Naftalin the Welderine

Som vanligt blir det mest bloggande när jag mår dåligt och inte vill gnälla för mkt på fejsbok. Men just idag känner jag att jag vill sätta ord på hur lycklig han gör mig. 

Vi har inte setts på ett par dagar nu. Han skulle kommit hit i söndags, men då slog min kära unge kräksrekord (20 gånger), så det låg i allas intresse att Adrian och jag isolerade oss ett par dagar.

Idag däremot hoppas jag att han vill komma till mig, för saknaden är så påtaglig att det liksom knyter ihop sig i halsen.

Det kan ibland låta som att han bara är svår och det är jobbigt, men för det mesta är det oändligt bra.

Jag kan fortfarande inte fatta att han är min, såhär ett och ett halvt år efter att vi blev ihop igen. Att jag fått min drömprins. My happy ending. 

För det vill jag att han ska vara. Den sista jag är med. Han är trots allt den ende jag älskat så gränslöst, smärtsamt, extatiskt, ljuvligt, fantastiskt mycket.

Inget slår känslan av att älska någon så oerhört mycket och att sen få vila i hans armar, känna hans läppar mot mina, se i hans ögon hur han försöker hålla tillbaka ett sånt där leende som gör att de små rynkorna i hans ögonvrår syns tydligare.

Han är så rolig, smart, snäll, störd och otroligt jävla sexig och snygg. Iaf med mig. Älskar att vara med honom, prata med honom, röra vid honom, somna med honom och vakna med honom.

Minsta beröring av honom kan få mig att skälva av välbehag.

 

Kanske ett "onödigt" inlägg, utan nån poäng förutom att jag älskar Robin, men för mig är det livsdefinerande. Han har funnits i mitt hjärta så länge. Andra jag sökt mig till har i 90% av fallen varit pga nån likhet med honom. Han är min grundsten, mitt liv, min andra hälft.

 

I övrigt i mitt liv är det mkt just nu.

Jag besöker psykolog regelbundet, kämpar med rehabilitering och går en dag i veckan till snickeriet på viadidakt. Försöker bli en normal människa, men ibland känns det som att det alltid är nåt som sparkar undan benen på mig.

På måndag, dvs om 6 dagar, ska vi till Nyköping tingsrätt. Anledningen är en verklig mardröm som jag inte tänker gå in på här. Mkt känslor och ork har gått åt till hela den grejen. Mer lär behövas. 

Vilket för mig tillbaka till Robin... för utan hans stöd hade det här året med sjukhus och depression och tingsrätt och annat varit mig övermäktigt. Jag klarar mycket, jag vet själv att jag är stark. Men jag tror på riktigt att jag hade gått sönder utan honom; på sätt som jag inte gjort förut. 

Han stöttar mig i mina mörkaste stunder.

Det är bara när han själv råkar må kasst samtidigt som det blir sådär svårt och skaver och svider. Men det händer inte så ofta, och till den allra största delen av min tid så innebär hans närvaro i mitt liv, hans existens och hans kärlek att jag blir lyckligare, starkare och mer självsäker. Det är lättare att tro på sig själv när någon annan gör det.

 

Mina barn mår relativt bra.

Adrian är en busig solstråle och förmodligen den som ger mig mest energi genom sin blotta existens. Han kan få mig att le även när det skaver med Robin.

Senaste månaderna, sen sommarlovet och framåt; har vi kommit varandra ännu närmare än förut. Vi har haft många myskvällar med bara honom och mig, kramats, pysslat, lekt, skrattat, tittat på film och serier, ätit godsaker, busat och pratat. Dessa kvällar ger mig kraft.

Diana spenderar större delen av sin tid med pojkvännen och/eller kompisar. Men trots att det varit mkt som varit jobbigt senaste åren så finns där stunder när hon kramar mig, pratar med mig och ler. Ibland frågar hon till och med efter mig när hon mår dåligt... och det är såklart skit att hon mår dåligt, men att jag kan finnas där för henne är balsam för min själ, att hon släpper in mig i sitt liv.

Just nu håller vi på att flytta ut Adrian i vardagsrummet, så att vi alla kan ha eget rum. Mest för Dianas och min egen skull; Adrian har inget emot att dela rum... men tycker att det är kul med nytt.

Än så länge ser det ut som en katastrof i stora sovrummet, med Adrians saker i ett hörn och en halv soffa samt en dubbelsäng sim tar upp mkt golvyta, för att inte tala om hur dammigt det är. Men idag tänkte jag att vi skulle göra en kraftansträngning och få bort lite av högen.

 

Nu kräver mitt barn lunch, och med tanke på att han inte kunde äta nånting alls i söndags så behöver han fylla på energi.

Bokstavspommes och schnizel är beställt, "med kniv och gaffel; inga andra bestick! Är det förstått?" 

Så det är bäst för mig att jag lyder!