Surt, sa räven
Ikväll fick jag en oskön bekräftelse på hur obetydlig jag är. Fick "träffa" någon jag sett fram emot länge att träffa och byta ett ord med, och blev ganska nonchalant ignorerad av densamma. Nåja. .. hade inte väntat mig mer egentligen. Det är även möjöigt att jag är hormonell och känslig, men jag vägrar inta rollen som beundrande fan girl, kan man inte ge och ta lika mkt så kan det vara. När det blir en enkelriktad önskan om att utveckla en relation kan man lika gärna lägga ner den. Tackohej, ha det så bra.
Rosa fluff
Mitt andra försök att medelst blondering av den starkaste sort min lokala handlare saluförde avlägsna de resterande tonerna av rosa i mina fjuniga lockar resulterade i detta:
...dvs rosa fluff; ingen synbar förändring från innan.
Nåväl, rosa är väl en färg så god som någon.
Jag befinner mig på ett tåg, resande mot broderns boning... men även mot ett sammanstrålande med en gunstig junker, med vilken jag finner mig ha gemensamma intressen.
Måhända slutar detta möte med moln lika fluffiga och rosa som min kalufs? Om detta kan jag inte sia, blott önska; då den angenäma känslan av betuttning tycks mig allt för sällan förunnad.
Innanledes skall gudarnas nektar (karamellvodka) och mat värdig kungligheter (hembakad pizza) inmundigas.
Mot Väsbskogen!
Change of seasons
Dagen började med att Adrian kissade i min säng.
När jag fått på honom ytterkläder så sa han allvarsamt: "Jag är bajsnödig."
Min ambition att komma iväg den tid jag VILL och hinna slänga de superultramegaäckliga soporna gick därmed i stöpet, så en kvart innan jag började kom vi iväg.
Stressnivån låg nånstans i trädtopparna, vilket förmodligen var huvudorsaken till att jag lyckades göra illa fingret på dagisgrinden så att blodet rann i hela min hand.
När jag stapplade in på jobbet några minuter försenad så klimakterietjockisstress-svettades jag så det bara rann om mig.
Min rara kollega; min "favorit" bland jobbarkompisarna, sa till mig att sätta mig, dricka te och ta det lugnt... och av dessa vänliga ord blev jag så emostressrörd att jag nästan började gråta.
Ja, jag har ett jobb. Jag har fått jobb.
Ett nystartsjobb på ett demensboende.
Det är helt annorlunda mot allt jag tidigare gjort.
Vad som åter slog mig idag, som det gör varje dag, är den skarpa kontrasten i attityd och bemötande hos de anställda.
Jag minns när jag jobbade på KAVAB; där de krävde att jag hörde av mig om jag skulle komma två minuter över sju... dvs om tex dagispersonalen ville ta upp något med mig. Detta trots att de drack kaffe till kvart över sju varje morgon.
Jag minns alla verkstäder jag jobbat och pluggat i, där jargongen är sexistisk, homofob, rasistisk och "rå men hjärtlig" hos de flesta.
Där jag jobbar nu är personalen uppmuntrande, hjälpsam, samarbetsvillig och utdelar väldigt mycket bekräftelse. De får mig att känna mig värdefull, uppskattad och välkommen. De behandlar både varandra och brukarna med respekt och vänlighet. Rättar ömsint till kragen på någon, skickar hem en kollega en kvart tidigare för att hen ser trött ut, letar upp någons favoritkopp till frukosten.
Jobbet i sig är också i en helt annan klass rent fysiskt. Saker som ingår är tex social samvaro med de boende och att hjälpa till i köket. Jag har från tredje dagen på praktiken varit mer eller mindre chef i köket, bakar bröd och bakverk, lyxar till smörgåsarna och bannlyser färdigkokt gröt i plastkorv.
Jag jobbar 75%, så arbetstiderna är också enastående bra jämfört med heltid plus fem timmar övertid/vecka, pendling osv.
Självklart ger detta inte super mycket mer pengar, men det är faktiskt tekniskt sett samma timlön som jag hade på mitt förra jobb. Det ger mig dessutom välbehövlig självkänsla, egenvärde och rutiner.
Som det känns nu hoppas jag att de förlänger mina sex månader... förutom den lilla detaljen att denna arbetsplats inte är i Göteborg.
