Emo cunt
Fattar inte varför jag måste vara en sån jävla emofitta.
Senaste veckan har jag pratat inensivt med en person på FB, chattat i timtal varje dag.
När jag gör sånt så eskalerar mitt känslocresendo med raketfart, jag får jordens crush och vill inget annat än att vara med personen i fråga.
Just den här snubben är en jag jobbade med en gång i tiden. Jag minns att jag tyckte tt han var snygg redan då, han fick mig att le... men han var gift. Nu är han inte gift, har ingen flickvän, ingenting som hindrar... för enligt honom har han tänkt på mig, undrat om det hade kunnat bli ngt osv.
Jag har försökt få honom att komma hit ikväll, och tanken var att han skulle det.. tills han kommer på att han inte pallar, att jag spelar i en annan division, att han är nervösoch sån jävla skit.
Från min synvinkel är det JAG som inte spelar i nån jävla liga alls, och har varit skitnervös. Har städat, köpt öl, nojjat, hoppats och väntat- men nej.
Så nu är jag ledsen. Emo som en idiot,kan hända att det kanske trillat en och annan tår. Känns inte som att han har nån lust att träffa mig alls.
Min självkänsla vägrar att låta nån annan förklaring ta fäste, och min skruvade jävla fitta till hjärna bara öser ur sig skit. Jag är en idiot. Jag är ful, dum i huvudet, tråkig, tjock och äcklig. Vill bara sätta mig i ett hörn och tjuta tills kroppen värker.
Hatar mig själv för att jag tänker så, och vips är den härliga, nedåtgående spiralen av självförakt och tvivel igång.
Jag orkar inte ens försöka rycka upp mig, faktiskt.
Vet inte ens om jag kommer att prata mer med honom efter det här. Orkar inte med såna här känslostormar.
Det känns för mycket för snabbt, jag tappar fotfästet. Jag blir rädd. Kan inte investera känslomässigt... jag vet hur det går.
Önskar så det värker i mig att han bara kunde knacka på dörren nu, samtidigt som jag önskar att jag aldrig hade börjat skriva med honom. Fuck, i want him.
Senaste veckan har jag pratat inensivt med en person på FB, chattat i timtal varje dag.
När jag gör sånt så eskalerar mitt känslocresendo med raketfart, jag får jordens crush och vill inget annat än att vara med personen i fråga.
Just den här snubben är en jag jobbade med en gång i tiden. Jag minns att jag tyckte tt han var snygg redan då, han fick mig att le... men han var gift. Nu är han inte gift, har ingen flickvän, ingenting som hindrar... för enligt honom har han tänkt på mig, undrat om det hade kunnat bli ngt osv.
Jag har försökt få honom att komma hit ikväll, och tanken var att han skulle det.. tills han kommer på att han inte pallar, att jag spelar i en annan division, att han är nervösoch sån jävla skit.
Från min synvinkel är det JAG som inte spelar i nån jävla liga alls, och har varit skitnervös. Har städat, köpt öl, nojjat, hoppats och väntat- men nej.
Så nu är jag ledsen. Emo som en idiot,kan hända att det kanske trillat en och annan tår. Känns inte som att han har nån lust att träffa mig alls.
Min självkänsla vägrar att låta nån annan förklaring ta fäste, och min skruvade jävla fitta till hjärna bara öser ur sig skit. Jag är en idiot. Jag är ful, dum i huvudet, tråkig, tjock och äcklig. Vill bara sätta mig i ett hörn och tjuta tills kroppen värker.
Hatar mig själv för att jag tänker så, och vips är den härliga, nedåtgående spiralen av självförakt och tvivel igång.
Jag orkar inte ens försöka rycka upp mig, faktiskt.
Vet inte ens om jag kommer att prata mer med honom efter det här. Orkar inte med såna här känslostormar.
Det känns för mycket för snabbt, jag tappar fotfästet. Jag blir rädd. Kan inte investera känslomässigt... jag vet hur det går.
