Naftalin the Welderine

Var på krogen.  

En snubbe som jag skrivit om tidigare var där.  Som jag fick säga till tre gånger innan han gick hem förra gången vi sågs.

Han  la sina händer på min kropp och jag frös till is.  Pratade med mig.  Kunde inte prata. Vil bara skrika. 

Är hemma nu iaf. 

Vill aldrig mer låta någon röra mig,  nånsin. 

Jag får utbilda mig lite längre än beräknat.  Det  är bra! Ju längre jag är där, desto mer lär jag mig och desto mer attraktiv blir jag för arbetsgivare.

Synd bara att det är så otroligt långa dagar.

De dagar som tågen INTE krånglar är jag borta från hemmet ca 12,5 timmar.

Inte mycket tid för barnen och hemmet... och det syns i mitt hem. Nåja... får väl säga att jag inreder i ungkarlsstil.

Ikväll ska jag försöka hinna med att baka muffins, att muta mina grabbar i skolan med.

En del av dem önskar jag att jag kunde muta med annat än muffins... fyfan det finns så många tjusiga människor att jag blir vindögd.

Igår kväll kände jag mig nere.

Den där skitsnygga killen i Göteborg har sagt att vi bara ska umgås socialt om vi ses,  typ. Det kändes tråkigt som fan, gillar honom och hade verkligen sett fram emot att träffa honom om ett par veckor.

Det var massa andra småsaker också, men det var nog det som gjorde mig mest bummed out.

Gick och la mig tidigt och tänkte att imorgon (idag alltså) skulle jag försöka vara glad och pigg, sova ordentligt,  gå upp innan fem och hinna med att brygga kaffe,  måla mig och ta fram rena kläder. 

Mm, eller hur.

Jag har 22 larm inställda att ringa på morgonen, varav ett tiotal är innan kl fem.

Hur jag kan sova genom 20 av dem är för mig en gåta,  iaf just idag när jag sovit mer än fem timmar, inte har mens, inte fått sömnen störd osv.

Uppenbarligen var det dock precis vad jag kunde, så kl 5.27 hetsade jag uppbokad ur sängen och rev fram kläder. Brukar väcka barnen 5.30, när jag är klar med allt mitt och har förberett Adrians kläder osv.

Lyckades komma iväg mot dsgis innan kl sex, dock osminkad och med hål på strumpbyxorna och så. Cyklade till tåget och var där i ganska normal tid, låste cykeln och kom på att mitt satans pendelkortshelvete låg på vardagsrumsbordet.

Tänkte först ge upp, men kände att jag då isf hade stressat i onödan. Kastade mig på cykeln igen, hetsade hem och hämtade kortet, hann med tåget. 

Måla ögonbrynen ombord på ett skakigt tåg med stressskakiga händer är inget jag rekommenderar... men det fick väl gå. 

En kvart senare när jag satte mig på "min plats" och tog fram te, mobil, laddare,  lurar osv var jag riktigt sugen på musik. 

Naturligtviiiis har en av lurarna lagt av.

Så, nu sitter jag här och lyssnar på tågsurret och mina egna gäspningar istället.  Inte alls lika kul. 

 

Så... idag behöver jag pigga upp mig på något sätt. Hur?

Från igår kväll när jag höll på att somna, från första fladdrande slummern och tills jag vaknade har jag haft dig i skallen.

 

Den första drömmen jag minns  var att vi hade sällskap hem från Kellys, vi var lite fulla och jag skulle sova his dig.

I drömmen var din lägenhet som en studentkorridor, dörrar, soffor och sängar överallt, där folk bodde. Du hade platsen första till vänster innanför dörren. 

TYVÄRR så hann vi inte lägga oss innan drömmen ändrade natur; på drömmars vis.

 

Åter befann jag mig mitt i en postapokalyptisk värld full av zombies.

Vi hade ett basläger vid en sjö, i en lada, på övervåningen. Det var öppet ner mellan sidorna på loftet. På våran sida så låg en person och var sjuk, vi visste inte om det var pga ett bett eller ej. Han blev nån slags halvzombie som inte var hungrig. På andra sidan hade samma sak hänt med ett stort kattdjur, lagom läskigt att ha det inom hoppavstånd.

Vi höll på att bryta upp lägret när en annan grupp sökte skydd i våran lada, eftersom det var en hord på väg, så vi fick vackert klättra upp igen och gömma oss... fast först efter att jag hade knivat ihjäl ett par zombies som försökte bita dig.

 

När vi klättrade upp igen så förändrades allt igen, och vi var på ett loft ovanför ett hus, där du bodde. 

Du sov i en hängmatta och hade en kista med skrynkliga kläder.

Solen sken in genom ett litet fönster.

Vid det här laget hade mina larm börjat låta, och i drömmen (som fortsatte varje gång jag snoozade) så såg jag saker drån ditt perspektiv. Jag såg från hängmattan hur solstrålarna lyste upp den dammiga luften innan den träffade den randiga filten som täckte dina ben. Jag kände hur trött du var, att du inte ville gå upp.

