Tollolololololololooo
Idag dök det upp en bild på ett troll i mitt nyhetsflöde.
Det högg till i hjärtat.
Gjorde ont, men inte som förut.
Det var mer.... som en värk i ett skadat, men läkt ben, en ilning vid dåligt väder.
Helt smärtfritt kommer det nog aldrig att bli.
Det högg till i hjärtat.
Gjorde ont, men inte som förut.
Det var mer.... som en värk i ett skadat, men läkt ben, en ilning vid dåligt väder.
Helt smärtfritt kommer det nog aldrig att bli.
Kärt återséende
Sitter och softar med min tjejjah, som hon själv skulle sagt. Underbart. <3
Kärleken kommer och går, men vänskap består... eller?
Ni som är mina vänner, ni vet att jag försöker behandla er som sådana, per min definition.
Man ställer upp för varandra, säger både sånt som behöver höras och sånt som behöver sägas.
Både glädje och sorg kan delas.
Man måste inte höras varje dag, utan litar på att man hör av sig när man vill, eller när man behöver varandra.
Framför allt så kan man lita på varandra. Man står för det man säger.
Jag vet inte hur många gånger man ska se mellan fingrarna gällande betèenden som man inte vill skriva under på, särskilt när det inte finns en skugga av ursäkter eller förklaringar.
Antar att det i mitt liv varit lite bakvänt, vänner har kommit och gått (ett fåtal finns kvar, och Er värdesätter jag enormt! <3), men min kärlek har under lång tid bestått. Har svårt att få någon helt ur hjärta och hjärna när personen i fråga väl krupit in där.
Jag har min familj, min underbara, vackra, älskade familj. De består. Resten får man ta som det kommer, verkar det som.
Det tredje.
Det tredje jag kommit fram till idag, är att det finns gott om folk som vill ha mig, men inte lika många som jag vill ha.
Bachelor number one skulle ha hälsat på imorgon, men eftersom (suck) Dianas pappa ändrade tiderna så kommer Diana inte att gå till sin pappa förrens på fredag.
Lite trist, eftersom han ska åka bort ett tag nu, och det var några månader sen vi sågs sist.
Inte för att jag är intresserad "på det sättet", men han är grymt trevlig och jag gillar att umgås med honom.
Bachelor number two har redan åkt bort, antingen i sex månader eller bara ett tag, på semester. Han skriver dock till mig på facebook ganska ofta, och är uppenbart intresserad.
Bachelor number three vill skicka duschbilder, trots att han (såg jag efter en snabb efterforskning) har flickvän. Han har dessutom återkommit flera gånger, tagit kontakt när det en tid passerat osv.
Inte ok, när man är tingad.
Vem vill jag då ge min ros till?
Ingen av de ovanstående, dessvärre.
Miserabelt
Kan inte låta bli att skämmas för hur miserabel, patetisk, ledsen och samtidigt apatisk jag känner mig. Jag är inte ömkansvärd, framför allt inte av mig själv. Måste bita ihop, svälja, glömma, gå vidare.
Lättare sagt än gjort.
Det är mycket på en gång nu.
I want my mommy. Typ.
Får ringa henne i morgon/senare idag.
Tills dess är det bara att dra på sig en léende mask och vara mamma.
Ska försöka sova. Varför blir skallen så sprängfylld av tankar just när man lagt sig?
Ah... Anyway... Gonathalie.
Lättare sagt än gjort.
Det är mycket på en gång nu.
I want my mommy. Typ.
Får ringa henne i morgon/senare idag.
Tills dess är det bara att dra på sig en léende mask och vara mamma.
Ska försöka sova. Varför blir skallen så sprängfylld av tankar just när man lagt sig?
Ah... Anyway... Gonathalie.
Jag kan inte sluta...
Jag försöker tänka att det inte är så farligt, att det är vad jag väntade mig, att det inte är mig det är fel på, att det är bättre med vänskap.
Jag känner mig patetisk och hycklande, som inte kan leva som jag lär, som suktar efter det omöjliga.
Diana sa förut, helt utan vidare; "Tycker du (insert name) är snygg?"
Jag känner mig patetisk och hycklande, som inte kan leva som jag lär, som suktar efter det omöjliga.
Diana sa förut, helt utan vidare; "Tycker du (insert name) är snygg?"
Jag undrade varför hon frågade, hon svarade att det tyckte hon.
"Ja", svarade jag, "han är jättesnygg."
Senare på eftermiddagen så gick vi till ica. Ville inte visa mig ute, men var tvungen att handla lite till ungarna att äta annat än rostmackor.
Vi pratade om att fråga chans, om att vara kär, om olika sexuella läggningar och om barns respektive vuxnas kärlek, eller om olika sätt att vara kär på i allmänhet egentligen.
