Naftalin the Welderine

Jag köpte en present till den som bor i mitt hjärta för länge sedan, men eftersom han inte vill ha med mig att göra så ger jag den till mig själv.

Den är väldigt fin, tack ska du ha Nathalie.

 

 

Ikväll känner jag mig ledsen.

Jag känner mig så ledsen att jag var tvungen att kolla en sån där ägglossningskalender, och nej, jag har inte PMS.

 

Folk är så jävla märkliga. Ibland tror man att man lärt känna någon, men det visar sig vara en främling.

Andra, som man precis börjat lära känna, visar tendenser som inte direkt borgar för fördjupning av relationen.

En del, som man sträcker ut sin hand mot, skyggar undan och sätter sig bekvämt till rätta i sin lilla, fyrkantiga värld med ryggen mot en.

 

Jag uttryckte en åsikt för några dagar sedan, som inte överensstämde med en annan persons åsikt.

Det är okej att ha olika åsikter, det är BRA att ha olika åsikter. Uppenbarligen var denna person helt oförmögen att kunna föra en disskution om detta, då mina synpunkter enbart resulterade i att jag blev kallad ett korkat pucko och att jag plötsligt hade en vän mindre.

Det var lite som en knytnäve i mellangärdet, inte bara att personen i fråga inte kunde/ville förstå vad jag menade, men att vad jag trodde var åtminstone BÖRJAN till en ganska djupgående vänskap tydligen var lika lätt att kasta bort som en använd kondom.

 

 

Oh, och så satt jag och tittade på kvällens film med ett halvt öga.

En historia som på sätt och vis påminde om min egen; två personer går hem tillsammans efter en blöt kväll, resultatet blir en graviditet som ingen väntat sig eller planerat.

Filmen skiljde sig dock från min verklighet på det sättet att de blivande föräldrarna både ville, försökte och i slutet av filmen också blev ett par.

 

 

Jag ångrar ingenting, och har aldrig haft något intresse av att vara det med den som donerade sperma i mig så att jag fick Adrian.

Det verkar bara så magiskt, att få barn med nån man inte bara gillar, utan faktiskt älskar.

Innan jag fick Adrian så var jag ganska övertygad om att jag inte skulle få fler barn.

Nu är jag lika övertygad, om inte mer.

Jag kommer nog aldrig mer att tappa kollen på när jag har ägglossning, till att börja med.

Ibland känns det som om jag kommer att spendera resten av livet i celibat, till och med.

Oavsett, så tvivlar jag nu mer än någonsin på att jag kommer att hitta någon som jag vill vara ihop med (som vill det tillbaka alltså), än mindre nån jag vill ha barn med, som vill ha det med mig.

Att inte få fler barn gör ingenting, även om jag inte skulle ha något emot det.

Känns trist ändå, på nåt sätt, att ingen duger, att JAG inte duger.

 

Anyway.

Jag söker tröst i min bok, min nya, fina bok.

 

 

Ångrar inte ett ögonblick att jag kämpade mig ut i snöstorm och oplogad modd med barnvagn och feber för att hämta den.

Jag behöver den nu, jag behöver en annan värld när min värld ligger och sover i sina sängar.

Mina vackra, underbara ungar.  De målar min värld i vackra färger, målar över det svarta och det gråa.

Men visst, det känns ibland som om det saknas en bit.

Uppenbarligen tycker mitt undermedvetna det också, eftersom jag senast i natt drömde vansinnigt, brutalt, sexigt och underbart om någon som jag inte tänker erkänna att han finns i min hjärna fortfarande. Eller ja, jag tänker inte ge honom ett namn.