Önskar så det värker i mig att han bara kunde knacka på dörren nu, samtidigt som jag önskar att jag aldrig hade börjat skriva med honom. Fuck, i want him.
Skönheten och Odjuret (spoiler alert)
Okej. Adrians favorit för tillfället är Disneys "Skönheten och odjuret".
Det har alltid varit en av mina favoriter bland Disneyrullar, så jag har sett den några gånger även utan Adrians påtryckningar.
Den här veckan har han sett den fem gånger, och håller på med den sjätte i skrivande stund.
Musiken är för det mesta fantastisk, om man bortser från "Bli vår gäst" (hela den scenen är bara trist och onödig) och "Vi blir männskor igen" (som dock uppmärksammat mig på en viktig detalj- återkommer till den strax.)
Ledmotivet är riktigt bra, och då tänker jag inte på den med sång till utan den instrumentala, som spelas redan i början, dyker upp lite då och då och får sin final när Odjuret förvandlas till prins.
Sången där den enligt mig mest intressanta karaktären Gaston ställs i centrum är fantastiskt rolig, och jag kan det mesta av den utantill. "...ingens nacke är hälften så bred som Gastons" osv, otroligt skojigt.
Karaktärerna då?
Först har vi såklart Belle och odjuert.
Belle är en dam som oftast sitter med näsan i en bok och har en excentrisk pappa. Hon bor i en småstad, som hon längtar bort ifrån, "jag vill nåt mer än leva småstadsliv" är en rad från filmens första sång som jag ofta upprepar i mitt inte. Inte så konstigt att jag identifierar mig med henne.
Filmens andra protagonist, Odjuret är mycket förbryllande, men det kan väl ha sin förklaring.
Man får i början av filmen bakgrundshistorien till honom, vilken går ut på att en ung prins bor i ett slott och har allt han kan önska, men "ändå är bortskämd". Hallå? Redan där börjar jag undra. Vad brukar man kalla ungar som får allt de pekar på?
Han blir förvandlad till ett odjur av en förtrollerska, som knackar på hans dörr i skepnad av en ful gammal kärring.
Eftersom man i sången "Vi blir männskor igen" får reda på att de varit förvandlade i tolv år, och filmen kulminerar på odjurets 21-årsdag så kan man snabbt räkna ut att prinspojken var nio år när detta inträffade.
Wait what?
Var är hans föräldrar? Varför klär man ut sig till en gammal ful hagga och ringer på hos en bortskämd nioåring, och sedan blir så arg att man inte bara förvandlar den stackars bortskämde, föräldralöse (?) pojken till ett odjur, utan alla som jobbar på slottet till porslin, ljusstakar, garderober osv. Hur fan är man funtad då?
Den där "undersköna förtrollerskan" verkar vara tillräckligt ond för att ha "tagit hand om" hans föräldrar.
Är det det filmen egentligen går ut på? Ett socialt experiment utfört av en sadistisk häxa?
Nåväl. jag kommer av mig.
Odjuret stänger alltså in sig i sitt förtrollade slott tillsammans med sina förvandlade anställda. Det ökar ju verkligen hans chanser att hitta den sanna kärleken innan han blir myndig (!), som ,är det enda som kan bryta häxans förbannelse...
Han lyckas glömma bort hur man läser och hur man håller i en sked, säkerligen också andra saker som de inte har med i filmen. När en stackars man förirrar sig dit så blir han arg, slänger honom i fängelsehålan och tänker låta honom dö där, vad det verkar. trevlig snubbe.
