Gnäll
Mina fötter värker som satan, eftersom jag både varit på VC två ggr, hos Jenna en sväng, diskat lite och plockat lite hemma.
Mina knän värker ännu värre, av samma anledningar.
Mina bröst är ömma och kliar vansinnigt mkt.
Min nacke och rygg skulle behöva ett varmt bad och en massage med teatreeoil, men det får duga med ett varmt bad eftersom resten är svårt att genomföra på sig själv.
Min skalle värker av sömnbrist, tankar och spänningar i kroppen.
Mina fogar ömmar, och varje gång jag vill vrida på mig måste jag göra det försiktigt för att det inte ska göra så ont att jag flämtar till och får en mindre svimattack.
Mina ögon är grumsiga av sömnbrist och tårar.
Mina händer och fingrar är stela och värker.
Mina kläder sitter obekvämt och/eller fult.
Klockan ringer kvart i sex imorn bitti, räknar med att få kanske två-tre timmars sömn, om jag har tur.
Ser fram emot en underbar dag imorgon.
Mina knän värker ännu värre, av samma anledningar.
Mina bröst är ömma och kliar vansinnigt mkt.
Min nacke och rygg skulle behöva ett varmt bad och en massage med teatreeoil, men det får duga med ett varmt bad eftersom resten är svårt att genomföra på sig själv.
Min skalle värker av sömnbrist, tankar och spänningar i kroppen.
Mina fogar ömmar, och varje gång jag vill vrida på mig måste jag göra det försiktigt för att det inte ska göra så ont att jag flämtar till och får en mindre svimattack.
Mina ögon är grumsiga av sömnbrist och tårar.
Mina händer och fingrar är stela och värker.
Mina kläder sitter obekvämt och/eller fult.
Klockan ringer kvart i sex imorn bitti, räknar med att få kanske två-tre timmars sömn, om jag har tur.
Ser fram emot en underbar dag imorgon.
Krossad och förkrossad
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad fan jag ska ta mig till.
Den där killen jag hade träffat,var där i helgen med min dotter, hans dotter var också hemma. Vi hade en awesome helg, ra på alla sätt... trodde jag. När han hade skjutsat hem oss, och Diana var trött och ville hem och hans dotter satt och grät nyvaket i bilen; då klämde han fram ett "Vi måste prata".
Det var det det... Orkar inte ens gå in på detaljerna just nu.
Mina knän tar död på mig, iaf i kombination med foglossning, hälsporre och värk i kroppen, samt att detta plus min psykiska hälsa gör att jag inte kan sova ordentligt. Det spelar liksom ingen roll om jag varit vaken i 30 timmar eller mer, jag kan inte sova förns jag är totalt utmattad, och då oftast bara ett par timmar i stöten innan knäna gör så ont att jag måste ändra ställning; vilket görs med stor möda eftersom det hugger till som en jävla yxa i mellangärdet om jag vrider på mig för snabbt.
Ringde vårdcentraleni måndags,och fick order om att ringa "min familjeläkare" dagen efter, under hennes telefontid 8.00-9.00. Ringde konstant på tisdag morgon från 8.00 tilll 8.45, då en telefonsvarare gav mig beskedet att hon var upptagen med besök och bad mig försöka imorgon igen. Idag fick jag tag på henne, men redan när vi pratade i tfn insåg jag att det inte skulle vara till mkt hjälp. Hon hann inte ens höra alla mina symptom innan hon för det första avfärdade min tidigare diagnos och för det andra ställde en egen, utan att ens ha träffat mig. Fick komma dit, ta blodprov och sen vänta på att få träffa den här underbara människan; som efter fem minuters undersökning kom fram till att mig är det minsann ingen fara med, jag kan ju ta två alvedon på kvällen och annars är det bara att köra på.
