Naftalin the Welderine

Jag såg dig idag, först bara på avstånd. Din blick mötte min, och mitt hjärta hoppade till.
Du vinkade och log, och mitt hjärna kopplade bort nuet, sökte sig tillbaka till minnenas allè.
Du kom fram, sa hej, gav mig en kram; och jag sa hej tillbaka, men sedan stockade sig orden i min hals.
Jag tog ett hastigt farväl, och flydde från känslorna, från minnena, från dig.
Tänkte sedan på hur jag skulle ha reagerat om det verkligen hade varit du, och inte bara en kompis, som påminner om dig på avstånd.
Jag flyr från dig ständigt, men mitt hjärta kan inte släppa.
Orden som jag hatade mig själv för, som jag yttrade varje gång det tog slut; "Jag kommer alltid att älska dig, vänta på dig, hoppas, ta dig tillbaka när du vill" osv är fortfarande gällande. Jag vill kanske inte att de ska vara det, men lik förbannat gråter mitt hjärta svarta tårar, min själ vrider sig och min kropp darrar när jag minns dig, när jag var ena halvan av ett vi skapat av dig och mig. Jag hade gift mig med dig, fött dina barn,älskat dig i nöd och lust om du hade låtit mig göra det.
Svarta demon, älskade djävul, hur ska jag fördriva dig ur mitt sinne?
Vad jag har att tillgå just nu är ett halvt glas rödvin och hoppet om att slippa drömma om dig i natt, jag blir så ledsen när jag vaknar då.
När jag vaknade i morse var jag ledsen, för då vaknade jag från dina armar, som höll om mig hungrigt, din mun som viskade passionerade ord i mina rodnande öron och nafsade mig på halsen, din doft och dina händer, din röst, din röst...
Alltid älskar jag dig, allid försöker jag sluta och alltid misslyckas jag.

Igår var jag trött, men hade inga måsten. Idag är jag lika trött, men har fyra måsten.
Börjar dagen med min svarta kopp full av kaffe, den rymmer ca 5 dl. Inte lika stor som John och Debis monsterkoppar, men lagom till mig.
Kl tio ska jag (vi) till familjerätten, för att skriva på om faderskap. Hoppas det inte blir ngt muck om att jag vill ha ensam vårdnad.
Efter det ska vi handla lite, för kaffe och mjölk måste jag ha hemma.
Nån gång senare på dagen kommer mamma till stan, hon ska iväg på studentskiva hos Lelles systerdotterson; (ja, hon undrar också varför hon är bjuden) och innan dess vill hon hämta sina födelsedagsglasögon och kanske få håret färgat.

''''''''''''''''''''''''

Nu, många timmar senare, märkte jag att det bara blev ett utkast, inte publicerat. Nåja.

Idag verkar vara en riktig "ladda batterierna -dag".
Kämpade upp ögonlocken tidigt i morse, ca 4:30, när Adrian ville ha mat. Var vaken en stund, slumrade till, och vid ca 5:30 ville han byta bröst. Strax efter sex bytte han tillbaka. Kvart i sju gick jag upp och väckte Diana, gjorde frukost och fick iväg henne till skolan.
När hon hade gått vaknade Adrian igen, och ville ha tutte.
Han snuttade det lilla som hade hunnit återbildas på en och en halv timma, och jag höll på att somna sittande.
Vi gick in och la oss i sängen, försökte få honom att somna vid bröstet, men det var tomt och han blev bara förbannad.
Gjorde välling, matade, han var fortfarande hungrig. Mah god, hur mkt kan en sån liten pys äta egentligen?
Han fick snutta lite på bästa tutten, och både han och jag slocknade i två timmar.
Vaknade till av att han var hungrig igen, samt att jag själv var utsvulten. Matade tutte en stund, höll på att somna igen men var för hungrig. Brösten blev tomma, välling och kyckling med ris tillagades.
Nu är vi båda mätta och vakna, men jag skulle kunna somna när som helst.
Hur kan man vara så slut?
Tut att jag inte har några måsten idag, hade iofs tänkt att ta en Djulörunda och köra en maskin tvätt, men ingen blir besviken på mig om jag inte gör det... utom jag själv då.
Har hällt i mig två jättekoppar med kaffe också, inte fan hjälper det.
Man skulle haft något lagligt, bröstmjölksvänligt tjack.
Säga vad man vill om knark, men det är tamefan effektivt. Hade jag haft en liten gubbe att ta av så skulle jag både ha promenerat, tvättat, planterat blommor och ångat soffan vid det här laget, förmodligen utan att äta något heller. Tänk så fort det skulle gå att gå ner i vikt då!
Men, dels kan jag inte utsätta mina barn för risken att någon förväxlar bruk med missbruk och ställer till bekymmer för oss, dels att Adrian skulle få i sig rester i bröstmjölken och dels vill jag inte befatta mig med den gruppen människor i den här stan.
I`m just saying, många inser inte att alla är olika, och att vissa, tex jag, inte skulle ha några som helst problem med att ta en liten pick me up in the morning utan att börja punda.
De flesta vet vid det här laget att alkohol och cigaretter är farligare än tex jazztobak, och jag vågar påstå att det samma gäller för tjack, om man använder det i måttliga mängder. Man använder det ju trots allt både i bantningsmedel och som koncentrationshöjare.
Man kanske skulle skaffa sig en häftig diagnos och få ritalin eller nåt?
Nej fan... vad trött jag är.
Får se om jag orkar ta en promenad senare i eftermiddag. Nån som vill följa med i så fall?

