Var utan depåmedicin i ca fem dagar. Försökte kompensera med vid behov-medicin (samma verksamma ämne) tills igår då jag började ta depåmedicin igen.

Har sovit bokstavligt talat hela dagen, genom larm och planerat möte och telefonrigning.
Var uppe ca 40 minuter mitt på dagen och åt två rostade mackor, sen häll jag på att somna sittandes, vid datorn.
Krälade bort till soffan och somnade efter att ha pratat en snabbis med Adrian och låst upp dörren om han skulle komma hem.
Att jag somnade med olåst dörr utan podcast är ett mått på HUR trött jag varit.

Vaknade vid 18 av att Adrian ringde, gick upp och ställde in en plåt mat. Sen gjorde jag chokladmousse på kikärtsspad, smält choklad och vispad havregrädde.
Var för trött för att märka att grädden var sur, så det kom som en glad överraskning nu när jag skulle skämma bort Adrian med lite lyx.

Som kronan på verket (pun intended) så började tandhelvetet värka sådär härligt mkt att man inte vet var man ska ta vägen. Har ett jättestort hål bredvid den senaste lagningen. Lyckades rota fram en diklofenak och gick och satte mig i en skållhet dusch en stund.

Känns ju som att den här dagen är helt vaskad. Och det lär inte bli bättre på några dagar. Trodde inte fem dagar skulle göra SÅ stor skillnad eftersom jag tog samma verksamma ämne utspritt på dygnet. Men det är som att börja om från början igen med insättningen.

En del kanske tror att det är semester att gå hemma med sjukskrivning, men det är absolut inte för att jag tycker det är skönt att ligga och sova hela dagen som jag gör det, jag kunde helt enkelt inte hålla mig vaken. Lär sova nästan lika tugnt om ett par timmar när jag klättrar upp i sängen.

Om du orkat läsa ända hit i mitt gnäll verkar det som att du bryr dig om mig (eller är extremt uttråkad), så kram och tack isf.
Skriver mest för min egen skull, för att få gnälla av mig och för att jag ska vara ödmjuk och tacksam de gånger jag faktiskt mår bra och saker flyter på.

När drömmern började hade jag minnesförlust; eller iaf an stor minneslucka. Jag var på nån fest, det var utomlands någonstans. Det var en kille där som skulle skjutsat mig och Adrian hem; men han satt och drack alkohol och var skitsur för att jag inte ville ligga med honom. Jag sa lite surt att "jag antar att vi inte åker hem ikväll heller, då?"

Gick runt bland en massa rum där set satt fulla människor, hittade en toalett som inte gick att låsa och försökte dricka vatten och tvätta ansiktet. Det var nära utgången så  jag såg när en annan kille kom in, hanl etade också efter mig.

Jag sa till alla som kom i närheten att jag ville bara skriva, och jag letade efter våran packning där jag hade ett block saom jag hade skrivit i. När jag hittade packningen låg den ute i nån form av saluhall, där det bland annat fanns kinesiska smycken utlagda på golvet .

Jag satte mig och tittade lite på dem för att lugna ner mig lite.

En kinesisk tjej kom fram, till mig och jag frågade; "pratar du nån svenska?" Det gjorde hon, eftersom hon bodde granne med svenskarna jag just hade varit hos. Vi pratade lite. Sen kom hennes kollega, och han tyckte att något smycke skulle passa mig; försökte sätta det på mig och helt plötsligt hade han händerna lite överallt på min kropp.

Jag sa tuill honom att sluta, men tjejen sa att "det är väl inte så farligt;" och jag försökte komma undan honom och försökte få henne att översätta att jag inte ville att han skulle röra mig. Jag berättade för henne att jag var inte van vid hur de hade det där, jag kom från en liten stad på landsbygden där jag knappt gick ut; och sen kom jag hit och då var det droger och alkohol och alla hade legat med alla och allla typ förväntades att vara på det sättet.

Jag slet mig ifrån honom, drog fram mitt block och en penna från packningen och sprang tillbaka in på festen. Den kinesiske mannen och de två andra följde efter mig och jag sprang från rum till rum, överallt var det folk jag inte kände som var påverkade, hade sex och inte kunde hjälpa mig. Jag lyckades komma till övervåningen, som tydligen var sovvåningen.

Sprang och letade efter min son, kollade säng efter säng där det låg andra barn, SMÅ barn, och jag kände hur äcklad jag var att deras föräldrar var helt redlösa och svinade på undervåningen medan de sov där uppe.

Jag letade och letade, och det började höras musik som om jag var med i en film; olycksbrådande musik som verkade betyda att jag inte skulle hitta honom. Jag letade till och med i bilen vi skulle åkt hem i. Adrian var mindre än han är nu och skulle inte klara sig på egen hand om han vaknade och jag inte var i närheten. men jag kunde inte hitta honom.

