Fler inlägg utlovas
Det har hunnit hända saker sen sist. Kanske inte så många saker, men stora, iaf en.
Min son har anlänt.
Den tionde april föddes Adrian.
Ett längre inlägg (för de som är intresserade) om förlossningen och dessa första tolv dagar i hans liv kommer när jag har tid, lust och inte skriver via mobilen.
Just nu ligger han i min dotters knä.
Just idag tänkte jag mest upplysa er, kära läsare, om hur fruktansvärt synd det är om mig idag.
Jag har så galet ont i höger axel, arm och hand att jag funderar på att droga mig med ett stolpiller.
Varför stolpiller, frågar ni er förstås? (hoppas jag)
Jo, för att det är det starkaste i medikamentväg jag har hemma. Ipren verkar inte funka, inte tigerbalsamplåster heller.
Dessutom är det synd om mig för mina drömmars skull.
Först drömde jag om Robin. Vill verkligen inte älta honom mer, men hur lätt är det att glömma när han finns så nära? Inte url kanske, men i mitt sinne. I mina drömmar finns hans bleka hud, hans välbekanta, berusande doft och hans varma omfamning bara ett ögonblick bort, ögonblicket mellan vakenhet och sömn.
Sen drömde jag om... well, låt oss nöja oss med att referera till honom som "en ytterst olämplig person i det sammanhanget". Vi skulle ha sex i mitt kök, men det blev inte ens av. Blåst på konfekten och ytterst frustrerad, dessutom störd av vad mitt undemedvetna tycker har jag spemderat denna dag. Får hoppas på ett bättre utbud av drömmar i natt...
Joråsåatteh
Klockan är två på natten, bebisen sparkar som vanligt och jag kan därmed inte sova.
Ska kolla på lågbudgettv och vila min värkande rygg en stund strax iaf.
Var i Norrköping i förmiddags, och allt såg bra ut som vanligt; förutom att ungen vägrar komma ut då förstås.
Efter att ha haft en kvinnas hand längre in i mig än jag någonsin skulle vilja ha någon alls konstaterade hon att jag fortfarande inte är mer än en cm öppen, och att det var inget drömläge att sätta igång nån förlossning idag.
Måndag kl 11 ska jag vara där igen, om inget händer innan dess, men det gör det ju inte...
Gör inget, faktiskt. Nu är det ju bara ett par dagar kvar, så då kan jag lika gärna fira påsk med familjen innan jag ska föda.
Har fått en hel del kulinariska läckerheter förberedda under eftermmiddagen, och det ska bli riktigt kul att ha hela familjen samlad!
Ska kolla på lågbudgettv och vila min värkande rygg en stund strax iaf.
Var i Norrköping i förmiddags, och allt såg bra ut som vanligt; förutom att ungen vägrar komma ut då förstås.
Efter att ha haft en kvinnas hand längre in i mig än jag någonsin skulle vilja ha någon alls konstaterade hon att jag fortfarande inte är mer än en cm öppen, och att det var inget drömläge att sätta igång nån förlossning idag.
Måndag kl 11 ska jag vara där igen, om inget händer innan dess, men det gör det ju inte...
Gör inget, faktiskt. Nu är det ju bara ett par dagar kvar, så då kan jag lika gärna fira påsk med familjen innan jag ska föda.
Har fått en hel del kulinariska läckerheter förberedda under eftermmiddagen, och det ska bli riktigt kul att ha hela familjen samlad!
Dumma unge
Den där envisa ungen tänker inte komma ut, någonsin.
Jag ger upp. Eller hur man ska säga.
Imorn ska jag till Norrköpig igen, kolla kurva och kika om livmodertappen är mogen, eller om några andra tecken på att det börjar bli dags har uppenbarat sig. Inga värkar här inte, och inget vatten eller nåt sånt.
