Ensamma tårar bränner hårdast
Jag vet att det inte är Robins fel, att han inte gör det med flit. Det är för jävligt att han ska må dåligt på sin födelsedag av alla dagar. Vill inte hålla på och gnälla med honom på messenger heller, då känner han bara att han måste säga förlåt och att det är pga honom jag mår skit.
Och visst är det det... iaf till stor del.
Planen var att vi skulle vakta hundar i en stuga på landet i helgen. Bara han och jag (och djuren), netflix och chill, fira lite osv. Men några timmar innan avfärd ändrade han sig.
Jag vet att det inte är med flit! Men det gör så jävla ont.
Istället blev det en helg där jag frös, hade mensvärk och var ensam. Jag HATAR att vara ensam. Särskilt när jag var inställd på mys och närhet och sällskap.
Kom hem igår kväll.
Idag fyller han år.
Frågade förut om jag skulle kika förbi med en "kram och en kringla", men han orkar inte träffa någon.
Han är sån när han mår dåligt och det får jag väl helt enkelt acceptera.
När JAG mår dåligt har jag ännu mer behov av bekräftelse och sällskap och närhet än vanligt.
När hans och mitt mörker sammanfaller blir det verkligen nattsvart.
Har försökt hålla tillbaka tårarna hela dagen, men jag fick stänga in mig och gråta lite förut iaf.
Och nu rinner de jävla tårarna igen och svider i mina jävla sår från infekterade jävla finnar som gör mig ful och gör ont.
Imorgon förmiddag ska jag vara pigg och glad och motiverad och gå på möte om sysselsättning på 50% som jag själv efterfrågat. Hur i helvete ska jag lyckas med det?
Mötet är i värmbol så Robin bor på vägen... Men jag får åka förbi honom och cykla hem igen efter mötet. Kommer att kännas ännu mer sorgligt, dumt och smärtsamt.
Jag önskar jag visste vd jag skulle behöva göra för att han ska må bra... och för att jag själv ska må bra. Är så jävla trött på denna jävla psykiska ohälsa. Ibland fantiserar jag om att kunna bli en "normal" människa, en sån där som har sin shit together, som lagar mat och äter varje dag, som städar och fixar hemma och ändå har tid med hobbyprojekt, som umgås med vänner, som ordnar övernattningar för sina barn... osv osv osv.
Jag har aldrig varit något annat än en jävla looser till samhällslast. Jag är en jävla parasit, inte ens vara mamma fixar jag ordentligt. Mina barn förtjänar bättre.
Såna här dagar tänker jag mkt på att världen skulle vara bättre utan mig.
Och som sagt så mår min älskade också skit så han läser inte ens vad jag skriver på messenger. Och det är väl för att han inte orkar och jag förstår det men fan vad det gör ont iaf.
Ser inte fram emot morgondagen för då kommer det också att vara så här, förutom att det inte kommer att vara hans födelsedag längre.
Vill inte gråta mer men det bara rinner hela tiden.
Näsan är helt igentäppt och nässprayen hjälper inte.
Skulle försöka somna om jag inte visste att skiten börjar på nytt imirgon när jag vaknar.
Nu är jag barnen matade (med halvbränd fryspizza och rester från det Robin lagade i torsdags) och den lille i säng. Mitt stora barn är ute som vanligt. Kan bara hoppas att hon sköter sig och att inget händer henne. Hon är nästan aldrig hemma och pratar inte så mkt med mig frivilligt. Men jag förstår henne. Jag är inte mkt till morsa just nu. Önskar jag var bättre.
Fan vad jag skulle behöva Robins trygga famn nu.
Känner mig kall och tom och mörk fast ändå full av tankar och ont.