Vaknade när jag hade letat överallt, han var borta och äckliga snubbar letade efter mig så de kunde försöka få mig att ta droger eller alkohol och ha sex med mig. Musiken hade stigit till ett nästan öronbedövande cresendo. 

Tårarna brände bakom ögonlocken och en stor klump av äckel, ångest och oro svällde i min hals. Klättrade ner från sängen, gick och tittade på Adrian. Tog min medicin, tanden ilade nåt förbannat.

Obehagskänslan sitter kvar i sinnet och smärtan sitter kvar i kroppen och tanden, innan medicinen börjar verka. Men ja, gomorron då för helvete.

Drömde att min gamla klasskompis Ullis hade kaniner. Vi var där ett helt gäng, tor det var nån form av klassfest igen.En av kaninerna var helgrå och fluffig, precis som Frasses päls var hans päls.Han hoppade till mig gång på gång, ville vara i min famn. Jag lovade honom att ha skulle få följa med mig hem, kände att det var det han ville och han berättade det själv, telepatiskt. Han nafsade lite på mig, intre så hårt som han gjorde när han var katt; men tillräckligt för att visa att hans personlighet var kvar. Han sat i min famn och jag klappade honom och kände mig så lycklig att han var hos mig igen. Sen skulle alla kaniner in i siona burar, och det tyckte han inte om ALLS. Men jag lovade att jag snart skulle ta ut honom igen och att vi skulle åka hem. Jag älskade honom så mkt, nästan onaturligt mkt för ett husdjur; men i drömmen var han MER, han hade blivit en högre form av liv på något sätt, som kunde kommunicera med telepati, med riktiga ord. Men bara med mig. Han stängdes in i buren och jag frågade Ullis om hon inte hade tänkt att göra sig av med någon kanin, tex den gråa...? Men det hade hon inte alls tänkt. Frasse tittade på mig genom gallret när jag gick ut genom dörren, anklagande, sård och besviken, arg på mig för att jag gick utan honom- och det kändes som att jag lämnade mitt hjärta kvar bland sågspån och "vanliga" kaniner, dit jag dömde honom att leva. 

FÖRLÅT MIG FRASSE. JAG SAKNAR DIG SÅ JÄVLA MYCKET.

Om jag fick göra om mitt förflutna hade jag, mot vetrinärens inrådan, dömt dig att gå igenom smärtsamma, dyra operationer för att få en chans att fortfarande ha dig i mitt liv. Jag kan minnas doften av din päls, hur jag brukade begrava mitt ansikte i den när jag var ledsen, tills dina hår kliade mig i näsan och stack i ögonen. Jag minns hur du snodde melon, kycklingnuggets och pasta från min tallrik, hur du nästan bet mig i fingrarn när du fick kattgodis. Hur du alltid låg med en framtass utsträckt. Hur högljutt du spann när du var nymatad och gosig och kom upp och la dig hos mig i sängen. Fan vad du fattas mig, jag vill ha dig tillbaka men jag vet ju att jag inte kan få det. Det var väl det som var "meningen" med drömmen iaf.

 

Utöver det var en gammal klasskompis, en kille; och några tilll, med och skulle ha nån fortm av samkväm. Folk letade sovplatser och spelade spel. Min bror hade sönder min vape, så jag letade efter delar från den. Klasskompisen bjöd in mig att sova med honom, och placerade en blyg, försiktig första kyss på mina läppar. Det var som att bli tonåring på nytt, det pirrade i kroppen och jag längtade efter mer, såg fram emot att sova i samma säng som honom. Vaknade och var gråtfärdig med en stor klump i bröstet, gick upp, tog en ångestdämpande och skrev detta. Nu känns det lite bättre.

Jag tror att jag just nu håller på att genomleva de sista dödsryckningarna av vad som är kvar av min mentala hälsa. Jag har nått gränsen. Jag har egentligen passerat den, men av ren viljestyrka slutför jag det jag lovat att göra, jobba på Kattcon och hänga med min son. Jag vill inte vara till mer besvär än jag redan är.

Söndag kväll är det spel med Terrible Warriors inplanerat. Det blir bra, det blir en bra send off mot det som kommer efter. På måndag är det ny vecka och den första dagen av något annat. Annat än den tillvaro jag nu överlever, om så nätt och jämnt; i. Jag minns när det var bättre. Jag minns när jag hade hopp. Men det finns även ett visst lugn i att veta att den sista droppen av kamp och livsvilja nu runnit iväg. Ett stilla accepterande av att det är som det är. Jag klarar inte mer. 

Jag önskar jag kunde resa bakåt i tiden.

Då hade jag vägrat att operera bort cystan i gallgången. Inte bara för att det var en extremt plågsam och långdragen sjukhusvistelse; utan även för att det var efter det mina första symptom på de märkliga parasiter som förtär mig dök upp. Sen skulle jag övertala barnen om att flytta till en annan stad eller ett annat land.

