Fattar inte varför jag måste vara en sån jävla emofitta.
Senaste veckan har jag pratat inensivt med en person på FB, chattat i timtal varje dag.
När jag gör sånt så eskalerar mitt känslocresendo med raketfart, jag får jordens crush och vill inget annat än att vara med personen i fråga.

Just den här snubben är en jag jobbade med en gång i tiden. Jag minns att jag tyckte tt han var snygg redan då, han fick mig att le... men han var gift. Nu är han inte gift, har ingen flickvän, ingenting som hindrar... för enligt honom har han tänkt på mig, undrat om det hade kunnat bli ngt osv.
Jag har försökt få honom att komma hit ikväll, och tanken var att han skulle det.. tills han kommer på att han inte pallar, att jag spelar i en annan division, att han är nervösoch sån jävla skit.

Från min synvinkel är det JAG som inte spelar i nån jävla liga alls, och har varit skitnervös. Har städat, köpt öl, nojjat, hoppats och väntat- men nej.
Så nu är jag ledsen. Emo som en idiot,kan hända att det kanske trillat en och annan tår. Känns inte som att han har nån lust att träffa mig alls.
Min självkänsla vägrar att låta nån annan förklaring ta fäste, och min skruvade jävla fitta till hjärna bara öser ur sig skit. Jag är en idiot. Jag är ful, dum i huvudet, tråkig, tjock och äcklig. Vill bara sätta mig i ett hörn och tjuta tills kroppen värker.
Hatar mig själv för att jag tänker så, och vips är den härliga, nedåtgående spiralen av självförakt och tvivel igång.
Jag orkar inte ens försöka rycka upp mig, faktiskt.
Vet inte ens om jag kommer att prata mer med honom efter det här. Orkar inte med såna här känslostormar.
Det känns för mycket för snabbt, jag tappar fotfästet. Jag blir rädd. Kan inte investera känslomässigt... jag vet hur det går.
Önskar så det värker i mig att han bara kunde knacka på dörren nu, samtidigt som jag önskar att jag aldrig hade börjat skriva med honom. Fuck, i want him.