Naftalin the Welderine

Jag måste chilla. Måste sluta kasta mig så jävla huvudstupa in i allting. Göra allt så totalt och helhjärtat. Det är fucking slitsamt. 

Hur gör man för att slappna av?

För att bara rulla på ett tag, utan att vara så passionerad hela tiden, utan att bli helt uppfylld av känsla, känslor, hjärtslag, tårar, knuten i magen som vrider sig så hårt.

Jag vet inte. Jag vet inte. 

Jag kanske bara är sån här. 

Men hur ska jag då orka?

Blir så utmattad. Utmattad men för rastlös för att vila.

Skulle vilja träffa nån som orkar med mig.

Som är öppen för alla min energi, åtrå, glädje, tårar, iver.

Om jag finns så borde det finnas fler.

Fast ibland... ganska ofta, faktiskt, så undrar jag om jag verkligen finns på riktigt. Eller om jag borde finnas. Jag känner mig bara som för mycket och för lite.

På sistone har jag haft bakslag i måendet. Tycker inte medecinen hjälper lika mycket, får ångestattacker och mår allmänt kass.

Ska boka uppringningstid imorgon så jag kanske får justera dosen.

 

Den här veckan har jag dessutom varit sjuk. Haft feber, ledvärk och ont i magen. Har mest sovit, kollat tv-serier och gråtit.

 

Jag är ledsen. Mer ledsen än jag borde vara, efter att ha dejtat någon så kort tid. Men ja, han påverkade mig så starkt. Fick mig att känna så mycket så snabbt. Det är väl antagligen en bieffekt av att sertalinet inte biter riktigt längre, antar jag.

 

Nu har jag fått hem lite ångestdämpande och febern verkar ha släppt, peppar peppar. Fortfarande ont i nacken och lederna, dock. Men ja, ska försöka komma iväg imorgon.