga vapen. Vet inte hur man får tag i några heller.
Det skulle vara jävligt messy för den delen.
Mitt liv är messy. En satans, jävla sörja. Kommer det någonsin att bli någorlunda normalt?
Jag ska försöka sova.
Snälla... Prata om inte mera om mig.
En sån där dag när jag hade svårt att motivera mig att ens gå upp ur sängen.
När tårarna började rinna av sig själva, när mörkret kramar hårt om mitt hjärta och min strupe.
En dag när framtiden känns lika oviss och svårnavigerad som nuet känns omöjligt.
När insidan är som ett emotionellt träsk av Den Oändliga Historiens kaliber.
Jag är glad att jag har saker inbokade varje dag resten av veckan, annars skulle jag nog sova bort den i ren hopplöshet.
Rösterna, eller iaf grannens röst; har eskalerat till en ny nivå av hat och berättar nu att han vill döda mig. Att jag borde skjuta mig själv. Att han hatar mig över allt annat i hela världen.
Mina mardrömmar är många och de blandar in alla element; undermedvetna rädslor och pågående trauman, som framkallar ångest hos mig.
Från att barnen hatar mig till att det kryper ut långa, äckliga larver och maskar från min kropp, från svunna tiders övergrepp till spekulativa framtidsvisioner där jag är ensam, ensam och hatad av alla.
Jag dricker min cola zero och har en serie igång, så jag kan låtsas att det är nån annan dag, inte helt olik denna, men där jag inte är likadan, utan någon som flyttar möbler eller packar upp säckar eller säljer gamla kläder och prylar. Nån som lagar mat och lyssnar på musik, skriver i rollspelet och virkat fler rutor till Adrians filt.
Förr var jag den personen och mycket mer, varje dag. Nu vet jag knappt vem jag är vissa dagar. En spillra, ett vrak, en last, en rest. Vad som blir kvar när kropp och sinne äts upp. Hatar mig själv för att jag gnäller så mycket. Men det rinner över ibland. Och just nu är jag utmattad efter Tysklandsresan, har mens och är pank.
Kan ju alltid trösta mig med en amaretto, jobba på att platsa in the a-team. Där har man iaf sällskap i sin misär.