Som bakgrundsfakta är det värt att nämna att Diana har sagt att hon vill vara varannan helg hos sin pappa. Detta är ett nytt påfund, jag har försökt få henne att vara där mer förut, men hon har aldrig velat det.
Nu när hon äntligen vill det själv mailade jag förstås pappan i fråga; skrev som det var, föreslog att hon kommer fredagar efter skolan och återvänder till mig måndagen efter, efter skolan. Jag skrev också att det innebär såklart mindre undrehållsstöd osv, eftersom fyra heldagar plus två halvdagar varje månad blir fem dagar sammalagt, och då blir det avdrag. Nog för att det är lägsta gränsen, men jag vill inte ha något gnäll om att jag får pengar fast hon är hos honom osv.
SMS:ade honom i går kväll, eftersom jag inte fick något svar på FB.
I morse, när Diana gått till skolan och jag låg och ammade Adrian så ringde han.
Jag hatar att prata i telefon i vanliga fall, och jag hatar att prata med Påke i ALLA fall. Dessa två samtidigt, kombinerat med för lite sömn ger en uuutmärkt start på morgonen.
Han sa att vi kunde sätta igång nästa helg, och det är ju bra. Sen kom det; en klassisk Påkekommentar, ett sånt där litet guldkorn som får mig att koka, må fysiskt illa och vilja kräkas ner i hans äckliga käft tills det slutar komma ut skit där ifrån.
"jag vill inte sitta och betala föräldrapenning, det blir en jävla utgift för mig."
GÅ OCH DÖ, äckliga, vidriga människa! Vad FAN tror du att det kostar att ha barn?
Han försökte vrida till det på något jävla vänster att han kunde betala mig direkt istället, för han ville ju inte att jag skulle ha mindre pengar när hon är hos mig mer, det var ju inte dte som var tanken; sa han med sin sliskigaste ställa-in-sig-röst. Jag undrar då bara i mitt stilla sinne; var ifrån ska de "extra" pengarna komma? Om han vill betala mindre, men han vill inte att jag ska få mindre betalt?
Han lyckades klämma in något om delad vårdnad också, vilket i praktiken inte har med saken att göra alls.
Växelvis boende heter det han är ute efter ,och det är det och inte vårdnaden som påverkar den ekonomiska biten.
Delad vårdnad kommer han INTE att få, inte förrens han på något magiskt sätt förvandlas till en bra pappa till Diana, (kan inte säga ngt om vilken sorts pappa han är till sina andra barn, det vet jag ingenting om; har bara Dianas ord att gå på.......... och henne kan man ju inte tro på... eller?) och på samma, magiska vis lyckas gottgöra åtta års försummelse, så att Diana VILL att han ska ha mer att säga till om i hennes liv.
Suck... jag har så mkt mer galla att ösa, men jag ska vara hos tandis om tio minuter. Tur att jag bor mitt emot tandläkaren. Inte lika mkt tur att jag bor mitt emot Påke.

Så. Nu är jag tillbaka, och kan fortsätta kräkas över pappor.
Plural, eftersom Adrians pappa trots vackra ord om att vilja "finnas där" verkar lika opålitlig som Dianas pappa.
Jag messade honom här om dagen och frågade om han kanske skulle vilja betala underhåll för sin son. Jag har skickat in papper osv, men innan vi varit på familjerätten och skrivit på om faderskap tror jag inte att de skickar några pengar. Dit ska jag (eller helst vi) på onsdag nästa vecka, vilket jag också messade om.
Tre meddelanden till hans nya nr, ett till det gamla, inget svar. Att hans son varit sjuk trots sin ringa ålder vet han ingenting om heller.
Senast jag pratade med honom kände jag mig välvilligt inställd, och bjöd in honom att komma och vara med sin son en stund i vaket tillstånd, kanske mata honom med en flaska välling (modersmjölkersättning, men jag FÅR kalla det välling om jag vill) och umgås med honom istället för att bara köra runt honom i vagnen. Han tackade glatt ja, och skulle ringa när han vaknade. Nu, en och en halv vecka senare, har han tydligen inte vaknat ännu.