Skulle hellre ta sovmorgon känner jag, men vafan... det skulle ju bli så härligt väder imorn, blåsigt och kallt och snö; perfekt att ge sig ut och åka bil i. Särskilt eftersom hundra tusen helgfirare kommer att köra runt och muppa sig på motorvägarna.
Jag kan fan satsa pengar på att på måndag, när det är igångsättning som gäller, så kommer det att bli typ krångel med det så jag får göra hinnsvepning, peta hål på vattensäcken eller vad det heter, hormonbehandla livmodertappen, få dropp och sen endå vänta två dygn tills ungen är ute. Jag känner det liksom på mig. Jag VILL inte bli igångsatt, jag vill att ungen ska komma ut av sig själv.
Dumma unge.
Det är ju kul att min livmoder är en trivsam sådan, men kom IGEN nu. Ska du vara där inne ka du väl iaf ge fan i att massera pissblåsan på mig och trycka upp fötterna mot revbenen hela tiden, kanske till och med försöka sova när JAG vill sova?
Jag ger upp. Eller hur man ska säga.
Imorn ska jag till Norrköpig igen, kolla kurva och kika om livmodertappen är mogen, eller om några andra tecken på att det börjar bli dags har uppenbarat sig. Inga värkar här inte, och inget vatten eller nåt sånt.
Skulle hellre ta sovmorgon känner jag, men vafan... det skulle ju bli så härligt väder imorn, blåsigt och kallt och snö; perfekt att ge sig ut och åka bil i. Särskilt eftersom hundra tusen helgfirare kommer att köra runt och muppa sig på motorvägarna.
Jag kan fan satsa pengar på att på måndag, när det är igångsättning som gäller, så kommer det att bli typ krångel med det så jag får göra hinnsvepning, peta hål på vattensäcken eller vad det heter, hormonbehandla livmodertappen, få dropp och sen endå vänta två dygn tills ungen är ute. Jag känner det liksom på mig. Jag VILL inte bli igångsatt, jag vill att ungen ska komma ut av sig själv.
Dumma unge.
Det är ju kul att min livmoder är en trivsam sådan, men kom IGEN nu. Ska du vara där inne ka du väl iaf ge fan i att massera pissblåsan på mig och trycka upp fötterna mot revbenen hela tiden, kanske till och med försöka sova när JAG vill sova?
Norrköping hele långe dan
Idag åkte jag med mamma och Diana till Norrköping.
Första stoppet var på Vrinnevisjukhuset. Som vanligt när man ska till något nytt ställe så går man fel två ggr och frågar personalen fem ggr, men till slut hittade vi rätt avdelning.
Väntade tills jag fick komma in, höll på att bli galen på Diana som var helt spattig av nån anledning (kan vara att svartsjukan börjar sätta in på allvar) och fick sen göra en kurva på bebisen. Den mår bra och allt ser bra ut, som vanligt.
På sätt och vis känns dessa eviga kontroller jävligt löjliga, klart att bebisen mår bra; så bra att den inte vill komma ut ju... Självklart är det bättre att kolla en gång för mkt än en gång för lite, men man får väl känna sin kropp. Jag har inte haft några konstiga smärtor eller annat, bebisen rör sig lika mkt som vanligt och så vidare. Det var faktiskt vad barnmorskan sa också.
Anyway, fick ny tid fredag förmiddag. Om det inte finns några tecken på att förlossningen kommer att starta rätt snart när de kollar mig på fredag så får jag åka hem igen, och fira påsk med min familj. Det var länge sen vi var allihopa, alla Axelssons och en Fredriksson; så det ska bli väldigt kul! Jag älskar att ha familjen samlad, äta god mat, prata och skratta och bara vara.
Förvisso hade det varit trevligt om den färskaste lilla Axelssonen hade velat komma ut och träffa familjen tills dess, men vid det här laget känner jag mig resingerad, och får vänta tills på måndag.
Då får jag komma tillbaka och bli igångsatt, förutsatt att det inte kommer av sig självt innan dess eller verkar vara på g på fredag, för isf blir jag kvar där redan då.