Han blev ett exempel, dels pga att han finns i min skalle hela tiden och dels för att han... well. Representerar flera av exemplen vi pratade om.
Jag berättade för henne att han, tex, var bisexuell men tyckte mest om killar, på samma sätt som jag är bisexuell men tycker mest om killar; så även om jag skulle bli kär i honom skulle det inte vara någon idé att fråga chans på honom...
Mina demoner hånskrattade förtjust åt mig; "DU VISSTE JU DET! DU VISSTE ATT HAN INTE SKULLE VILJA HA EN SÅN SOM DIG, ÄNDÅ VAR DU TVUNGEN ATT GÖRA BORT DIG! DITT DUMMA, DJÄVLA LUDER, VEM SKULLE VILJA HA DIG?"
Vi chattade i sju timmar igår.
Han sa att jag också var snygg och underbar, att han "diggade" mig.
Vad hjälper det, när han inte vill ha mig?
Vad hjälper det, när jag aldrig, aldrig, kan vara den han vill ha?
Jag försöker le, busa med barnen, städa, klappa katten.
Vardagen måste rulla på.
Vill bara gråta.
Ser folk på TV som är kära, har sex, tittar varandra djupt i ögonen, håller om varandra.
Vill inte ens se.
Vill inte gå upp på morgonen.
Tur och otur att jag har två barn, för då måste jag endå.
Ofällda tårar bränner bakom ögonlocken, klumpen i halsen sprider små nerver av smärta i hela kroppen.
Måste orka, måste glömma, måste, måste, måste.
Visst, smärtan är inte lika skarp idag. Den är mer utmattande, molande, ständig, hopplös, svart.
Inte som en kniv i hjärtat, men som såret som blir kvar. Trasig vävnad, blod som taktfast, envist pulserande, strömmar från mig.
Jag vet att det kommer att bli bättre. Men just nu är det inte kul.
Under, bakom och framför detta ligger mina ständiga tvivel, mina frågor och mina demoner.
Jag vill också träffa någon.
Pratade med en vän i helgen om att vara gravid, hon berättade om hur hennes pojkvän gick till ica tre gånger om dagen och köpte allt hon ville ha, hur han smörjde hennes mage varje kväll.
Bara en sån sak.
Tvivlar på att jag någonsin kommer att få uppleva det, även om jag skulle bli gravid igen.
Det är ingen som vill ha mig.
Nå, ingen som JAG vill ha, vill säga.
Känns som om man nått en ny "rock bottom", falla för någon som inte vill ha en kvinna. Snyggt jobbat, Nathalie.
Blödande
Igår skar jag upp en böld som länge infekterat min kropp. Smärtan var intensiv. Idag har jag ett blödande sår. I takt med mitt bultande hjärta strömmar blodet ur mig, men i sitt flöde tar det infektionen och smittan som orsakade bölden med sig. Förhoppningsvis är jag frisk när jag blödit ut.
Emo
Kan inte sluta gråta. Var tvungen att häva ur mig vad jag kände, uppenbarligen.
Det gör så ont i mitt hjärta. Jag trodde inte att det skulle smärta så mycket.
Var nog djupare under ytan än jag insåg.
Fortsätter att sjunka, att falla. Det måste vara nåt allvarligt fel på mig. Varför kan jag inte acceptera ett "tack men nej tack" och gå vidare?
Samtidigt vill jag inte det. Jag vill ha honom, jag vill ha honom, jag vill ha honom.
Jag blir så förbannad.
En bekant la upp en bild på chokladbollar som hon hade bakat.
Nedan följer kommentarer som skrevs under bilden, fram tills att bilden försvann... med censurerade namn.
( Svenneberra):fan vad sugen jag blev på negerbollar nu då....hm hittade skorna till jack för 34 minuter sedan · Gilla
(Bakerskan): De står å gonar till sig i kylen!:). Vad bra!!:))❤ för 33 minuter sedan via mobil · Gilla · 1
Nathalie Axelsson: Meeenåååh svårt att kalla det chokladbollar? "JAG har minsann alltid sagt n***rbollar så det tänker jag fortsätta med även om det är rasistiskt och kränkande!" för 13 minuter sedan · Gilla
(Berrasvenne): Då är FINSKA PINNAR LIKA RASITISKT:) Negerboll har det hetat så länge jag levat o det får det fortsätta göra tills jag dör:) för 8 minuter sedan · Gilla · 1
(Bakerskan): Vad det än nu heter så var poängen att vi bakade dem INTE vad de heter! för 6 minuter sedan via mobil · Gilla · 2
(Svenneberra):Ärligt så säger jag bara chokladbollar om barnen är med för 6 minuter sedan via mobil · Gilla · 1
(Berrasvenne): OCH det ser j..ligt gott ut så njut för 6 minuter sedan · Gilla (Bakerskan):Det var det!:))) för 5 minuter sedan via mobil · Gilla
Nathalie Axelsson: JA FÖR "FINSK" HAR MINSANN ANVÄNDS PÅ SAMMA SÄTT SOM "N***R... Jomenvisst, låt oss fortsätta med dåliga saker som funnits sen vi var små tills vi dör. Det vore ju dumt att försöka utvecklas, eller? för 4 minuter sedan · Gilla
Nathalie Axelsson: Varför säger du en sak inför dina barn och en annan inför andra? Om man nu ska vara rasistisk så kan man väl åtminstone stå för det, eller ska man lära nästa generation att det är okej att vara en hycklare också?
