Naftalin the Welderine

I natt drömde jag ovanligt mycket mardrömmar, till och med för att vara jag.

 

Först, när jag just hade somnat, så drömde jag att en man som var stor, ful och allmänt obehaglig befann sig i min lägenhet. Han tog mina gamla dagböcker, la sig i min säng och började läsa dem. 

Jag kämpade, slet och drog, sparkade och skrek tills jag hade fått ut honom ur lägenheten.

Vid det laget visste jag att han ville förgripa sig på mig, och tänkte göra det om han kunde komma in igen.

Jag stog lutad mot en vägg, andades snabbt, jämrade mig.

Sen släppte Benjamin in honom, och han ställde sig i mitt kök och pratade lite lugnt med min mamma och min bror. Jag skrek, hyperventilerade och grät; arg, rädd, ledsen, förrådd.

Vaknade strax efter det och hade ont i magen, fittan, skallen och benen, andades jättesnabbt och hade nattsvart ångest.

 

På morgonen, precis innan jag vaknade så drömde jag om två män, hemlösa, som höll till utanför min mammas hus. De var kannibaler. De tittade hungrigt efter Adrian, som aningslöst sprang längs vägkanten.

plötsligt var min mamma kompis med dem, och de hade gjort glass med männikokött i, som de gav till mina barn. Jag fick också en, och för att själv inte bli uppäten försökte jag pressa i mig en tugga. Jag visste att de förr eller senare skulle försöka äta upp oss, och min hjärna försökte desperat fundera ut en utväg, paniken nafsade mig i hälarna och min mun fylldes av människoglass. Mådde så våldsamt illa att jag nästan kräktes när jag vaknade.

 

Dessutom hade jag blod längs hela benen samt ont i magen, ryggen, fittan och röven när jag vaknade.

 

Mår fortfarande lite illa, han ont och är trött om aset.

Första dagarna på mensen mår jag alltid som en disktrasa som inte blivit ursköljd eller urvriden på en vecka.

Ska försöka kurera detta med lite frukost och ett bad.

Snö.

 

Idag kom vintern till Katrineholm. Jag har aldrig gillat snö, särskilt inte när den kombineras med snålblåst och cyklande till och från dagis. Jag var blöt och kall inpå bara skinnet när jag kom hem. Såg nog inte helt nykter ut när jag vinglade fram, varken på cykeln (där jag cyklar försiktigt även utan lillen bakom mig i det här vädret) eller till fots. För ca tre, tre och en halv vecka sen så fick jag ont i min vänstra fot, och det har inte gått över. Kanske en stukning eller nånting, men nu är det så pass långt på bättringsvägen att jag inte bryr mig om att kolla upp det. Det finns sjukare människor än mig som skattepengarna kan gå till. Anyway, förutom foten så fick jag förstås en härlig inflammation i knät som ett brev på posten nu när kylan kommer. Samt att jag pga dåligt med sömn sen i lördags gör mig lite dizzy in the skalle.

 

Snö.

 

För några år sedan beskrev jag min insida som en snökula som någon skakat på, och den beskrivningen håller än. I helgen blev min snökula skakad, och det virvlar runt flingor i hela kroppen, sinnet, hjärnan och hjärtat. Tankar, känslor och impulser. Har ännu ingen aning om vad som kommer att mynna av detta, vet bara att så länge det känns bra så kommer jag inte att ändra på något. Jag är samtidigt rädd att jag ska följa mitt vanliga mönster, brinna som en sol och sen slockna totalt. Jag har ju iaf haft den "goda" smaken att förklara lite grand vad man ger sig in på när man ger sig i lag med mig. Man får mitt skrymmande bagage på köpet, med allt vad det innebär. Tydligen har det gjort mig både charmigt sinnessjuk och märklig men bra. Det är, som vanligt när det gäller mig, inte helt okomplicerat; to say the least. Törs inte riktigt säga mer än så just nu.

 

Just nu skulle jag vilja att någon kom och knackade på min dörr, och sa att "Hej, jag är här för att skeda dig varm, låta dig somna, göra en kopp te och ställa vid din sida medans jag hämtar Adrian på dagis och sen skjutsa er till affären!" (fast först efter att den hört av sig via sms eftersom jag är "folkskygg", min sociala fobi är i ett skede just nu när jag egentligen vill spika upp brädor för alla fönster och ställa möbler mot ytterdörren...) Hade tänkt cykla till Lövåsen under tiden som kidsen är i skolan/på dagis, men det skulle sluta med att jag cyklade omkulll och bröt högerarmen eller nåt, iaf som minst bli dyngsur(are), iskall(are), irriterad och trött(are).

 

Jag borde förstås trotsa vädret och gå ner till arbetsförnedringen, eftersom de skickat två omgångar papper som säger olika och inte tillräckliga saker, men jag nöjer mig med att maila min handläggare istället. Oavsett vilkt av papprena man ska gå efter så kommer det snart ÄNTLIGEN att hända något på yrkesfronten. Jag ska på något sätt ta mig tillbaka till den verkstadsmiljö som jag saknar, trivs i och jobbar bra i. Kanske inte som mästersvetsare efter några års uppehåll, men jag har ingenting emot att sitta i sliprummet, vid bultmaskinen, laserskäraren, kapmaskinen, bockmaskinen eller liknande heller. Det är ju det som är så bra med att få vara där man trivs, då kan man göra lite allt möjligt. Det känns pirrigt och omtumlande att få komma i närheten av detta igen, och när det kommer såhär nära inpå så känner jag hur mycket jag saknat det. Det är så... JAG, att lukta metall och jobba med kroppen, att vara "butch" och få muskler genom jobbet, att skrämma/imponera på gubbarna som jobbat i branchen i 40 år när de inser att man inte använder speciellt många verktyg med kuken/fittan och därmed kan göra att lika bra jobb oavsett biologiskt kön. Jag längtar, längtar, längtar. Så SJUKT trött på arbetslöshet, utanförskap, dåligt med pengar, stagnation och borttappat egenvärde. Ah... nej, nu ska jag ta en kopp te till.

Jag fryser. Usch, för snö.