Skönt på sätt och vis att veta att då om inte innan blir det iaf äntligen dags, men fick jag välja fritt så skulle jag nog hellre vänta några dagar till och hoppas på att det skulle komma igång av sig självt.
Det är ju faktiskt högre risk att det ska bli komplikationer när man sätter igång en förlossning på "konstgjord väg", men å andra sidan så börjar moderkakan tackla av efter v 42.
Dumma, envisa unge... kunde du inte ha kommit ut vid det här laget?
När jag var klar på sjukhuset åkte vi till Myrornas, vilket är ett av mina absoluta favoritställen att spendera en timma eller två på; särskilt när jag är lite tadd vid kassa! Jag köpte lite sommarkläder till min stora tjej, lite skjortor och en t-shirt till min stora bror, ett badlinne till mina stora bröst, en kofta till min stora kropp; ett par stora muggar till våra små soppor och nudlar, en liten pall till det lilla barnet och lite annat krafs.
Efter det var det matdags; Diana fick bestämma så det blev burgare på Max (fast mamma och jag tog sallad istället) följt av hallonpaj och glass... JAMEN DET BLIR JU HALLONPAJ, måste jag ju säga varje gång jag får chansen... haha..
Vi avslutade dagen med en runda på Willys, och i Norrköping finns det faktiskt en hel del om man inte kan lägga sina giriga fingrar på i Katrinehåla; bland annat körsbärssirap... (det vattnas i munnen bara jag tänker på mina två flaskor som nu står i skafferiet) så om jag orkar och är sugen ska jag steka pannkakor imorn; eftersom pannkakor med körsbärssirap och glass och/eller grädde är en liten, liten bit av paradiset i min mun.
Vi var hemma ca halv nio, Diana stöp i säng och jag plockade upp och ställde in allting. Mamma åkte hem, och jag sjönk ner i soffan.
Och här sitter jag nu.
Jag ska strax koka lite nudlar och inviga min nya nudelkopp, klä av mig alla illasittande och trånga kläder och mysa in mig i en filt.
Jag borde släpa fram tvättmaskinen och tvätta mina minst illasittande kläder, men jag ORKAR inte. Det känns i benen och ryggen att jag har varit aktiv hela dagen.
Jag vet att det är jävligt svårt för folk att föreställa sig hur det känns, men tänk dig en badboll full av vatten att bära på framtill, inte bara hela dagen utan dygnet runt i några månader. Föreställ dig sedan att någon sitter och petar/puffar/trycker på din mage då och då, och gärna på pissblåsan. Jag kan meddela att när dessa petningar kommer från insidan känns de mkt mer.
Dessutom är kroppen full av extra vätska; ben och fötter är svullna (jag får märken på benen även av de mest lössittande strumpor) och man har sura uppstötningar, illamående osv så gott som hela tiden.
Jag tyckte det var jobbigt förut. Nu är jag rätt van. Men, jag skämtar inte; för varje dag som går nu när det är såhär långt gånget så känns det skillnad; man blir ännu lite tyngre i kroppen, det blir ännu lite jobbigare att böja sig fram, sitta, ligga, stå, gå på toa, äta, klä på sig, lyfta saker osv. Känns fint att se fram emot en tyngre morgondag. Samtidigt tänker man inte riktigt lika mkt på hur jobbiga saker och ting är när man har ngt att göra, som att fynda på Myrornas. När man däremot tungt lutar sig mot kundvagnen på Willys mot slutet av dagen så känns det som om man vill sitta med tusen kuddar runt sin värkande kropp och inte göra nånting i en vecka.
Bläh, tråkigt inlägg. Vill bara dokumentera denna tid för min egen skull. Det var kul att läsa om när jag väntade Diana, och om några år kommer det här att vara intressant att läsa för MIG.
Nu ska jag ta ur mina torra linser och vara glasögonorm tills imorn, käka nudlar och titta på Fringe.