Då skulle min dotter fortfarande bo med mig, tror jag. Och jag skulle inte vara på fallrepet att bli av med min son. Det är förvisso inget jag vet med säkerhet, men jag vet att jag håller på att bli galen. Om det är på grund av att ingen tror på mig när jag berättar om personen som vill avsluta mig, som dagligen kritiserar och bevakar allt jag gör, som varit inne i mitt hem medan jag låg och sov och när jag inte varit hemma, sim utsatt mig för så många övergrepp nu att jag tappat räkningen- hemfridsbrott, inbrott, stöld, sexuellt övergrepp, förtal, ärekränkning; och så vidare- eller för att det faktiskt inte finna en sådan person förutom i min egen hjärna gör liksom ingen skillnad längre. Oavsett om det är "på riktigt" eller ej så är det min verklighet, och jag kan inte längre uthärda den.

Jag gjorde en polisanmälan förra veckan. Men det är svårt att bevisa något när ingen annan hör honom lika tydligt som jag gör. Inte så länge ingen av de han skryter om övergreppen till träder fram. Polisen uppmanade mig att ringa 112 om jag kände att jag och/eller Adrian var i fara eller hotade. Det gör jag dagligen, varje sekund jag äe hemma. De verkade veta vad jag pratade om när jag sa att om det är sant så har den här personen ringt dem åtskilliga gånger och uppmanat dem att gå in i min lägenhet, där det då ska finnas mängder av knark. Men de kan såklart inte säga något.

Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag vet bara att jag är slut. Jag kan inte mer.

Inatt drömde jag många och svåra mardrömmar.

 

Först drömde jag att jag låg i min säng- vilket jag ju gjorde, och det gjorde det ännu mer verkligt- och märkte att jag inte var ensam i lägenheten. Det var Grannen; som hade med sig någon och hade tagit sig in i mitt hem. Han skulle "bevisa att jag inte märkte det" och gick genom min säng, bredvid mig; där jag låg och kände paniken komma krypande. Jag låg still och var tyst och låtsades sova eftersom jag var så jävla rädd. Sen vaknade jag, och var tvungen att lyssna och känna efter en stund innan jag var säker på att det var en dröm, eller snarare att jag hade vaknat. Sen gick jag upp, gick på toaletten och tittade i alla rum, kollade så dörren var låst.

Somnade om. Sen var jag i drömsängen igen, och ännu emn gång var det något som rörde sig i lägenheten. Bäddmadrassen lyfte lite på sig, det var något under den. Jag rullade undan, åter med panik i bröstet; och fick se två katter komma ut från under madrassen. En brandgul och en randig. 

De kunde prata. Den randiga berättade med glad röst att han hette Ketchup; och jag klappade honom på huvudet. Den andra katten blängde argt på mig och svarade "Höder", när jag frågade om hans namn. Sen bet han mig, rev mig och var allmnänt arg och läskig. Jag försökte ge dem mat, men Höder bara bet mig.

Vaknade till igen. Inte lika läskigt den här gången, så jag behövde iaf inte gå upp.

Somnade snart om igen.

Den tredje mardrömmen började som de andra två. Jag låg i min säng, och var inte ensam. Bäddmadrassen rörde sig igen; liksom lyfte lite i kanterna där jag inte tyngde ner den. Den lyfte upp mig, stängde in mig och höl mig svävande, och det fanns något där inne. Något ondskefullt, som försökte tränga in mellan benen på mig. Jag förökte skrika, men fick inte fram ett ljud. Madrassen landade på golvet, och jag slet bort den från ondskan, lyckades skrika "Vad vill du?" och såg att det var en humanoid form, fast mörk och lurvig med svart päls. Huvudet ser fel ut. Det hade kunnat vara ett mänskligt huvud, men formen är fl. Som om den hade två stora, krökta horn; men det var själva skallen som hade den formen. Där ansiktet borde ha varit var det bara mörkt, och den svarta pälsen var sträv och skavde mot mig. Jag försökte komma bort från den, ville inte att den skulle ta mig. Kröp baklänges men fastnade bara i madrassen, ch den höll i mina anklar. Jag försöker skrika men får bara fram ett väsande, tills jag äntligen skriker "VAD ÄR DU" och vaknar av att jag förmodligen skrek på riktigt.

Gick upp, tog en ångestdämpande tablett, skrev ner lite anteckningar om dessa drömmar eftertsom jag ville skriva ner dem- det är ett sätt för mig att bearbeta det. Klockan var runt tre när jag vaknade och nånstans runt fyra, efter att ha lyssnat på musik en stund vid datorn och låtit medicinen börja verka; kröp jag upp och la mig igen.