Detta innebär i praktiken att jag måste ta mig till Nävertorp varje morgon; och bara det får mina jävla knän att värka så jag skulle behöva ta en citodon, efter det ska jag "jobba" heltid med att göra SGAB:s skitgöra, packa tidningar och klistra fast tandpetare på tidningar och stapla tidningar osv. Ävenom det inte skulle vara en pina rent fysiskt så är detta något som psykiskt kommer att döda mig.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag skulle kunna göra istället. Om jag inte tar mig dit kommer jag att få avdrag på socialbidraget. Kan säga redan nu att jag kommer inte att orka ta mig dit, än mindre gå runt ett bord och klistra gratisprover åtta timmar om dagen. Jag vet inte vem jag ska kontakta, vad jag ska säga.
Besöket på vårdcentralen räckte för att jag ska ha äckelvärk i knäna och en stor jävla klump i halsen.
Vad fan ska jag göra!?
Den där killen jag hade träffat,var där i helgen med min dotter, hans dotter var också hemma. Vi hade en awesome helg, ra på alla sätt... trodde jag. När han hade skjutsat hem oss, och Diana var trött och ville hem och hans dotter satt och grät nyvaket i bilen; då klämde han fram ett "Vi måste prata".
Det var det det... Orkar inte ens gå in på detaljerna just nu.
Mina knän tar död på mig, iaf i kombination med foglossning, hälsporre och värk i kroppen, samt att detta plus min psykiska hälsa gör att jag inte kan sova ordentligt. Det spelar liksom ingen roll om jag varit vaken i 30 timmar eller mer, jag kan inte sova förns jag är totalt utmattad, och då oftast bara ett par timmar i stöten innan knäna gör så ont att jag måste ändra ställning; vilket görs med stor möda eftersom det hugger till som en jävla yxa i mellangärdet om jag vrider på mig för snabbt.
Ringde vårdcentraleni måndags,och fick order om att ringa "min familjeläkare" dagen efter, under hennes telefontid 8.00-9.00. Ringde konstant på tisdag morgon från 8.00 tilll 8.45, då en telefonsvarare gav mig beskedet att hon var upptagen med besök och bad mig försöka imorgon igen. Idag fick jag tag på henne, men redan när vi pratade i tfn insåg jag att det inte skulle vara till mkt hjälp. Hon hann inte ens höra alla mina symptom innan hon för det första avfärdade min tidigare diagnos och för det andra ställde en egen, utan att ens ha träffat mig. Fick komma dit, ta blodprov och sen vänta på att få träffa den här underbara människan; som efter fem minuters undersökning kom fram till att mig är det minsann ingen fara med, jag kan ju ta två alvedon på kvällen och annars är det bara att köra på.
Detta innebär i praktiken att jag måste ta mig till Nävertorp varje morgon; och bara det får mina jävla knän att värka så jag skulle behöva ta en citodon, efter det ska jag "jobba" heltid med att göra SGAB:s skitgöra, packa tidningar och klistra fast tandpetare på tidningar och stapla tidningar osv. Ävenom det inte skulle vara en pina rent fysiskt så är detta något som psykiskt kommer att döda mig.
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag skulle kunna göra istället. Om jag inte tar mig dit kommer jag att få avdrag på socialbidraget. Kan säga redan nu att jag kommer inte att orka ta mig dit, än mindre gå runt ett bord och klistra gratisprover åtta timmar om dagen. Jag vet inte vem jag ska kontakta, vad jag ska säga.
Besöket på vårdcentralen räckte för att jag ska ha äckelvärk i knäna och en stor jävla klump i halsen.
Vad fan ska jag göra!?
Piri piri
Minns inte när jag bloggade senast. Tror inte nån läser egentligen, inte med ngt större intresse. För så jäkla spännande är inte mitt liv, känns det som...
Eller well... just nu händer det ganska mkt fast endå ganska lite... kanske därför jag sitter här och klattrar på tangentbordet.
Kan ju börja med tha big thing, för er som inte redan vet det.