Första stoppet var på Vrinnevisjukhuset. Som vanligt när man ska till något nytt ställe så går man fel två ggr och frågar personalen fem ggr, men till slut hittade vi rätt avdelning.
Väntade tills jag fick komma in, höll på att bli galen på Diana som var helt spattig av nån anledning (kan vara att svartsjukan börjar sätta in på allvar) och fick sen göra en kurva på bebisen. Den mår bra och allt ser bra ut, som vanligt.
På sätt och vis känns dessa eviga kontroller jävligt löjliga, klart att bebisen mår bra; så bra att den inte vill komma ut ju... Självklart är det bättre att kolla en gång för mkt än en gång för lite, men man får väl känna sin kropp. Jag har inte haft några konstiga smärtor eller annat, bebisen rör sig lika mkt som vanligt och så vidare. Det var faktiskt vad barnmorskan sa också.
Anyway, fick ny tid fredag förmiddag. Om det inte finns några tecken på att förlossningen kommer att starta rätt snart när de kollar mig på fredag så får jag åka hem igen, och fira påsk med min familj. Det var länge sen vi var allihopa, alla Axelssons och en Fredriksson; så det ska bli väldigt kul! Jag älskar att ha familjen samlad, äta god mat, prata och skratta och bara vara.
Förvisso hade det varit trevligt om den färskaste lilla Axelssonen hade velat komma ut och träffa familjen tills dess, men vid det här laget känner jag mig resingerad, och får vänta tills på måndag.
Då får jag komma tillbaka och bli igångsatt, förutsatt att det inte kommer av sig självt innan dess eller verkar vara på g på fredag, för isf blir jag kvar där redan då.
Skönt på sätt och vis att veta att då om inte innan blir det iaf äntligen dags, men fick jag välja fritt så skulle jag nog hellre vänta några dagar till och hoppas på att det skulle komma igång av sig självt.
Det är ju faktiskt högre risk att det ska bli komplikationer när man sätter igång en förlossning på "konstgjord väg", men å andra sidan så börjar moderkakan tackla av efter v 42.
Dumma, envisa unge... kunde du inte ha kommit ut vid det här laget?
När jag var klar på sjukhuset åkte vi till Myrornas, vilket är ett av mina absoluta favoritställen att spendera en timma eller två på; särskilt när jag är lite tadd vid kassa! Jag köpte lite sommarkläder till min stora tjej, lite skjortor och en t-shirt till min stora bror, ett badlinne till mina stora bröst, en kofta till min stora kropp; ett par stora muggar till våra små soppor och nudlar, en liten pall till det lilla barnet och lite annat krafs.
Efter det var det matdags; Diana fick bestämma så det blev burgare på Max (fast mamma och jag tog sallad istället) följt av hallonpaj och glass... JAMEN DET BLIR JU HALLONPAJ, måste jag ju säga varje gång jag får chansen... haha..
Vi avslutade dagen med en runda på Willys, och i Norrköping finns det faktiskt en hel del om man inte kan lägga sina giriga fingrar på i Katrinehåla; bland annat körsbärssirap... (det vattnas i munnen bara jag tänker på mina två flaskor som nu står i skafferiet) så om jag orkar och är sugen ska jag steka pannkakor imorn; eftersom pannkakor med körsbärssirap och glass och/eller grädde är en liten, liten bit av paradiset i min mun.
Vi var hemma ca halv nio, Diana stöp i säng och jag plockade upp och ställde in allting. Mamma åkte hem, och jag sjönk ner i soffan.
Och här sitter jag nu.
Jag ska strax koka lite nudlar och inviga min nya nudelkopp, klä av mig alla illasittande och trånga kläder och mysa in mig i en filt.
Jag borde släpa fram tvättmaskinen och tvätta mina minst illasittande kläder, men jag ORKAR inte. Det känns i benen och ryggen att jag har varit aktiv hela dagen.
