Naftalin the Welderine

Idag är det söndag igen.
Jag är full av vemod och ångest, känner ett jämrande ljud långt bak i halsen som inte riktigt kommer fram.
Jag är tjock och ensam och dålig och oälskad idag.
Jag är så trött på den här staden, den får mig att må illa. Jag längtar mig fördärvad efter framtiden. Önskar den kunde komma snart.
Hatar att vara "gängets" pkmaffiaboss.
I götet är jag inte det.
Hatar att vara så jävla snygg i håret att folk tar kort på mig och min dotter skäms för mig.
I götet är jag inte det.
Hatar att det inte finns några jobb.
I götet finns det det.
Blir nog tidigt i säng idag. Imorn ska vi bära tvättmaskiner och hälsa på mamma. Ska kolla om några körsbär är mogna, blir ju sista året jag kan plocka dem.
Känns ju också bra... eller inte.

Kanske, kanske får jag åka till Göteborg i övermorgon; isf tack vare underbara vänner och deras föräldrar. 

Hoppas, hoppas... ♥

Nu ska jag nog sova, har hört att det ska vara bra.

Många tankar i skallen, men jag får försöka dra ner rullgardinen i hjärnan och se dem i dagsljus imorgon istället, så här dags är man inte så skarpsinnig ändå.

Gonatt... gomorron...

Sitter i mitt badkar och dricker en kall folle, ett nöje som spolieras en aning av att tvättmaskinen tömmer snuskluktande äckelvatten i toaletten.

 

Känner mig ensam och halvdeppig, söndagar i Göteborg är ju veckans bästa dag. 

Ska försöka göra det bästa jag kan efter omständigheterna, glasscafé och sen WWZ på bio kanske får mig att tråna mindre efter stämningen på Kellys när quizen drar igång.

 

Saknar min nya vän. 

Om du läser, du är fantastisk. Har värsta "kompiscrushen" på dig. Om vi bodde närmare så skulle jag hänga med dig varje dag.

 

Nåja. Den tiden kommer snart,  hoppas jag.

Fram tills dess är det väl bara att krypa vidare bäst man kan.

Sen jag började med 5/2-dieten så har jag gått ner fem kilo. Börjar känna igen mig själv i spegeln, sakta men säkert. Förhoppningsvis så fortsätter jag att gå ner tills jag är ända nere under 70 kg igen, vilket jag inte varit på hur många år som helst.

Trivdes bättre med mig själv då, har massor av kläder som passar mig i den storleken. 

Vill bli tillräcklig, vill passa in, på sätt och vis.

Vill inte känna mig som den feta kusinen från landet.

 

Antingen är det för att folk är så fula i Katrineholm,  eller så är Göteborgare helt enkelt skitsnygga, de flesta av dem.

Åh, längtar tillbaka...

Denna månad har hittils varit fantastisk.

Jag har varit i Göteborg mycket, det är väl mest det som det beror på.

Nu sitter jag på tåget hem, längtar och saknar och hoppas som aldrig förr att jag snart ska hitta en lägenhet där. När där blir här, när borta blir hemma,  när världen blir mitt ostron;  jag kommer att må så mycket bättre då.

Jag längtar efter att få gå omkring i Göteborg med mina barn, visa min älskade Diana hur litet Katrineholm är i jämförelse.

Undersöka, upptäcka, utforska, förundras, skratta, leva. 

Jag längtar efter att fördjupa kontakten med alla underbara människor,  som så självklart och öppenhjärtigt inkluderat mig i sina liv,  sina hem och sina nöjen.

 

Just nu är det tungt, tungt, tungt.

Vill åka hem, hämta barnen och sen bara vända tillbaka.

Lyssnar på "Pure Therapy" med Ram Zet, och titeln på det albumet beskriver vad Göteborg och dess invånare gör för mig.