"Det gick inte att skicka kommentaren."
Vanmakt
En känsla av vanmakt håller ett stadigt grepp om mitt inre.
Nu när jag erkänt för mig själv att jag känner något, då vill man... shout it from the roof tops as well as act on it.
Men icke. Jag ska sitta på mina händer för att inte röra något, silvertejpa munnen för att inte säga något... men vad ska jag göra med mitt hjärta, för att inte känna något?
Drömde och drömde och drömde i natt igen, drömmar i passionens och kärlekens tecken. Vaknade svettig, frustrerad och med bultande hjärta, somnade om och kände, levde, luktade, smakade, kysste , älskade och blev älskad. Jag bävar inför natten, skall jag åter få leva ett annat liv, bara för att vakna med en tomhet i min själ, en saknad och en längtan?
Igår kväll innan jag somnade så föreställde jag mig armar runt mig, varm hud mot min, andedräkt mot nacken.
Jag önskar jag vore vacker, intressant, begåvad och underhållande nog att kunna spela i samma liga som denna människa, men jag känner mig som en liten klumpig , tråkig, grå mus. I mina drömmar blir jag allt det och mer, i mina drömmar är vår passion så het att den bränner i hela min kropp. Åh,vad ska jag göra? Jag slits mellan förtvivlan och lycka. Borde jag göra något, få ett avvisande och kanske kunna gå vidare, eller skulle det bara öka bitterheten i detta bittersöta varande? Jag är vanmäktig. Ta mig här ifrån.
Nu när jag erkänt för mig själv att jag känner något, då vill man... shout it from the roof tops as well as act on it.
Men icke. Jag ska sitta på mina händer för att inte röra något, silvertejpa munnen för att inte säga något... men vad ska jag göra med mitt hjärta, för att inte känna något?
Drömde och drömde och drömde i natt igen, drömmar i passionens och kärlekens tecken. Vaknade svettig, frustrerad och med bultande hjärta, somnade om och kände, levde, luktade, smakade, kysste , älskade och blev älskad. Jag bävar inför natten, skall jag åter få leva ett annat liv, bara för att vakna med en tomhet i min själ, en saknad och en längtan?
Igår kväll innan jag somnade så föreställde jag mig armar runt mig, varm hud mot min, andedräkt mot nacken.
Jag önskar jag vore vacker, intressant, begåvad och underhållande nog att kunna spela i samma liga som denna människa, men jag känner mig som en liten klumpig , tråkig, grå mus. I mina drömmar blir jag allt det och mer, i mina drömmar är vår passion så het att den bränner i hela min kropp. Åh,vad ska jag göra? Jag slits mellan förtvivlan och lycka. Borde jag göra något, få ett avvisande och kanske kunna gå vidare, eller skulle det bara öka bitterheten i detta bittersöta varande? Jag är vanmäktig. Ta mig här ifrån.
Den där känslan
Jag är så trött på mig själv.
Kan inte låta bli att känna att jag inte duger som jag är.
Försöker låta bli att känna massa känslor öht.
Det går sådär.
Drömmer drömmar om någon som är så... förtrollande och fantastisk, så vansinnigt snygg och gränslöst sexig...
Försöker ignorera. Misslyckas, gång på gång.
Misär och extas i lika mått, då detta är en person jag inte ens skulle våga fundera på att hoppas att intresset skulle kunna vara besvarat.
Kan egentligen inte riktigt förklara varför, känner bara att jag inte duger, att det aldrig kommer att hända.
Tänkte att det liksom skulle gå över nån gång, men jag faller bara djupare i en dödsdömd crush.
Jag tror att personen i fråga vet att den får mitt hjärta att slå hårdare. Jag hoppas dock att inga ord behöver växlas om detta faktum, då det bara skulle smärta.
Hellre lider jag i det tysta. Om ingenting blir sagt så kan man alltid fly till sitt mikroskopiska "om"...
Fast... Jag vet inte. Bittersweet.
