En känsla av vanmakt håller ett stadigt grepp om mitt inre.
Nu när jag erkänt för mig själv att jag känner något, då vill man... shout it from the roof tops as well as act on it.
Men icke. Jag ska sitta på mina händer för att inte röra något, silvertejpa munnen för att inte säga något... men vad ska jag göra med mitt hjärta, för att inte känna något?
Drömde och drömde och drömde i natt igen, drömmar i passionens och kärlekens tecken. Vaknade svettig, frustrerad och med bultande hjärta, somnade om och kände, levde, luktade, smakade, kysste , älskade och blev älskad. Jag bävar inför natten, skall jag åter få leva ett annat liv, bara för att vakna med en tomhet i min själ, en saknad och en längtan?
Igår kväll innan jag somnade så föreställde jag mig armar runt mig, varm hud mot min, andedräkt mot nacken.
Jag önskar jag vore vacker, intressant, begåvad och underhållande nog att kunna spela i samma liga som denna människa, men jag känner mig som en liten klumpig , tråkig, grå mus. I mina drömmar blir jag allt det och mer, i mina drömmar är vår passion så het att den bränner i hela min kropp. Åh,vad ska jag göra? Jag slits mellan förtvivlan och lycka. Borde jag göra något, få ett avvisande och kanske kunna gå vidare, eller skulle det bara öka bitterheten i detta bittersöta varande? Jag är vanmäktig. Ta mig här ifrån.