Naftalin the Welderine

Sitter och väntar på att min halvsega och småhostiga unge ska få i sig lite frukost. Tog en hel del övertalning att få henne till fritids idag, hoppas de inte skickar hem henne. Jag känner mig iaf ganska frisk, iaf jämfört med de gångna tio dagarna eller så. Har fortfarande ont i ögonen på morgnarna iaf;uppenbarligen, men i går kväll kändes det lugnt. Och förkyld är jag ju, men det är ju inget att bäba  sig om och vara hemma. Ont i magen har jag också, men det är ju för att jag har den där förbannade mensen. Ipren, alvedon och treo; så ska jag nog fixa ett par dagar på SS denna vecka. Blir ju mjukstart idag och lite kortare dag, kanske lika bra efteren tids konvalecens.

Igår åt vi pannkaka med tre blondiner.
När jag kom hem, hade nattat min egen lilla blondin och diskat; hade jag en ganskalång konversation på msn. Pratade om sånt jag egentligen hade föredragit att ta face to face, men när ska man som småbarnsförälder och pendlande heltidsarbetare finna tid till sånt utan att det känna krystat?
Fick iaf mkt sagt, och det fick han också; så nu känns det mkt mer positivt.... Han är underbar.
Jag tror och hoppas på att det kommer att funka det här, verkar som om vi båda vill det iaf.

Jag inser att jag lät väldigt negativ och deprimerad i mina senaste inlägg; men jag var sjuk, trött, ensam, ledsen och hade pms; så ta det med en nypa socker. Alla har dåliga dagar, och just då kändes det som om jag bara inte orkade med allting mer. Idag känns det bättre som sagt.

På fredag kommer min älskade J till Katrineholm, ska bli så skönt att träffa henne... saknar henne som FAN!

På lördag är det svampplockning som gäller, hoppas på många blodriskor, kremlor och såklart kantareller. Haha dagens rim.... :P

Nu kommer jag ihåg varför jag inte ska gå och kära ner mig i folk.
Jag blir bara ledsen när det går åt helvete. Hur kunde jag glömma det?
Inte för att jag har svart på vitt att det har GÅTT åt helvete, men dte är väl bara en tidsfråga antar jag.
Jag HOPPAS fortfarande, men vi får väl se hur det går.

I morse var det som att somna och drömma en mardröm när jag gick upp.

Ögonen var röda, svullna och variga, rann och sved så in i helvete. En av mina ständigt återkommande mardrömmar är att jag inte kan se ordentligt, att man försöker titta men att ögonen liksom svider och stänger sig automatiskt, och det var precis så det var. Jag hade så ont att jag grät. Tog på mig solskärm och solglasögon och försökte slå upp numret till vårdcentralen, menljuset från morgonsol och dataskärm var för mkt, så Diana fick skriva åt mig. Inga träffar. Ringde mamma, så fick hon fixa numret. Number not in use. Vid det laget var jag tvungen att lägga mig en stund med en kudde över ansiktet och gråta tills det sved en aning mindre, så jag kunde kisa på displayen till telefonen. Ringde mamma igen, hon fixade så vårdcentralen skulle ringa upp. När de väl ringde var deras enda svar att jag skulle köpa salva på apoteket. Att apoteket är stängt när det är så pass mörkt att det är uthärdligt kan man kanske inte skylla på. Jag vet inte.
Att Diana hostar och kraxar och snorar gör ju inte saken bättre heller.

Nu känns det bättre, men det gjorde det igår kväll också. Har legat med en fuktig handuk över ögonen, tvättat med saltlösning; solskärm, solglasögon och en sjal runt huvudet när jag varit uppe.
Får se hur det känns imorn bitti.

Det gör ont att veta att han finns där, men att han inte kommer på ngt att säga, att han helt enkelt inte vet vad han ska prata med mig om. Sånahär dagar känns det definitivt inte som om det kommer att fungera. Är vi för olika? Är jag en rebound? Orkar jag med allt jobb som det verkar innebära att få en fungerande kommunikation?
Jag vill ju så gärna... men frågan är om det räcker, och hur gärna HAN vill.
Nu när det rosa nyförälskade skimret lagt sig och man ser på det hela med en aning mer realistiska ögon så undrar jag....
Kanske lika bra att lägga ner skiten på en gång, det verkar ju inte stå inskrivet i min ödesbok att få träffa ngn som orkar med mig, som jag orkar med, som man kan vara en familj med. Jag är så sjukt trött på att vara ensam, att ha hand om allting ensam, att inte ha ngn som frågar hur min dag har varit, berättar om sin, planerar in när man ska ses, pratar om framtiden, all den där skiten. Trodde jag skulle få det nu, men de senaste veckorna verkar han bara glida ifrån mig mer och mer. Om jag återgår till ur jag var i början, fluffig och nyförälskad, messar några gånger om dagen, nojjar när  han inte svarar, överöser honom med kärlek och komplimanger? Nej... det är ju inte riktigt jag. Och han har ju själv sagt att det känns som att dte blir lite mkt ibland. Vad vill han då att jag ska göra?
Försöker "follow his lead", men dte verkar inte leda ngn annan stans än bort.