Sen drömde jag om djävulen. Förmodligen en fortsättning på samma tema; men inte lika mkt av en mardröm. Jag fattar fan inte vad det här kommer ifrån, jag har aldrig haft nån rädsla för demoner eller liknande och är inte troende.

Djävulen hade tagit mig, jag var hans- men han var också min. Han skulle ha sex med mig, Allt var väldigt... "syndigt", kladdigt och naket och med mkt kåthet; han hade makten att göra så att jag ville ha honom. Men sen blev det liksom inget, bara frustration och kladd.

Jag var varken utvilad eller glad när jag vaknade; och den extra dosen medicin mitt i natten kombinerat med att jag vaknade flera gånger gjorde att jag var dödstrött när larmet ringde.

Idag ska jag göra pizza, försöka skriva lite och inte ställa något larm till imorgon bitti. Det är ju meningslöst att försöka hålla dygnsrytmen, jag är alltid trött hur jag än gör och hur mkt jag än sover. Så imorgon får det liksom vara. Då sover jag tills jag sovit färdigt, helt enkelt.

Om du nu ska sitta och glo på mig hela tiden kan du väl hålla KÄFTEN SÅ JAG FÅR SOVA ÅTMINSTONE?

...och att jag ska göra ett nytt försök med vården inom kort innebär när Adrian åkt till sin pappa ett tag. Det är lättare att öka med sånt när han inte är hemma; och om jag inte får nån hjälp denna gång heller vill jag inte att han ska behöva utstå min förtvivlan.

Om du inte är hörselhallucinationer. Om det är du, en verklig person; som pratar om mig på nätterna.

Jag ber dig. Jag bönfaller dig. Visa barmhärtighet. Var medmänsklig. Jag är bara människa; och en jävligt trasig sådan, som försöker göra mitt bästa i en fullständigt absurd situation.

Du kan hjälpa mig, det står i din makt att få slut på den här levande mardrömmen. Du kan bekräfta både parasiterna som äter upp mig levande (och dig, vad jag har hört) och att jag inte hallucinerar när jag hör dig. Du kan göra det utan att behöva träffa mig eller prata med mig; jag vet hur mkt du hatar mig- men jag kan försäkra dig om att jag hatar mig själv mer än du någonsin skulle kunna hata mig. Jag ska inte gå in på mer detaljer om hur fruktansvärt nedbruten jag är, fysiskt och psykiskt; för det är ingenting du bryr dig om, jag vet. Men för din egen skull. För min oskyldiga sons skull.

Jag vill föreslå detta.

Gå till vårdcentralen. Berätta om dina symptom. Tala om att du bott granne med en person som säger sig vara smittad av några fruktansvärda parasiter. Berätta vad jag heter. Be dem kontakta mig. Säg att du vet att jag försökt få hjälp med detta. Även om de inte går med på att kontakta mig så kommer jag snart att göra ett nytt försök att få hjälp. Jag kommer då att nämna dig, berätta att du blivit smittad, be dem kontakta dig.

På något vis måste, MÅSTE den här situationen förändras. Jag. Orkar. Inte. Höra. Ditt. Hat. Längre.

Jag skulle aldrig önska det här helvetet på någon annan. 

Jag kan inte bara låta dem frodas och föröka sig fritt i min kropp. Jag får fruktansvärt ont, blir uppsvullen och tilltäppt, det kliar på hela kroppen, får ingen ork till nånting, går ner mig totalt i mörker och har konstant svår ångest. Jag måste göra vad jag kan själv för att försöka driva ut dem och döda dem. Inte bara för min egen skull, även för Adrians och andra som vistas i min närhet. 

Jag är utmattad och uppgiven om att få nån hjälp från vården, men måste försöka samla kraft för ett nytt, desperat försök.

Snälla. Låt mig få slippa höra hur vidrig jag är inatt. Jag vet redan det.

Eller, prata ännu högre och berätta vilka det är du pratar med. Är det polisen? Securitas? Om jag får veta vilka de är så kan jag kontakta dem, be dem bära vittnesmål om den här plågan.

Vad du gör nu hjälper INGEN. Du måste också vara jävligt trött på att säga samma saker om och om igen vid det här laget.

Att fortsätta med samma metod som misslyckats gång på gång och tro att något ska förändras är definitionen av galenskap.

Jag vet inte hur eller varför det inte hjälpte att flytta, försöka fly från den fruktansvärda stress du utsatt mig för. HUR kan du fortfarande finnas på så kort avstånd från mig? Varför kan du inte låta mig vara? Om du hatar mig så innerligt, varför lägger du energi på att bevaka mig, när du skulle kunna få bollen att rulla i riktning mot ett slut på både ditt och mitt helvete?

