Naftalin the Welderine

Jag har skrivit så mkt att det skulle bli en (sorglig) bok av det om jag skrev ut det. Kan inte säga något nytt. Önskar att han kunde ta till sig vad jag försöker förmedla.

Eftersom jag så tydligt och utförligt som jag förmår har försökt förklara det.

Men nej.

Det är hela tiden jag som är den drivande kraften i förhållandet. Ändå är allting på hans villkor.

Det är iaf så det känns.

Jag vill alltid vara med honom, jag vill alltid prata med honom, jag vill alltid vara nära honom. Så jag öser, häller, kastar och vräker kärlek och uppmärksamhet över honom. Sätter hans behov framför mina egna. Anstränger mig för hans skull. Tar på mig kläder jag tror han skulle gilla. Köper hem sånt han vill äta och dricka, även sånt jag själv inte vill ha... som sen kan stå och bli för gammalt. Sätter på musik jag tror han kan stå ut med även om jag kanske vill höra något annat. Rakar mig trots att det kliar när det växer ut. Köper presenter till honom ofta. Köper veganskt godis så han ska kunna äta av det. Stänger av fläkten för att han fryser. 

Och så vidare.

 

Jag skulle vilja mer. I framtiden vill jag bo med honom, men när jag nämnde det senast lät det på honom som om vi aldrig pratat om det.

Men han glömmer mkt av det jag säger till honom så jag blev inte överraskad, bara ledsen.

Det jag helst skulle vilja är att gifta mig med honom. Då kanske jag skulle känna mig lite tryggare, veta att han är MIN liksom. Men han är inte den typen.

När han är tyst länge så kokar min hjärna ihop tusen möjliga scenarion där det slutar med att han lämnar mig. Visst, det är jag som är störd... Men saken är att han VET detta. Lik förbannat är han tyst i flera dagar ibland. 

Han är hellre tyst än att säga något "jobbigt", som att han inte tänker komma hit när han planerat det eller sånt. Så istället får jag i de lägena sitta och vänta, med hans öronbedövande tystnad i skallen, tills jag inser att jag får sova ensam.

 

Jag skulle önska att han nån gång tänkte "det här skulle Nathalie tycka om" och överraska mig med nåt rart. Så jag hade nåt "bevis" på att vi faktiskt är tillsammans. Det behöver inte kosta något eller så. Bara NÅNTING. 

Jag skulle önska att han nån gång la märke till mina ansträngningar. 

Jag skulle önska att han nån gång spontant kunde hånglar upp mig, säga att jag är snygg, att han längtat efter mig eller så. Utan att jag sa nånting först.

Jag skulle önska att han var tillräckligt intresserad av mitt liv för att tex läsa detta, vilket aldrig kommer att hända.

Jag skulle önska att han kunde se när jag blir ledsen och hålla om mig istället för att gå hem och sova. Men att vara trött är väl för högt pris att betala för mitt mående. Antingen det eller så var det pga nåt annat han gick, som han inte berättade för mig.

 

Efter 19 månader av detta känner jag mig utbränd. Trött, utmattad, tom, uppgiven.

Jag orkar inte hälla mer kärlek i ett bottenlöst hål.

Så nu är jag också tyst, och skriver av mig här istället.

 

Det betyder på intet sätt att jag inte älskar honom (för varje cell i min kropp exploderar av kärlek) eller vill vara med honom.

Vill aldrig mer vara utan honom.

Men det betyder inte att jag inte blir ledsen av att vi uppenbarligen funkar så olika.

 

Eftersom han inte kommer att ge mig den bekräftelse, uppmärksamhet, omtanke eller närhet jag så desperat och innerligt längtat efter så får jag försöka bli mer som honom. Jag får sluta göra alla de där sakerna jag gör, sluta säga dagligen hur mkt jag älskar honom och hur fin han är, sluta försöka komma nära, sluta tänka på vad han skulle gilla/föredra.

Sluta ha några förväntningar över huvud taget.

Orkar inte med obalansen längre.

Kan inte konstant ge mer än jag får längre.

Men frågan är vad jag ska göra istället.

Får väl fylla tomrummet inom mig med nåt annat än hans kärlek. 

Får väl söka bekräftelse från andra.

Får väl börja med nån jävla medicin som trubbar av mina känslor. 

För det är inte kul när han smeker mig lite grann, lägger sig nära och verkar sugen på intimitet för att somna eller sluta lagom som mitt hjärta börjar slå extra slag.

 

Ibland önskar jag att jag kunde få  barnen att glömma mig så jag kunde avsluta min miserabla och meningslösa jävla existens.

Kan inte göra rätt, kan inte känna rätt och kan uppenbarligen inte vara nöjd trots att jag är med mitt livs stora kärlek.

Kollade på resor på nätet förut och lekte med tanken på att åka nånstans och bara försvinna, ge upp och lägga mig ner och dö, hoppa från en färja i natten eller varför inte dö lycklig? Har aldrig injicerat droger men jag har förstått att en överdos av heroin ska vara en någorlunda  angenäm död.

Men jag har ju barnen, och de har bara mig.