Naftalin the Welderine

Kan jag inte få slippa drömma om Robin snart?
Jag har ju släppt honom, glömt, gått vidare?
Så mkt som jag kan iaf.
Självklart känner man ett styng av saknad när han kommer på tal.
När jag är vid Duveholmssjön ser jag mig över axeln hela tiden. När jag ser gamla bilder ser jag fortfarande någon snygg, sexig och lockande där andra ser ett asocialt troll.
Jag vet hur han är, och hur vi är tillsammans, vet att det inte funkar, att han inte utvecklar mig, håller mig tillbaka, tappar min själ på energi, stirrar liknöjt ut i luften i ekträdsseg stagnation och dammig oförmåga.
Jag trodde när jag gjorde slut med Johan, att han hade varit ngt slags vridet rebound efter Robin, att de var olika och därför var han lockande. Kanske är de endå ganska lika? Envisa, asociala och uppfyllda av barnslig stolthet står de och stampar på en och samma fläck i livet i åratal?
Fredrik sa igår att "alla mina tjejkompisar väljer fel pojkvänner", och även om jag inte kan tala för resten av hans talrika dambekanta hade han rätt när det gäller mig. Fast frågan är om man väljer över huvud taget?
När Robin kysste mig i Buttes lägenhet för åratal sedan, hade jag då något val? Jag sveptes med av alla känslor som byggts upp runt honom, bilden av honom, min egen separation från Påke och viss påverkan av bitterljuv dryck.
Jag föll, hjälplöst, uppgivet nästan, ville aldig sluta falla.
Föll egentligen första gången jag såg honom, för en livstid sedan, närmare 20 år vid det här laget. Tror inte jag var mer än 12 när jag såg honom första gången. Efter det bidrog allt jag fick höra om honom, allt jag såg av honom och alla mina uppdämda tonårskänslor, påeldade av hormoner och ensamhet, till att han i mitt inre tog bilden av idealpartnern, drömkillen, någon att dela sin ensamhet och utanförskap med. Däremoit såg jag honom aldrig, aldrig som pojkvänskandidat i verkligheten, inte förrens hans läppar mötte mina och mitt huvud exploderade.
Med Johan gick allting alldeles för fort, och plödsligt befann jag mig i ett förhållande som på många sätt sammanfattade de sämsta bitarna av mina tidigare sådana.
Kan man välja? Kan jag välja någon som jag ska bli kär i, bli ihop med, skaffa söta små bebisar med, skeda på natten, åka på semesterresa till varmare länder med, köpa hus med, leva med, dö med?
Om jag skulle välja, så skulle ju inget av det där hända. Jag skulle bli uttråkad, känslokall och föraktfull. Jag behöver falla handlöst för att jag inte ska längta bort, behöver den där hjälplösheten som en sådan kärlek försätter mig i. Kanske för att jag i övrigt är så självständig.

Nåja. Vad jag drömde de tre timmar jag sov inatt/morse var iaf att Robin och jag blev ihop igen, passion i hans ögon och i våra kroppar, rått, avskalat och intensivt sex. Enkla saker, men endå så... verkliga. I några sekunder efter att jag vaknat ser jag mig om, orienterar mig, minns, och då ligger han inte där, då är jag ensam igen och undrar varför varför varför jag inte kan få drömma om att jag går vilse, är ute och flyger eller ngt annat vanligt; varför jag har så vivid dreams som hänger kvar som en osalig ande resten av dagen?