Jag hyser inget agg mot dig. Jag hatar dig inte. Jag tänker inte polisanmäla dig. Men intensiteten i din avsky gör mig livrädd. Jag har ingen aning om vad du kan ta dig för. Om du tvingas leva med detta lika länge som jag gjort kanske din desperation och avsky får dig att ta livet av mig eller skada mig, hur ska jag veta vad du är kapabel till?

Jag vädjar till dig. Låt detta få ett SLUT. Jag har, i och med tidigare försök och inskrivning på psykosteamet, förlorat min trovärdighet i vårdens ögon när det gäller detta. Jag ska försöka igen, men har inget hopp om att någon plötsligt ska tro på mig, när filmer, foton, fläckarna på min kropp och mina egna ord inte varit tillräckligt för att övertyga någon. Du skulle kunna vara det som får dem att faktiskt hjälpa mig. Snälla... hjälp mig. Jag går under. Jag går sönder. Jag kommer inte att klara av den här tillvaron hur länge som helst. Du är kanske min sista chans att bli trodd.

 

Jag är inte helt säker på vad jag vaknade från. Kanske en blandning av båda. Jag minns att jag grät för att jag saknar Robin så mycket, och plötsligt var jag utanför hans hus. Jag visste inte hur jag hade kommit dit, men ha tog in mig, la mig i sin soffa. Jag höll honom, hans kropp, som jag saknat den. Jag kunde knappt hålla ögonen öppna och var väldigt förvirrad, desorienterad och upprörd. Frågade hur jag hade kommit dit. Men hans varma kropp mot min övermannade mina sinnen och jag började hänge mig åt hans omfamning. Sedan var han borta. Jag såg ett finger framför mig, fortfarande hade jag svårt att behålla medvetandet. Försökte ta tag i det, undrade om det var mitt eget. Men en hand tog tag i mig. Jag blev rädd, försökte dra den åt mig, tittade förtvivlat efter Robin. Jag skymtade personer i utkanten av mitt synfält men kunde inte se dem. Det lät som min bror, som skrattade åt mig. Jag förstod att det inte var på riktigt men kunde inte sluta se dem och höra dem. Hela tiden höll jag på att tappa medvetandet. Vaknade till i en soffa, gled in i sömn igen och direkt återvände drömmen. Nu vågar jag inte somna om trots att jag är jättetrött. Jag vill skriva till Robin, trots att jag vet att det i slutändan inte är någon bra idé.

 

Mensade ner sängen inatt och har inte orkat klättra upp och bädda rent, så nu sitter jag på min rosa soffa; täppt av gråt och trött men så jävla ensam.

Trodde att jag och Daniel skulle hålla ihop, trots allt bråk. Kanske tack vare allt bråk 

Trodde även att Raven kunde bli "min nya Robin", men det tog också slut och som vanligt är ingen som Robin.

Vad fan ska jag ens säga till nån som potentiellt, eventuellt skulle visa intresse för mig och jag för den? Jag är ju INGENTING att ha.

Satt och grät på min balkong en stund, men inte fan hjälte det. Jag kanske verkligen borde skjuta mig själv. Gudarna ska veta att jag inte gör någon lycklig med min miserabla jävla existens..

....och jag har nästan fått ut så mkt parasiter att kroppen känns okej. Kanske till och med så många att jag inte har förlamande ont i ryggen när jag vaknar.

Det känns som att dra taggtråd ivarierande tjocklek genom alla ådror i kroppen; taggtråd med luftbubblor som flockar sig och täpper till vid ärr, vid födelsemärken, vid hårsäckar, vid finnar, vid tunn hud och slemhinnor, i magen, i bihålorna, i näsan. 

 

Men rösterna har inte tystnat.

Just nu är det mest en röst jag hör, den värsta rösten, den som hatar mig så mycket att den vill döda mig.

Oavsett om det är en riktig person eller min egen hjärna som talar är det så jävla läskigt.

Det är är inte som att jag VILL leva så här och kanske skulle välkomna ett avslut.

 

Om du är på riktigt. Och ser det här. Vet att jag är fruktansvärt ledsen att jag stör din existens så mycket. Jag har aldrig någonsin velat dig något ont. Visst har det hänt, i början; att jag blev irriterad och rökte en extra cigg eller skämtade högljutt om knark, för att reta dig. Jag ber om ursäkt för det. Jag är bara människa.

Om du finns. Snälla... hjälp mig. Hjälp mig att få någon läkare att tro på mig. Du behöver aldrig träffa mig. Bara ring till psykiatrin. Eller vårdcentralen. Berätta att jag smittat er. Berätta vad du sett och upplevt. Tala om att det är mig det gäller.

 

Jag tror inte att jag kommer att få någon hjälp med de här monstren. Och jag vet inte hur länge till jag klarar den här existensen.

 

Munnen känns svullen och jag har ett äckligt slem i den.  Näsan är täppt (som vanligt när jag ligger ner) och det gör ont i magen och ryggen. Ögonen svider av parasiter och trötthet.