Att jag själv haft en minst sagt undermålig pappa vad gäller föräldraskap, ansvar, förebild osv gör att jag bara vill kräkas på pappor.

Fyfan, den här veckan har varit totalt värdelös i fråga om kost och motion.
Jag har käkat glass, muffins, vitt bröd, läskeblask osv; och de enda promenader jag tagit har varit för att ta mig från punkt A till punkt B när det varit nödvändigt.
Jag har förvisso haft en sjuk unge (närmare 40 graders feber även efter febernedsättande varvat med pigg och glad, feberdrömmar och ingen aptit- det var tydligen luftrörskatarr och öroniflammation; men nu när hon fått penicillin mår hon som hon brukar, dvs strålande bra) och en bebis att se efter, en bebis som inte riktigt har velat sova ordentligt senaste nätterna.
Många, stora koppar kaffe och åtskilliga extremcola har det gått åt för att orka vara en snäll och rar mamma till dessa små guldklimpar.
Idag har vi varit hos Hoffen och Maria på fika, han fyllde visst år här om dagen. det var mysigt och trevligt, det var underbart att se hur bra Adrian verkade trivas hos och med dem. Han log vackra lèenden och verkade allmänt tillfreds med livet! Fattas bara annat, de är ju världens bästa extraföräldrar till Diana då och då, och när hon var liten satt hon belåtet i Hoffens famn och smaskade i sig välling. Mkt bra att ha folk på närmare håll än Björkvik som man skulle kunna tänka sig att lämna Adrian med om det skulle behövas.
För ja, jag anser nog att jag behöver komma ut snart, ha en utekväll och känna mig som något annat än "mamma" för några timmar. Folk som inte har barn själva förstår nog inte riktigt hur stor skillnad det kan göra för ens mående. När man har barn, speciellt så små rara saker som min lille bebis, så är man på många sätt på helspänn dygnet runt.
Att släppa det ansvaret i några timmar och låta någon annan vara huvudansvarig gör underverk för orken att vara en bra mamma resten av tiden.
Jag kan inte påstå att jag lider av det, eller att det på något sätt känns "akut" att vara barnledig, men det är klart att det vore roligt.
När jag väl kommer ut vet jag vem jag vill ha med mig, min kära, fina vän som jag fick träffa för ett par dagar sen, för första gången på flera månader.
Åh, vad jag saknar henne! Saknar att sitta och dricka kaffe och snacka, dricka vin och lyssna på musik, gå på stan, ha sällskap på promenader till och från skolan och så vidare. Hoppas vi snart kan återuppta dessa aktiviteter!
Idag har jag tjockat i mig kyckling tikka masala, muffins, glass och ett par kakor. Nyttigt värre. Nu sitter jag och fiser sura tjockisfisar, Diana trodde att det var katten som hade mökat förut idag.
Jag får börja mitt "nya liv" på måndag istället, när ungen ska tillbaka till skolan och man kan promenera med vagnen istället för att sitta i soffan och äta onyttiga men ack så goda saker.
Får väl tillägga att inte heller detta känns "akut", jag vantrivs inte hälften så mycket med mig själv nu för tiden som jag gjort innan, när jag varit betydligt smalare än nu. But still, jag vill komma i mina kläder.
Nu ska jag ta med mig min sovande bebis in i sovrummet, lägga honom i sängen och hoppas på att han fortsätter att sova iaf nån timma till innan det är dags för matning igen, medans jag tittar på nåt på datorn och drömmer om någon att titta med. Gonatt!

Jag känner mig tjock idag. Jag har kämpat i över 20 år med den känslan, vilket inneburit ätstörningar, dåligt självförtroende och klädångest. Just nu har jag jävligt dålig med kläder som passar, och dessutom ser håret ut somshit. Beställde en omgång kläder förut, i stora storlekar, för att råda bot på destruktiva känslor. Hoppas de kommer snabbt. Nu.ska jag sova, så jag orkar promenera ett par timmar imorn bitti.

Är det bara jag som tycker att det är svårt att markera i rutan där man ska skriva in inlogg på blogg.se?

Jag känner mig ensam. Jag har två underbara barn som förgyller min tid för det mesta, och uppfyller den i annat fall. Jag har politiskt engagemang, något jag skulle ha förkovrat mig i för länge sedan. Jag HAR vänner, som jag pratar med då och då. Jag har en underbar mamma, som jag pratar med nästan dagligen.

How can I feel abandoned, even when the world surrounds me?