För att gå till ngt helt annat.
Jag vet att jag inte skrivit om Metaltown än, vet inte om jag kommer att orka skriva ner precis allt som hände där. Vad som är relevant just nu är iaf att Göteborg var underbart, Göteborgarna likaså. Jag fick så mkt positiv energi och balsam för min blödande själ, dels av delad musikupplevelse, att samstämmigt med artisten sjunga med i några av mina allra bästa låtar och veta att all omkring mig också upplever glädje över att få vara där och lyssna; dels av att alla var så oerhört trevliga, fick mig att känna mig som en människa, en vän till och med, som var inräknad i "gänget", som man brydde sig om, och som inte var ett dugg konstig eller udda.
När vi kom hem var man helt uppfylld av härliga känslor, samtidigt som det kändes som att återvända till fängelset efter permission. Och tanken finns där. Borde man flytta dit? Bli en del av det där goa och glada, öka sina möjligheter till jobb, bli accepterad och välkomnad av folk som inte tittar konstigt på en för att man har dreadlocks eller lackkläder, skrattar för högt eller spanar in både kurviga kvinnokroppar och håriga herrbringor?
Jag vet att jag skulle kunna trivas där. Är det värt det? Att lämna den relativa trygghet man byggt upp bakom sig, att öka avståndet mellan mig och modershjärtat, min bästa vän och mitt stöd i livet, tillika min dotters trygghet i ett ibland kaotiskt liv, bådas vår tillflyktsort när det blir för mycket... Klarar jag, och hon, verkligen det?
Ett annat alternativ är, och kommer väl egentligen alltid att vara, Norrköping.
Det är större, finns fler möjligheter, jag känner mig hemma där, hittar till och med hyfsat inne i centrum och dessutom är det inte mkt längre från Björkvik än Katrineholm. Men är det för nära?
Jag tänkte länge och väl i natt, men kom inte fram till ngt, inget beslut, inget som verkar med lockande än det andra, lutar inte åt något håll. Vid livsavgörande beslut kanske man får lov att ta tid på sig innan de fattas. Men det är ju inte riktigt min stil, jag är ju impulsiv på gränsen till idioti och kastar mig huvudstupa in i allt.
Antar att det bara är att vänta, tänka och se vart livets vändningar för mig.
För tillfället behöver jag iaf inte tänka längre än till fredag, midsommar, grillning hos mig. Ni som har lösenord till denna blogg är naturligtvis välkomna, plus några till. Tror inte dte blir så många iofs, men det gör ingenting. Jag är så sjukt trött på den här staden och dess äckliga invånare iaf.

Åh, vad jag hatar mig själv.
När jag ser mig i spegeln ser jag ingenting jag gillar. Kanske är det sant som min fd bästa vän skrev i sms, att jag är fet, sladdrig och slapp, tunnhårig och en bekräftelsehorande madrass.
Just nu vill jag bara straffa mig själv och min äckliga kropp för att den finns. Det är väl därför jag är en äcklig bekräftelsehora, jag vill så gärna tro på att ngn skulle kunna tycka om mig, att jag inte är så vidrig och fet och värdelös som jag ser mig själv.
Missförstå inte, jag har haft en astrevlig kväll med mina vänner, men när jag kommer hem till ensamheten och mörkret finns bara äckligt självförakt och tårar kvar. Jag vill inte vara jag. Jag vill inte se ut som jag. Jag vill inte känna som jag gör.
Delete. Reeboot.
Äckligt.

Större delen av den gångna veckan har spenderats i gamla vänners lag. Detta var som balsam för min själ, att få vara med, bara sitta där och njuta av att INTE vara ensam, att på ett så otvunget och naturligt sätt bli accepterad som "en i gänget". Man vet inte riktigt precis HUR mkt man saknat det förns man sitter där och mår.
Har fått ett antal sms från exet, han har kallat mig hora och försökt trigga igång mig att börja messa med honom, men efter en snabbt övervunnen frestelse att skicka ngt drygt som anspelade på hur mkt pengar han kostat mig lät jag saken bero.
Nu ska det drickas Zoegas skånerost för att få energi att laga diskmaskinen! Cheapy har väl inte öppet så länge idag kan jag tro, så jag får väl köra med tryckslangen från tvättmaskinen igen.... Nåja, så länge det blir rent  till sist :)