Tjutandet i mina öron överröstar nästan rösterna. Men inte helt.

Jag vågar inte sätta på nån ljudbok, jag vet att du hatar dem med. Men jag vet inte hur jag ska kunna göra rätt. Allt är fel.

Jag vet hur vidrig jag är. Och jag vill inte vara det. Men jag får ingen hjälp. 

Om du inte är på riktigt, varför blir du inte tyst av medicinen?

 

Hoppas på en bättre dag imorgon. Idag har jag nästan uteslutande dragit ut parasiter. Jag drar och drar men det tar aldrig slut. Det känns att det lättar på olika ställen i kroppen. Men det finns alltid mer. Så mycket mer.

 

Jag måste komma på hur man kan räkna ut hur mkt gift kroppentåk utan bestående men. Om jag kan dricka klorin, till exempel. Jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att bli av med det här.

Springa naken genom en eld, kanske, försöka bänna dem.  Eller bada i ännu starkare blandningar av kemikalier. Jag funderar på att utsätta mig för elchocker. Det kanske de inte tål.

Jag vet inte.

För jag vet inte vad det är. Jag vet bara att det gör ont.

 

Till och med fåglarna utanför tycks håna mig.

"Knäpp, knäpp, knäpp, knäpp," säger de.

 

Borde jag skjuta mig själv?

Hur då? Jag har inga vapen. Vet inte hur man får tag i några heller.

Det skulle vara jävligt messy för den delen. 

 

Mitt liv är messy. En satans, jävla sörja. Kommer det någonsin att bli någorlunda normalt?

 

Jag ska försöka sova.

Snälla... Prata om inte mera om mig.

 

En sån där dag när jag hade svårt att motivera mig att ens gå upp ur sängen.
När tårarna började rinna av sig själva, när mörkret kramar hårt om mitt hjärta och min strupe.
En dag när framtiden känns lika oviss och svårnavigerad som nuet känns omöjligt.
När insidan är som ett emotionellt träsk av Den Oändliga Historiens kaliber.
Jag är glad att jag har saker inbokade varje dag resten av veckan, annars skulle jag nog sova bort den i ren hopplöshet.
Rösterna, eller iaf grannens röst; har eskalerat till en ny nivå av hat och berättar nu att han vill döda mig. Att jag borde skjuta mig själv. Att han hatar mig över allt annat i hela världen.
Mina mardrömmar är många och de blandar in alla element; undermedvetna rädslor och pågående trauman, som framkallar ångest hos mig.
Från att barnen hatar mig till att det kryper ut långa, äckliga larver och maskar från min kropp, från svunna tiders övergrepp till spekulativa framtidsvisioner där jag är ensam, ensam och hatad av alla.
Jag dricker min cola zero och har en serie igång, så jag kan låtsas att det är nån annan dag, inte helt olik denna, men där jag inte är likadan, utan någon som flyttar möbler eller packar upp säckar eller säljer gamla kläder och prylar. Nån som lagar mat och lyssnar på musik, skriver i rollspelet och virkat fler rutor till Adrians filt.
Förr var jag den personen och mycket mer, varje dag. Nu vet jag knappt vem jag är vissa dagar. En spillra, ett vrak, en last, en rest. Vad som blir kvar när kropp och sinne äts upp. Hatar mig själv för att jag gnäller så mycket. Men det rinner över ibland. Och just nu är jag utmattad efter Tysklandsresan, har mens och är pank.
Kan ju alltid trösta mig med en amaretto, jobba på att platsa in the a-team. Där har man iaf sällskap i sin misär.

Jag önskar jag kunde prata MED rösterna jag hör. Oavsett om de bara finns i min skalle eller inte.

Eftersom det är vad som är mest troligt får jag utgå ifrån det, att det är jag som är störd alltså.

Men jag önskar jag kunde fråga; varför hatar du mig så mycket? Vad har jag gjort för att förtjäna att bli nedtryckt i skoskaften gång på gång, att höra hur vidrig jag är och att vara rädd och känna mig konstant övervakad?

Är det mitt eget självhat som gör sig uttryck i den rösten?

Oavsett om det är jag själv eller någon annan som hatar mig så mycket gör det mig ledsen. Objektivt sett borde ingen behöva utstå ett så långvarigt och djupt hat som jag upplever; men subjektivt sett är jag bara en spillra och ett misslyckande och får skylla mig själv pga hur hemsk och värdelös jag är.

Men... om du nu finns på riktigt och läser det här: Snälla. Sluta. Jag ber dig.

Jag försöker alltid att inte vara arg, att inte "hata". Så även nu. Men jag förstår inte varför man vill knäcka någon så totalt som min granne nu knäckt mig.

