Jag tror att jag just nu håller på att genomleva de sista dödsryckningarna av vad som är kvar av min mentala hälsa. Jag har nått gränsen. Jag har egentligen passerat den, men av ren viljestyrka slutför jag det jag lovat att göra, jobba på Kattcon och hänga med min son. Jag vill inte vara till mer besvär än jag redan är.

Söndag kväll är det spel med Terrible Warriors inplanerat. Det blir bra, det blir en bra send off mot det som kommer efter. På måndag är det ny vecka och den första dagen av något annat. Annat än den tillvaro jag nu överlever, om så nätt och jämnt; i. Jag minns när det var bättre. Jag minns när jag hade hopp. Men det finns även ett visst lugn i att veta att den sista droppen av kamp och livsvilja nu runnit iväg. Ett stilla accepterande av att det är som det är. Jag klarar inte mer. 

Jag önskar jag kunde resa bakåt i tiden.

Då hade jag vägrat att operera bort cystan i gallgången. Inte bara för att det var en extremt plågsam och långdragen sjukhusvistelse; utan även för att det var efter det mina första symptom på de märkliga parasiter som förtär mig dök upp. Sen skulle jag övertala barnen om att flytta till en annan stad eller ett annat land.

Då skulle min dotter fortfarande bo med mig, tror jag. Och jag skulle inte vara på fallrepet att bli av med min son. Det är förvisso inget jag vet med säkerhet, men jag vet att jag håller på att bli galen. Om det är på grund av att ingen tror på mig när jag berättar om personen som vill avsluta mig, som dagligen kritiserar och bevakar allt jag gör, som varit inne i mitt hem medan jag låg och sov och när jag inte varit hemma, sim utsatt mig för så många övergrepp nu att jag tappat räkningen- hemfridsbrott, inbrott, stöld, sexuellt övergrepp, förtal, ärekränkning; och så vidare- eller för att det faktiskt inte finna en sådan person förutom i min egen hjärna gör liksom ingen skillnad längre. Oavsett om det är "på riktigt" eller ej så är det min verklighet, och jag kan inte längre uthärda den.

Jag gjorde en polisanmälan förra veckan. Men det är svårt att bevisa något när ingen annan hör honom lika tydligt som jag gör. Inte så länge ingen av de han skryter om övergreppen till träder fram. Polisen uppmanade mig att ringa 112 om jag kände att jag och/eller Adrian var i fara eller hotade. Det gör jag dagligen, varje sekund jag äe hemma. De verkade veta vad jag pratade om när jag sa att om det är sant så har den här personen ringt dem åtskilliga gånger och uppmanat dem att gå in i min lägenhet, där det då ska finnas mängder av knark. Men de kan såklart inte säga något.

Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag vet bara att jag är slut. Jag kan inte mer.