Jag vet att det är jävligt svårt för folk att föreställa sig hur det känns, men tänk dig en badboll full av vatten att bära på framtill, inte bara hela dagen utan dygnet runt i några månader. Föreställ dig sedan att någon sitter och petar/puffar/trycker på din mage då och då, och gärna på pissblåsan. Jag kan meddela att när dessa petningar kommer från insidan känns de mkt mer.
Dessutom är kroppen full av extra vätska; ben och fötter är svullna (jag får märken på benen även av de mest lössittande strumpor) och man har sura uppstötningar, illamående osv så gott som hela tiden.
Jag tyckte det var jobbigt förut. Nu är jag rätt van. Men, jag skämtar inte; för varje dag som går nu när det är såhär långt gånget så känns det skillnad; man blir ännu lite tyngre i kroppen, det blir ännu lite jobbigare att böja sig fram, sitta, ligga, stå, gå på toa, äta, klä på sig, lyfta saker osv. Känns fint att se fram emot en tyngre morgondag. Samtidigt tänker man inte riktigt lika mkt på hur jobbiga saker och ting är när man har ngt att göra, som att fynda på Myrornas. När man däremot tungt lutar sig mot kundvagnen på Willys mot slutet av dagen så känns det som om man vill sitta med tusen kuddar runt sin värkande kropp och inte göra nånting i en vecka.
Bläh, tråkigt inlägg. Vill bara dokumentera denna tid för min egen skull. Det var kul att läsa om när jag väntade Diana, och om några år kommer det här att vara intressant att läsa för MIG.
Nu ska jag ta ur mina torra linser och vara glasögonorm tills imorn, käka nudlar och titta på Fringe.
Ensam
Idag känner jag mig ensam.
En vän påpekade att jag aldrig var ensam; och det är klart, jag har framför allt en underbar dotter, familj och vänner.
Men... ibland vore det skönt att vara två.
Någon som tog tag i andra ändan.
Även under tidigare "förhållanden" har det varit jag som har fått sköta det mesta, styra upp saker, handla, laga mat osv.
Det vore så skönt att någon gång kunna släppa lite på ansvaret, kunna lägga sig ner och säga "jag orkar inte mer" och veta att det fanns någon annan som antingen skulle orka när inte jag gör det eller genom sitt stöd, sin närhet, uppmuntran och kärlek skulle få mig att orka lite till.
Samtidigt är jag självständig och bränd.
Jag vet (baserat på mina egna erfarenheter) att i verkligheten så finns det inga "bra" förhållanden.
Antingen är man inte tillräckligt kär, eller så kommer det fram något annat skit som gör att det inte funkar.
Man lyckas lura sig själv ett tag, sen går det åt helvete.
Hittills har jag ju iaf inte lyckats hitta någon som både står ut med mig och jag står ut med.
Ibland undrar man om det finns någon, eller om jag helst enkelt inte går att leva med som jag är nu.
Kanske måste jag "mogna" osv, jag vet inte. Efter ett tag börjar man, med en bitter smak i halsen, misstänka att det kanske är MIG det är fel på.
Snart är jag en med två.
Dianas pappa har aldrig varit tillräckligt pålitlig att kunna dela ansvaret med.
Bebisens pappa... Well, han vill väl; men jag gör mig inga illusioner om att någon trög liten krake som bor och jobbar i Sthlm ska kunna vara någon att verkligen räkna med heller. Särskilt inte i början, när bebisen faktiskt "måste" vara med mig 24/7.
Samtidigt är det skönt, att veta att man till syvende och sist bara har sig själv att räkna med.
Då har man ju ingen annan att skylla på när man misslyckas.
På något sätt, mest på grund av henne själv och med stor hjälp av tex hennes mormor har jag lyckats uppfostra Diana till en underbar liten människa. Det känns såklart fantastiskt. I`m just saying; det är inget lätt jobb att uppfostra barn. Särskilt inte själv. Och snart har jag ett till. Kan ju bara hoppas på att lyckas lika bra en gång till.