Antingen övervakar han mig,  filmarig i mitt sovrum, i badkaret, pratar om hur vidrig jag är även när jag tex har sex. Vilket tärt ner mig totalt, jag kände mig vidrig redan innan jag började höra hans röst. 

Och isf om allt detta verkligen är på riktigt; så låter han alltså hellre mig undra om jag är schizofren än att ge sig till känna, prata med mig och på så sätt LÖSA PROBLEMET.

Eller så är det så. Att jag är galen. Jag kan inte lita på mitt huvud längre. Och det skrämmer skiten ur mig. Och isf kan jag garantera att det är stressen som han skapat som utlöst det.

Hur som helst undrar jag, hur fan kan man göra så mot någon? Med vilje?!

Om jag nu är en vidrig, äcklig knarkarjävel, VAD HAR HAN MED DET ATT GÖRA? Tror han att NÅN utom han själv mår bättre av det här?

Ingenting händer, gapar han. Jo, det gör det. Mitt liv har krossats, jag är snart hemlös och redo att läggas in på dårhuset. Det är vad som hänt. SÅ JAG HOPPAS HAN ÄR JÄVLIGT NÖJD NU. VARSÅGOD, du lyckades få nånting att "hända". Må det följa dig i graven, vad du gjort mot mig och de som står mig nära.

Jag är rädd nästan hela tiden; och när jag inte är det är jag bara trött och uppgiven.

 

Jag har ont hela tiden, är svullen och stel. Har efter tre år inte lyckats få rätt hjälp av vården. Hur ska jag kunna bevisa något som jag inte vet själv vad det är? Jag vet att det inte är nån psykos, efter oräkneliga fysiska bevis, filmer, foton och vittnen.

Ändå får jag antipsykotisk medicin.

Sen jag började ta den har det blivit värre.

De symptom som psykiatrin tror att jag inbillar mig har manifesterats som verklig inbillning.

Jag hör min arga granne konstant, hur han gapar och skriker om hur vidrig jag är och försöker få någon att gå in i lägenheten. Det är fruktansvärt obehagligt och jag vågar knappt röra mig. Men det är ännu mer skrämmande när jag inte längre vet vad som är äkta och vad som bara finns i mitt huvud.

Hans röst har blivit den största demonen, som dagligen matar mitt självhat och mina skuldkänslor. Hans röst vrålar saker jag fruktar att jag utsätter andra för, bekräftar vilken usel, vidrig, hemsk, äcklig jävla spillra till människa jag är.

Jag hör hans flickvän också; och en annan man. De brukar "försvara mig", men det är så svårt att ta till sig. Känner mig så jävla äcklig hela tiden. Min kropp tillhör inte mig längre och nu ka jag inte heller förlita mig på mitt sinne. En sak säger de dock som jag vet är sann; "Hon kan väl inte hjälpa att hon är sjuk?"

 

Snart är jag hemlös. Kan inte bo kvar här, där jag befinner mig under ständig övervakning, oavsett om det är så mycket som jag tror eller inte. Så jag har sagt upp lägenheten. Men jag får ingen ny, eftersom den här är så sliten. Beror säkert också på att jag mitt i all förtvivlan, depression, ångest och smärta inte skött mina papper ordentligt, inte haft sån koll på ekonomin som jag borde haft.

Så hyran blev sen förra månaden. Jag visste inte att den inte var betald, eftersom jag samma månad hade fått väldigt mkt mindre i försörjningsstöd. Konstigt nog gick det inte ut någon notis om detta till mamma, som står som borgenär.

Jag hade en visning, den enda jag blivit erbjuden. Det verkade jättebra först. Men sen sket det sig, när uthyraren kollade mina "referenser" som hyresgäst.

Där är det troligen bara den senaste som räknas. För i andra lägenheter jag bott har jag inte haft några problem alls med hyresvärden. Hit kom de ju och tittade efter om det var "vanvårdat". De kom fram till att nej, det var det inte. Sen valde de att göra en orosanmälan, trots det. Baserat på saker som damen i fråga påstod att jag sagt. Jag var inte där. Hon pratade med John. Lätt att ta fel på oss antar jag. Och han sa inte alls det hon sa att jag sagt. Så jag är inte jättekompis med dem.

 

Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag har ingen ork kvar.

Ibland är jag nästan glad att allt är så hopplöst. Då spelar ingenting någon roll längre.

Om drygt en vecka ska jag vara ute här ifrån. Så då löser sig allting, på ett eller annat sätt. Antingen har jag någonstans att bo, eller så har jag inte det. Eller så ligger jag inlagd på psyket. Men det tror jag inte. Jag hatar sjukhus. Och jag får ändå inte den hjälp jag behöver. Ska nog ringa min psykiatri-sjulsköterska idag iaf och fråga om det är meningen att antipsykotisk medicin ska ge psykos. Men jag orkar inte. Jag kan inte. 