Jag gled ut från dig när du steg upp, var där men ändå inte, som nåt spöke svävade jag på ditt loft. Du visste om det, och visade mig glatt dina jättestora, mönstrade pyjamasbyxor som du drog upp till armhålorna med din snörda skjorta nedstoppad. Du såg inte klok ut... fast snygg förstås, som alltid.

Du sa att det skulle bli kul att träffa mig idag, och jag tänkte förvurrad att va, är det redan den 8/5, men det kan det ju ha varit i drömmen.

 

Jag minns lite spridda detaljer, och att det var sammanhängande och mycket längre drömnar än de jag beskrivit, att jag som sagt drömt om dig hela natten. Nu har jag såklart hela skallen full av ditt léende, din doft, dina ögon och din röst,  intryck som min hjärna kokat ihop av det jag sett av dig, och jag längtar verkligen efter att träffa dig. 

 

Min morgon efter att jag lämnade dig i min säng har varit seg. Tåget är inställt,  ungen är sur, snoret är ymnigt och huvudvärken påtaglig.

 

Hoppas du har det lika bra i verkligheten som du hade på drömloftet.

Här om natten drömde jag om zombieapocalypsen igen.

Det var, som alltid, realistiskt och påtagligt verkligt, i den mån en värld full av vandrande döda kan kännas verklig.... vilket den kan, i mitt fall.

Jag var beväpnad endast med en medelstor kökskniv, vilken jag fick tillfälle att använda flera gånger. Ganska mäktig känsla att sticka en kniv rätt in i skallen på halvruttna, vandöda styggelser. Som om inte det vore nog i sig så impade jag på en snygg tjej jag ville ligga med, skyddade henne från zombies och var jättetuff. Yay me!

 

I tisdags började skolan igen efter påsken. Jag trodde jag skulle få en mjukstart, men pga totalkaos i tågtrafiken blev jag fast på stationen i Hallsberg i fem timmar och kom hem först framåt  nio på kvällen.

Men mig hem fick jag nåt virus som sedan dess har fått mig att stundvis känna mig som en zombie. 

Idag hasade jag ner till apoteket och köpte allergitabletter, tog en förut och tycker nog att det känns aningen bättre.

Vill INTE missa mer i skolan nu när det bara är två veckor kvar.

 

I övrigt då?

Ja... jag känner mig fortfarande fet som en flodhäst efter senaste ångestbesöket i provhytten, men jag känner mig också märkligt populär. 

Den där snubben i Göteborg som är så snygg att jag nästan blir monogam och straight funderade på att hälsa på mig... vilket hade varit vansinnigt välkommet... men det smög sig.

Jag hopoas han inte hinner tröttna innan jag ska ner igen, den 8/5.

 

Framför mig har jag en tid med många ljuspunkter; jag ska redan nästa helg få finbesök, sedan är det "skolavslutning", valborg med redan i förväg utlovad barnvakt, Göteborgstripp, Fezten och SOMMAR.

Jag hoppas att jag kan landa nåt slags jobb också... 

 

Föt tillfället känns det dock mest..  segt. Trött och sjuk. Ska lägga min lilla plutt i sängen, dra igång nån film med min dotter och slappa en stund.

Idag lämnade jag tillbaka kläder jag köpte igår på Myrorna, som inte passade. 

Sen gjorde jag misstaget att prova två kjolar.

Dessa jävla provhyttsspeglar, jag hatar dem intensivt.

Vill gömma mig under en filt, gråta, aldrig äta nåt igen.

Det ÄR inget FEL på min kropp,  jag vet det.  Det är inte fel, fult eller dåligt att inte vara normsmal. Mitt förstånd fattar det.

Kan jag känna så själv efter att ha sett mig själv bakifrån? Nej.

Hur fan ska jag göra för att komma till rätta med min självbild och min självkänsla,  när demoner närda av självförakt hela tiden förföljer mig?

Idag har jag dysfori och ångest över mittt utseende. 

Köpte en ny kjol igår, en jättesnygg, röd, kort Emily the strange-kjol.

Gick runt i  den en stund igår kväll och kände mig snygg.

Imorse när jag tog på mig den så såg jag bara en löjlig tjockis i spegeln som hade för liten kjol och konstigt ansikte.

Sminkade mig pp tåget, försökte ta en selfie men det enda jag ser på bilderna är hur konstig min haka ser ur med sina gropar, hur stor min näsa är, hur mina kinder liksom väller, hur mina ålders- och trötthetstecken får mig att se ut som en nedelålders bulldog med nån slags funktionsstörning.

Kjolen lämnar jag tillbaka sen, plytet kan jag inte göra något åt.

 

 

På den ljusa sidan:

Den skitsnygga killen från Göteborg chattar med mig ich skickar bilder, vill ses igen och... ah. Ja, han gör mig glad. På bara ett par dagar har han liksom åkt upp på förstaplatsen, ockuperar de flesta av de av mina tankar som är inriktade på lust,  kärlek och dyligt. Faktum är att han distraherar mig rätt mycket från andra tankar.

 

Nu ska jag dricka blåbärsmuffinte och spela spel på mobilen... till tonerna av Ram Zets "Freaks in wonderland".