Jag såg dig idag, först bara på avstånd. Din blick mötte min, och mitt hjärta hoppade till.
Du vinkade och log, och mitt hjärna kopplade bort nuet, sökte sig tillbaka till minnenas allè.
Du kom fram, sa hej, gav mig en kram; och jag sa hej tillbaka, men sedan stockade sig orden i min hals.
Jag tog ett hastigt farväl, och flydde från känslorna, från minnena, från dig.
Tänkte sedan på hur jag skulle ha reagerat om det verkligen hade varit du, och inte bara en kompis, som påminner om dig på avstånd.
Jag flyr från dig ständigt, men mitt hjärta kan inte släppa.
Orden som jag hatade mig själv för, som jag yttrade varje gång det tog slut; "Jag kommer alltid att älska dig, vänta på dig, hoppas, ta dig tillbaka när du vill" osv är fortfarande gällande. Jag vill kanske inte att de ska vara det, men lik förbannat gråter mitt hjärta svarta tårar, min själ vrider sig och min kropp darrar när jag minns dig, när jag var ena halvan av ett vi skapat av dig och mig. Jag hade gift mig med dig, fött dina barn,älskat dig i nöd och lust om du hade låtit mig göra det.
Svarta demon, älskade djävul, hur ska jag fördriva dig ur mitt sinne?
Vad jag har att tillgå just nu är ett halvt glas rödvin och hoppet om att slippa drömma om dig i natt, jag blir så ledsen när jag vaknar då.
När jag vaknade i morse var jag ledsen, för då vaknade jag från dina armar, som höll om mig hungrigt, din mun som viskade passionerade ord i mina rodnande öron och nafsade mig på halsen, din doft och dina händer, din röst, din röst...
Alltid älskar jag dig, allid försöker jag sluta och alltid misslyckas jag.