Naftalin the Welderine

Jag tror att jag just nu håller på att genomleva de sista dödsryckningarna av vad som är kvar av min mentala hälsa. Jag har nått gränsen. Jag har egentligen passerat den, men av ren viljestyrka slutför jag det jag lovat att göra, jobba på Kattcon och hänga med min son. Jag vill inte vara till mer besvär än jag redan är.

Söndag kväll är det spel med Terrible Warriors inplanerat. Det blir bra, det blir en bra send off mot det som kommer efter. På måndag är det ny vecka och den första dagen av något annat. Annat än den tillvaro jag nu överlever, om så nätt och jämnt; i. Jag minns när det var bättre. Jag minns när jag hade hopp. Men det finns även ett visst lugn i att veta att den sista droppen av kamp och livsvilja nu runnit iväg. Ett stilla accepterande av att det är som det är. Jag klarar inte mer. 

Jag önskar jag kunde resa bakåt i tiden.

Då hade jag vägrat att operera bort cystan i gallgången. Inte bara för att det var en extremt plågsam och långdragen sjukhusvistelse; utan även för att det var efter det mina första symptom på de märkliga parasiter som förtär mig dök upp. Sen skulle jag övertala barnen om att flytta till en annan stad eller ett annat land.

Då skulle min dotter fortfarande bo med mig, tror jag. Och jag skulle inte vara på fallrepet att bli av med min son. Det är förvisso inget jag vet med säkerhet, men jag vet att jag håller på att bli galen. Om det är på grund av att ingen tror på mig när jag berättar om personen som vill avsluta mig, som dagligen kritiserar och bevakar allt jag gör, som varit inne i mitt hem medan jag låg och sov och när jag inte varit hemma, sim utsatt mig för så många övergrepp nu att jag tappat räkningen- hemfridsbrott, inbrott, stöld, sexuellt övergrepp, förtal, ärekränkning; och så vidare- eller för att det faktiskt inte finna en sådan person förutom i min egen hjärna gör liksom ingen skillnad längre. Oavsett om det är "på riktigt" eller ej så är det min verklighet, och jag kan inte längre uthärda den.

Jag gjorde en polisanmälan förra veckan. Men det är svårt att bevisa något när ingen annan hör honom lika tydligt som jag gör. Inte så länge ingen av de han skryter om övergreppen till träder fram. Polisen uppmanade mig att ringa 112 om jag kände att jag och/eller Adrian var i fara eller hotade. Det gör jag dagligen, varje sekund jag äe hemma. De verkade veta vad jag pratade om när jag sa att om det är sant så har den här personen ringt dem åtskilliga gånger och uppmanat dem att gå in i min lägenhet, där det då ska finnas mängder av knark. Men de kan såklart inte säga något.

Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag vet bara att jag är slut. Jag kan inte mer.

Inatt drömde jag många och svåra mardrömmar.

 

Först drömde jag att jag låg i min säng- vilket jag ju gjorde, och det gjorde det ännu mer verkligt- och märkte att jag inte var ensam i lägenheten. Det var Grannen; som hade med sig någon och hade tagit sig in i mitt hem. Han skulle "bevisa att jag inte märkte det" och gick genom min säng, bredvid mig; där jag låg och kände paniken komma krypande. Jag låg still och var tyst och låtsades sova eftersom jag var så jävla rädd. Sen vaknade jag, och var tvungen att lyssna och känna efter en stund innan jag var säker på att det var en dröm, eller snarare att jag hade vaknat. Sen gick jag upp, gick på toaletten och tittade i alla rum, kollade så dörren var låst.

Somnade om. Sen var jag i drömsängen igen, och ännu emn gång var det något som rörde sig i lägenheten. Bäddmadrassen lyfte lite på sig, det var något under den. Jag rullade undan, åter med panik i bröstet; och fick se två katter komma ut från under madrassen. En brandgul och en randig. 

De kunde prata. Den randiga berättade med glad röst att han hette Ketchup; och jag klappade honom på huvudet. Den andra katten blängde argt på mig och svarade "Höder", när jag frågade om hans namn. Sen bet han mig, rev mig och var allmnänt arg och läskig. Jag försökte ge dem mat, men Höder bara bet mig.

Vaknade till igen. Inte lika läskigt den här gången, så jag behövde iaf inte gå upp.

Somnade snart om igen.

Den tredje mardrömmen började som de andra två. Jag låg i min säng, och var inte ensam. Bäddmadrassen rörde sig igen; liksom lyfte lite i kanterna där jag inte tyngde ner den. Den lyfte upp mig, stängde in mig och höl mig svävande, och det fanns något där inne. Något ondskefullt, som försökte tränga in mellan benen på mig. Jag förökte skrika, men fick inte fram ett ljud. Madrassen landade på golvet, och jag slet bort den från ondskan, lyckades skrika "Vad vill du?" och såg att det var en humanoid form, fast mörk och lurvig med svart päls. Huvudet ser fel ut. Det hade kunnat vara ett mänskligt huvud, men formen är fl. Som om den hade två stora, krökta horn; men det var själva skallen som hade den formen. Där ansiktet borde ha varit var det bara mörkt, och den svarta pälsen var sträv och skavde mot mig. Jag försökte komma bort från den, ville inte att den skulle ta mig. Kröp baklänges men fastnade bara i madrassen, ch den höll i mina anklar. Jag försöker skrika men får bara fram ett väsande, tills jag äntligen skriker "VAD ÄR DU" och vaknar av att jag förmodligen skrek på riktigt.

Gick upp, tog en ångestdämpande tablett, skrev ner lite anteckningar om dessa drömmar eftertsom jag ville skriva ner dem- det är ett sätt för mig att bearbeta det. Klockan var runt tre när jag vaknade och nånstans runt fyra, efter att ha lyssnat på musik en stund vid datorn och låtit medicinen börja verka; kröp jag upp och la mig igen.

Sen drömde jag om djävulen. Förmodligen en fortsättning på samma tema; men inte lika mkt av en mardröm. Jag fattar fan inte vad det här kommer ifrån, jag har aldrig haft nån rädsla för demoner eller liknande och är inte troende.

Djävulen hade tagit mig, jag var hans- men han var också min. Han skulle ha sex med mig, Allt var väldigt... "syndigt", kladdigt och naket och med mkt kåthet; han hade makten att göra så att jag ville ha honom. Men sen blev det liksom inget, bara frustration och kladd.

Jag var varken utvilad eller glad när jag vaknade; och den extra dosen medicin mitt i natten kombinerat med att jag vaknade flera gånger gjorde att jag var dödstrött när larmet ringde.

Idag ska jag göra pizza, försöka skriva lite och inte ställa något larm till imorgon bitti. Det är ju meningslöst att försöka hålla dygnsrytmen, jag är alltid trött hur jag än gör och hur mkt jag än sover. Så imorgon får det liksom vara. Då sover jag tills jag sovit färdigt, helt enkelt.