Jag är med barn.
Och nej, det är fortfarande ingetning som är officiellt, så jag undanber mig å det bestämdaste så mkt som en hint om att ni vet ngt, denna blogg är fortfarande lösenordsskyddad och endast för ett fåtal, betrodda ögonpar. Detta innebär inga kommentarer på FB, inga hintar ALLS åt det hållet osv. Vänligen respektera detta.
Det kommer snart nog att synas iaf, eftersom jag är i vecka 15+3. Nästan inga av mina vanliga kläder passar längre.
Pappa till det ofödda lilla livet är en liten punkare som jag fick med mig från krogen en kväll då rusdrycker och annat gjorde mig lätt mottaglig för enkel bekräftelse och närhet. Det är ingen persom jag tänker ens försöka ha ngt förhållande med, eftersom han inte alls är min typ.
Geez, är det inte lysande; toppen av karriären, bli på smällen av ett one night stand med ett krogragg? Ah, well, har ju många gånger önskat att det barn jag har kunde varit resultatet av en sådan förening istället för att man skulle ha behövt genomlida dessa mörka år under vilka avlandet av Diana på något sätt inträffade.
Mer om detta in the days to come; känns som om jag behöver blogga lite just nu.
Nästa grej då?
Det finns ju egentligen många, men det som upptar min arma skalle mest just nu är ju en person, förstås.
ÅH NEJ, tänker ni, ännu en sprutnarkoman/psykfall/idiot av något slag. Faktum är att det är en alldeles fantastiskt underbar person, som hittills bara har fått mig att må bra, inte uppvisat några tecken på skelett i garderoben och som får hela min kropp och mitt sinne att pirra på ett ytterst ovant och angenämt sätt.
Jag har bara träffat honom en gång- om man inte räknar de ggr vi sågs i helt andra sammanhang för ca 17 år sedan- men hoppas innerligt på fler möten.
Jag är fullkomligt vettskrämd av hur mkt han redan påverkar mig, men det känns endå så... bra. Fan jag vill inte lura mig själv ännu en gång, så jag gör mitt bästa för att hålla mig själv någorlunda behärskad... vill inte pajja ngt genom att ha för bråttom, eller hoppas för mkt på ngt som kanske inte kommer att hända.
Mer om detta kommer säkerligen också att nedtecknas...
Ännu en sak då.
Jag har fått en ny kompis, en vän till och med. En kvinna som på många sätt liknar två av mina tidigare "bästisar", varav en som ni vet krossade mitt hjärta och pissade mig i ansiktet, den andra (som naturligtvis fortfarande är min kära, kära vän även om vi inte ses så mkt nu för tiden) flyttade från stan och skaffade sig ett liv bortanför den här vidriga lilla hålan jag bor i. Jag är väldigt glad och tacksam att jag träffat henne, och hoppas även där att det kommer att leda till en bestående vänskap. Jag har saknat att ha en så pass nära vän, som det liksom klickar med på en gång.
Värt att nämna är också att jag under en kort period i somras hade ett förhållande med en tjej, en mkt snygg, trevlig, sexig, härlig tjej; som tyvärr inte var den jag ville att hon skulle vara, som jag helt enkelt inte kunde "falla för" ordentligt.
Pust. Skönt att skriva av sig lite.
Just för tillfället håller jag på och kurerar mig från det feber, ont och allmänt blä-virus som härjat i min kropp ett tag, börjar känna mig lite piggare nu men fortfarande hängig och däven.
Måste se till att pigga på mig och få lite gjort imorn, för på fredag finns det goda chanser att jag får rart besök av ovan nämnda pirrframkallande man.
Så... då har man uppdaterat lite. Nu ska jag dricka ännu mera vatten, snyta mig ännu en gång och sen försöka somna till någon menlös underhållning på dumburken...
Eller well... just nu händer det ganska mkt fast endå ganska lite... kanske därför jag sitter här och klattrar på tangentbordet.