Hur kommer det sig att jag sitter här och suckar djupt om kvällarna, längtar efter vänner och en partner?
Kanske för att jag under en lång period var totalt asocial och undvek människor, en skarp kontrast till ett tidigare väldigt blomstrande socialt liv; och nu börjar känna behovet av att om inte återgå, så åtminstone gå åt det hållet igen.

Avnjuter ett glas rött (har ammat slut på mjölken och Adrian sover, så det kan hända att det kanske kan vara tredje glaset eller så... men de är pyttesmå, så det ryms bara ett halvt glas i varje; för de som stör sig på alkohol i samband med ammning) och forskar i hurvida en vän försvunnit från jordens yta, tagit semester eller bara dissar mig.

Tog en sväng runt Djulö i morse, och svunna tider gjorde sig påminda.
Jag minns alla promenader med olika sällskap.
För ca åtta år sedan gick jag med min första och hittills enda riktiga "tjejkärlek".
För ca två år sen gick jag med underbara vänner, som sedan dess flyttat eller p åannat sätt försvunnit från umgängeskretsen.
Nu gick jag "ensam", den lille i vagnen hade inte mycket att tillägga; så länge man såg till att han hade filt runt sig och napp i munnen.
Jag minns när vi var och badade, och nån galen stalker ville skjutsa oss hem i ösregnet. Det var den kvällen min telefon pajade. Vi gick i regnet, och stannade till på Riva, dyngsura och trötta, för en tröstöl.
Jag minns när vi stannade vid "hobhuset" för att mata Diana med den enda flaska med modersmjölkersättning som krävdes per dag för att mätta hennes hunger.

Jag minns även andra vänkonstellationer, som inte hade så mkt samband med just Djulörundan.
Jag saknar de vänner jag haft, och de jag har.

Nån som vill promenera med mig och Adrian på morgnarna? Följer Diana till skolan och knatar till valfritt ställe (Willys, Djulörundan etc) efter det; ser till att vara ute minst en timma, gärna två...

Tillbakablick:
Av olika anledningar pratade jag och min mor lite om den gången hon varit orolig för mig.
Ja, den gången, för hon har faktiskt bara varit orolig för mig en gång, och då var det befogat.
För ca 19 år sedan skulle jag träffa en kille, som jag då hade varit våldsamt kär i under närmare ett års tid. Ni vet, kärlek vid första ögonkastet, gråta och tråna, förlamande tonårskär. Min första kärlek.
Han tyckte att vi skulle titta på film, så det gjorde vi. Sen tyckte han att vi skulle tävla, vem kunde dricka upp sin "lättöl" snabbast. Naturligtvis var det inte lättöl, men jag hade aldrig druckit starköl och kände inte skillnad. Han lät mig vinna gång på gång, och ganska snart var jag fullkomligt redlös.
Vad som följde kan bara beskrivas som våldtäkt.
Jag minns brottstycken av kvällen, suddiga bilder som tagna ur en mardröm.
Filmen, som från början var "Terminator 2", hade bytts ut till en porrfilm. Mina kläder var borta.
Utan att gå in på för mycket detaljer kan jag bara säga att det var ingenting jag frivilligt gick med på, men jag var för borta för att kunna säga varken ja eller nej. Det var således min första fylla och mitt första samlag. Jag var tretton år gammal.
När han var färdig med mig släpade han ner mig till järnvägsstationen och ringde min mamma från telefonkiosken, så hon kunde komma och hämta mig. Jag minns att jag låg på golvet i telefonkiosken, men inte att mamma kom eller att jag åkte hem.
Två dagar senare blev min pappa innebränd.
Dagen efter det var jag tillbaka i skolan.
Jag har aldrig sökt, fått eller ens blivit föreslagen någon slags samtalsterapi, sorgebearbetning eller liknande för detta.
Kanske inte så konstigt endå, att man är som man är...

Nulägesrapport:
Mina barn och politik är det som upptar större delen av min vardag för tillfället, och båda sakerna är otroligt spännande, roligt och givande. Vad jag skulle önska är att jag hade någon att dela det med, förutom de jag redan har. Någon speciell. Jag vill träffa någon, men det verkar svårt.

Framtidsplan:
I sommar ska jag vara barnledig, njuta av småbarnstiden med Adrian, umgås med min dotter och resten av familjen, bada massor, promenera, ha picknick, vara på landet, kanske gå ut och ta en öl med mina kära vänner då och då. Jag ser väldigt mkt fram emot detta.
Efter barnledigheten ska jag söka svetsjobb igen. Detta ser jag också fram emot. Framtiden ter sig just nu väldigt ljus, men som sagt; jag vill träffa någon att dela den med.