I morse var det som att somna och drömma en mardröm när jag gick upp.

Ögonen var röda, svullna och variga, rann och sved så in i helvete. En av mina ständigt återkommande mardrömmar är att jag inte kan se ordentligt, att man försöker titta men att ögonen liksom svider och stänger sig automatiskt, och det var precis så det var. Jag hade så ont att jag grät. Tog på mig solskärm och solglasögon och försökte slå upp numret till vårdcentralen, menljuset från morgonsol och dataskärm var för mkt, så Diana fick skriva åt mig. Inga träffar. Ringde mamma, så fick hon fixa numret. Number not in use. Vid det laget var jag tvungen att lägga mig en stund med en kudde över ansiktet och gråta tills det sved en aning mindre, så jag kunde kisa på displayen till telefonen. Ringde mamma igen, hon fixade så vårdcentralen skulle ringa upp. När de väl ringde var deras enda svar att jag skulle köpa salva på apoteket. Att apoteket är stängt när det är så pass mörkt att det är uthärdligt kan man kanske inte skylla på. Jag vet inte.
Att Diana hostar och kraxar och snorar gör ju inte saken bättre heller.

Nu känns det bättre, men det gjorde det igår kväll också. Har legat med en fuktig handuk över ögonen, tvättat med saltlösning; solskärm, solglasögon och en sjal runt huvudet när jag varit uppe.
Får se hur det känns imorn bitti.

Det gör ont att veta att han finns där, men att han inte kommer på ngt att säga, att han helt enkelt inte vet vad han ska prata med mig om. Sånahär dagar känns det definitivt inte som om det kommer att fungera. Är vi för olika? Är jag en rebound? Orkar jag med allt jobb som det verkar innebära att få en fungerande kommunikation?
Jag vill ju så gärna... men frågan är om det räcker, och hur gärna HAN vill.
Nu när det rosa nyförälskade skimret lagt sig och man ser på det hela med en aning mer realistiska ögon så undrar jag....
Kanske lika bra att lägga ner skiten på en gång, det verkar ju inte stå inskrivet i min ödesbok att få träffa ngn som orkar med mig, som jag orkar med, som man kan vara en familj med. Jag är så sjukt trött på att vara ensam, att ha hand om allting ensam, att inte ha ngn som frågar hur min dag har varit, berättar om sin, planerar in när man ska ses, pratar om framtiden, all den där skiten. Trodde jag skulle få det nu, men de senaste veckorna verkar han bara glida ifrån mig mer och mer. Om jag återgår till ur jag var i början, fluffig och nyförälskad, messar några gånger om dagen, nojjar när  han inte svarar, överöser honom med kärlek och komplimanger? Nej... det är ju inte riktigt jag. Och han har ju själv sagt att det känns som att dte blir lite mkt ibland. Vad vill han då att jag ska göra?
Försöker "follow his lead", men dte verkar inte leda ngn annan stans än bort.