Kan ju börja med tha big thing, för er som inte redan vet det.
Jag är med barn.
Och nej, det är fortfarande ingetning som är officiellt, så jag undanber mig å det bestämdaste så mkt som en hint om att ni vet ngt, denna blogg är fortfarande lösenordsskyddad och endast för ett fåtal, betrodda ögonpar. Detta innebär inga kommentarer på FB, inga hintar ALLS åt det hållet osv. Vänligen respektera detta.
Det kommer snart nog att synas iaf, eftersom jag är i vecka 15+3. Nästan inga av mina vanliga kläder passar längre.
Pappa till det ofödda lilla livet är en liten punkare som jag fick med mig från krogen en kväll då rusdrycker och annat gjorde mig lätt mottaglig för enkel bekräftelse och närhet. Det är ingen persom jag tänker ens försöka ha ngt förhållande med, eftersom han inte alls är min typ.
Geez, är det inte lysande; toppen av karriären, bli på smällen av ett one night stand med ett krogragg? Ah, well, har ju många gånger önskat att det barn jag har kunde varit resultatet av en sådan förening istället för att man skulle ha behövt genomlida dessa mörka år under vilka avlandet av Diana på något sätt inträffade.
Mer om detta in the days to come; känns som om jag behöver blogga lite just nu.
Nästa grej då?
Det finns ju egentligen många, men det som upptar min arma skalle mest just nu är ju en person, förstås.
ÅH NEJ, tänker ni, ännu en sprutnarkoman/psykfall/idiot av något slag. Faktum är att det är en alldeles fantastiskt underbar person, som hittills bara har fått mig att må bra, inte uppvisat några tecken på skelett i garderoben och som får hela min kropp och mitt sinne att pirra på ett ytterst ovant och angenämt sätt.
Jag har bara träffat honom en gång- om man inte räknar de ggr vi sågs i helt andra sammanhang för ca 17 år sedan- men hoppas innerligt på fler möten.
Jag är fullkomligt vettskrämd av hur mkt han redan påverkar mig, men det känns endå så... bra. Fan jag vill inte lura mig själv ännu en gång, så jag gör mitt bästa för att hålla mig själv någorlunda behärskad... vill inte pajja ngt genom att ha för bråttom, eller hoppas för mkt på ngt som kanske inte kommer att hända.
Mer om detta kommer säkerligen också att nedtecknas...
Ännu en sak då.
Jag har fått en ny kompis, en vän till och med. En kvinna som på många sätt liknar två av mina tidigare "bästisar", varav en som ni vet krossade mitt hjärta och pissade mig i ansiktet, den andra (som naturligtvis fortfarande är min kära, kära vän även om vi inte ses så mkt nu för tiden) flyttade från stan och skaffade sig ett liv bortanför den här vidriga lilla hålan jag bor i. Jag är väldigt glad och tacksam att jag träffat henne, och hoppas även där att det kommer att leda till en bestående vänskap. Jag har saknat att ha en så pass nära vän, som det liksom klickar med på en gång.
Värt att nämna är också att jag under en kort period i somras hade ett förhållande med en tjej, en mkt snygg, trevlig, sexig, härlig tjej; som tyvärr inte var den jag ville att hon skulle vara, som jag helt enkelt inte kunde "falla för" ordentligt.
Pust. Skönt att skriva av sig lite.
Just för tillfället håller jag på och kurerar mig från det feber, ont och allmänt blä-virus som härjat i min kropp ett tag, börjar känna mig lite piggare nu men fortfarande hängig och däven.
Måste se till att pigga på mig och få lite gjort imorn, för på fredag finns det goda chanser att jag får rart besök av ovan nämnda pirrframkallande man.
Så... då har man uppdaterat lite. Nu ska jag dricka ännu mera vatten, snyta mig ännu en gång och sen försöka somna till någon menlös underhållning på dumburken...