När Belle kommer in i hans liv så börjar han med att sätta henne i fångenskap, skrika och gapa, bete sig som ett jävla arsle helt enkelt. Under filmens gång förändras deras förhållande, och Belle, den smarta, belästa flickan som vill se den stora världen faller alltså för en bortskämd, isolerad, kolerisk, egoistisk (han skiter precis i att alla hans anställda kommer att vara förvandlade för alltid om han inte lyckas få till det med Belle och skickar iväg henne att hjälpa sin far. Vad sägs om att, åh, jag vet inte, följa med henne, bli en hjälte och vinna hennes kärlek?) hårig ungkarl. Seems legit. Att han vill ha henne är inte lika märkligt, han har ju inte sett nån annan kvinna på tolv år och har hela tonårens frustration inom sig.
Den näst viktigaste karaktären, enligt mig är Gaston.
Jag fullkomligt älskar honom. Han gestaltar ALLT jag avskyr hos män; han är korkad, uppblåst, självgod, elak, stereotypt manlig och älskar att jaga. Underbar karaktär att hat-älska.
Han gjorde ett framträdande i "Musses", nån fusion-mix up-vad det nu heter som sändes för några år sedan, där karaktärer från alla möjliga Disneyfilmer är med; där han snubblar och bryter benet. varpå han genast utbrister "Ingen bryter benet som Gaston!", vilket fick mig att skratta hjärtligt.
Det finns en hel del andra karaktärer som iaf är värda att nämna; Luniere, den franska ljusstaken som ovanligt nog för en barnfilm anspelar på om inte sex så iaf lite rajtan tajtan genom sin flirt med en sexig dammvippa; Clocksworth, en brittisk, torr liten tjockis, Maurice, Belles lille knubbige pappa som är uppfinnare, Lefou, som är Gastons följeslagare... ja, det finns många biroller som är underhållande.
All in all, en bra film, men en film som väcker många frågor, iaf för mig. Jag har i denna text inte ens börjar belysa en del av de uppenbara bristerna i logik som förekommer.
Trots detta är den klart sevärd, och jag ger den fyra tummar upp av fem möjliga.
Det här med feminism, igen.
En bekant skrev ett ledset inlägg om hur mkt han vantrivdes med sig själv, sitt beteende och sin vikt.
Ett par inlägg ner i tråden använde han BMI som referens i frågan om hurvida han var fet eller inte,vilket jag helt enkelt inte kunde låta bli att protestera mot.
Jag försökte ge en annan infallsvinkel i frågan och blev bemött med taggar, jag begrep ingenting och enligt honom så är överviktiga kvinnor kurviga och voluptoösa osv medans män bara är feta.
Japp... alla vet att det finns gott om framgångsrika, kända, feta kvinnor som inte bedöms efter hur mkt de väger/hur de ser ut, medans de stackars karlarna har ständig press på sig att ha platta magar, fasta rumpor och välsminkade ansikten. Eller vänta nu, hur var det?
När jag påpekade att det snarare är kvinnor som bedöms efter utseendet så fräste han att "...självklart kan inte män lida av samhällets normer. Bara kvinnor kan vara offer. Jag glömde det ett ögonblick."
Nej. Alla lider av samhällets normer. Det är bland annat därför feminism behövs.
Vidare jämförde han mitt och hans sexliv, jag får minsann ligga hur mkt som helst medans han inte ens haft lika mkt sex med sin senaste flickvän som jag har.
Ja, buhu, stackars honom som inte får ligga. Det är han ensam om i världen, och jag borde naturligtvis ha den goda smaken att inte ligga så mkt så inte killar som han blir utan. För det ena har med det andra att göra? Är inte det nån slags härskarteknik, att vända frågan till motparten, att börja prata om mitt sexliv när det är en tråd om honom?
Jaja... kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite, jag blir fan ledsen när nån tycker att jag inte har nåt att gnälla över eftersom jag då uppenbarligen aldrig haft ätstörningar, ett minst sagt komplicerat förhållande till sex och dysforiska tankar om både min kropp och mitt ansikte.
Nu ska jag gå och baka cupcakes, så jag kan höja mitt BMI lite och bli ännu mer kurvig och voluptoös och får knulla lite mer... för just idag har jag inte fått varken kuk eller fitta ännu.