Känns jävligt trist att mina barn ska få nästan samma bild som mig av pappor, att de inte är ngt man kan räkna med. Jag vet att det finns bra pappor, men varken jag eller Diana har fått särskilt mkt personlig erffnhet av dem.
Inte bara jag, utan många mammor jag känner har barn med folk som man undrar hur i helvete de är funtade.
Ibland tänker jag att man skulle starta ett kollektiv, samla ihop så många ensamma mammor man kunde hitta, köpa ett hus på landet och hjälpas åt med barnen. Synd att jag är alldeles för självständig för det, och som sagt; uppenbarligen inte går att leva med som jag är nu.
Nå, nu ska jag försöka åstakomma något ätbart till min dotter, kanske till och med till mig själv också.
En vän påpekade att jag aldrig var ensam; och det är klart, jag har framför allt en underbar dotter, familj och vänner.
Men... ibland vore det skönt att vara två.
Någon som tog tag i andra ändan.
Även under tidigare "förhållanden" har det varit jag som har fått sköta det mesta, styra upp saker, handla, laga mat osv.
Det vore så skönt att någon gång kunna släppa lite på ansvaret, kunna lägga sig ner och säga "jag orkar inte mer" och veta att det fanns någon annan som antingen skulle orka när inte jag gör det eller genom sitt stöd, sin närhet, uppmuntran och kärlek skulle få mig att orka lite till.
Samtidigt är jag självständig och bränd.
Jag vet (baserat på mina egna erfarenheter) att i verkligheten så finns det inga "bra" förhållanden.
Antingen är man inte tillräckligt kär, eller så kommer det fram något annat skit som gör att det inte funkar.
Man lyckas lura sig själv ett tag, sen går det åt helvete.
Hittills har jag ju iaf inte lyckats hitta någon som både står ut med mig och jag står ut med.
Ibland undrar man om det finns någon, eller om jag helst enkelt inte går att leva med som jag är nu.
Kanske måste jag "mogna" osv, jag vet inte. Efter ett tag börjar man, med en bitter smak i halsen, misstänka att det kanske är MIG det är fel på.
Snart är jag en med två.
Dianas pappa har aldrig varit tillräckligt pålitlig att kunna dela ansvaret med.
Bebisens pappa... Well, han vill väl; men jag gör mig inga illusioner om att någon trög liten krake som bor och jobbar i Sthlm ska kunna vara någon att verkligen räkna med heller. Särskilt inte i början, när bebisen faktiskt "måste" vara med mig 24/7.
Samtidigt är det skönt, att veta att man till syvende och sist bara har sig själv att räkna med.
Då har man ju ingen annan att skylla på när man misslyckas.
På något sätt, mest på grund av henne själv och med stor hjälp av tex hennes mormor har jag lyckats uppfostra Diana till en underbar liten människa. Det känns såklart fantastiskt. I`m just saying; det är inget lätt jobb att uppfostra barn. Särskilt inte själv. Och snart har jag ett till. Kan ju bara hoppas på att lyckas lika bra en gång till.
Känns jävligt trist att mina barn ska få nästan samma bild som mig av pappor, att de inte är ngt man kan räkna med. Jag vet att det finns bra pappor, men varken jag eller Diana har fått särskilt mkt personlig erffnhet av dem.
Inte bara jag, utan många mammor jag känner har barn med folk som man undrar hur i helvete de är funtade.
Ibland tänker jag att man skulle starta ett kollektiv, samla ihop så många ensamma mammor man kunde hitta, köpa ett hus på landet och hjälpas åt med barnen. Synd att jag är alldeles för självständig för det, och som sagt; uppenbarligen inte går att leva med som jag är nu.
Nå, nu ska jag försöka åstakomma något ätbart till min dotter, kanske till och med till mig själv också.
