Unlife
Jag är så trött på att må som jag gör. Jag har inte mått bra på länge. Det mesta känns meningslöst och hopplöst. Dagarna är något jag uthärdar i form av transportsträcka mellan morgon och kväll,kvällarna är fyllda av ångest för att jag vet att det kommer en ny dag. Jag sover dåligt, vill inte lägga mig för att jag vet att det bara börjar om igen; men vill inte vara vaken för att jag mår så jävla kasst. Jag har inte haft nån sexlust på ett halvår och senaste månaderna har livslusten dalat ner till minus den också. Ingenting känns roligt. Det känns inte som om jag lever, det känns som ett ickeliv. Ett unlife.
Visst finns det stunder då jag skrattar med mina barn eller ler år ett skämt, ett leende som dock oftast bara går skin deep... men ljusglimtarna drunknar snart i det kvävande mörkret och den ständiga ångesten.
Som alltid begraver jag mig i serier när jag kan, för när hjärnan inte är upptagen så finns det inget som håller tillbaka mörkret.
Mina vänner har flyttat, ska flytta, är upptagna... och för den vänskap som finns kvar är jag själv otillgänglig. Jag vill inte träffa någon, vill inte göra något. Vill bara sova. Har varit en gång hos psykologen och ska dit igen på torsdag. Jag hoppas jag kan få hjälp, för det känns som om jag går sönder. Om jag gör det, vem ska då ta hand om barnen? De har ju bara mig. Till syvende och sist så är det vara mig de alltid kan räkna med. Jag önskar ibland att jag vore mer "normal", en monogam svensson som kunde blivit kär i och flyttat ihop med nån. Men inte jag inte. Mitt hjärta har inte slutat blöda efter mer än sex år, tror inte det någonsin kommer att göra det. Tiden läker alla sår? Hah. Nej. Tiden gör dem infekterade och djupa.