Inte nu iaf. Sen.

 

Det finns ingen happy ending för mig. Jag är fast i mörkret och gyttjan på botten. Andra går vidare, utvecklas, flyttar, förnyar sig. Jag är bara fast, misslyckad, otillräcklig, fel, konstig, vidrig, värdelös.

 

Som vanligt blir det mest bloggande när jag mår dåligt och inte vill gnälla för mkt på fejsbok. Men just idag känner jag att jag vill sätta ord på hur lycklig han gör mig. 

Vi har inte setts på ett par dagar nu. Han skulle kommit hit i söndags, men då slog min kära unge kräksrekord (20 gånger), så det låg i allas intresse att Adrian och jag isolerade oss ett par dagar.

Idag däremot hoppas jag att han vill komma till mig, för saknaden är så påtaglig att det liksom knyter ihop sig i halsen.

Det kan ibland låta som att han bara är svår och det är jobbigt, men för det mesta är det oändligt bra.

Jag kan fortfarande inte fatta att han är min, såhär ett och ett halvt år efter att vi blev ihop igen. Att jag fått min drömprins. My happy ending. 

För det vill jag att han ska vara. Den sista jag är med. Han är trots allt den ende jag älskat så gränslöst, smärtsamt, extatiskt, ljuvligt, fantastiskt mycket.

Inget slår känslan av att älska någon så oerhört mycket och att sen få vila i hans armar, känna hans läppar mot mina, se i hans ögon hur han försöker hålla tillbaka ett sånt där leende som gör att de små rynkorna i hans ögonvrår syns tydligare.

Han är så rolig, smart, snäll, störd och otroligt jävla sexig och snygg. Iaf med mig. Älskar att vara med honom, prata med honom, röra vid honom, somna med honom och vakna med honom.

Minsta beröring av honom kan få mig att skälva av välbehag.

 

Kanske ett "onödigt" inlägg, utan nån poäng förutom att jag älskar Robin, men för mig är det livsdefinerande. Han har funnits i mitt hjärta så länge. Andra jag sökt mig till har i 90% av fallen varit pga nån likhet med honom. Han är min grundsten, mitt liv, min andra hälft.

 

I övrigt i mitt liv är det mkt just nu.

Jag besöker psykolog regelbundet, kämpar med rehabilitering och går en dag i veckan till snickeriet på viadidakt. Försöker bli en normal människa, men ibland känns det som att det alltid är nåt som sparkar undan benen på mig.

På måndag, dvs om 6 dagar, ska vi till Nyköping tingsrätt. Anledningen är en verklig mardröm som jag inte tänker gå in på här. Mkt känslor och ork har gått åt till hela den grejen. Mer lär behövas. 

Vilket för mig tillbaka till Robin... för utan hans stöd hade det här året med sjukhus och depression och tingsrätt och annat varit mig övermäktigt. Jag klarar mycket, jag vet själv att jag är stark. Men jag tror på riktigt att jag hade gått sönder utan honom; på sätt som jag inte gjort förut. 

Han stöttar mig i mina mörkaste stunder.

Det är bara när han själv råkar må kasst samtidigt som det blir sådär svårt och skaver och svider. Men det händer inte så ofta, och till den allra största delen av min tid så innebär hans närvaro i mitt liv, hans existens och hans kärlek att jag blir lyckligare, starkare och mer självsäker. Det är lättare att tro på sig själv när någon annan gör det.

 

Mina barn mår relativt bra.

Adrian är en busig solstråle och förmodligen den som ger mig mest energi genom sin blotta existens. Han kan få mig att le även när det skaver med Robin.

Senaste månaderna, sen sommarlovet och framåt; har vi kommit varandra ännu närmare än förut. Vi har haft många myskvällar med bara honom och mig, kramats, pysslat, lekt, skrattat, tittat på film och serier, ätit godsaker, busat och pratat. Dessa kvällar ger mig kraft.

Diana spenderar större delen av sin tid med pojkvännen och/eller kompisar. Men trots att det varit mkt som varit jobbigt senaste åren så finns där stunder när hon kramar mig, pratar med mig och ler. Ibland frågar hon till och med efter mig när hon mår dåligt... och det är såklart skit att hon mår dåligt, men att jag kan finnas där för henne är balsam för min själ, att hon släpper in mig i sitt liv.

Just nu håller vi på att flytta ut Adrian i vardagsrummet, så att vi alla kan ha eget rum. Mest för Dianas och min egen skull; Adrian har inget emot att dela rum... men tycker att det är kul med nytt.

Än så länge ser det ut som en katastrof i stora sovrummet, med Adrians saker i ett hörn och en halv soffa samt en dubbelsäng sim tar upp mkt golvyta, för att inte tala om hur dammigt det är. Men idag tänkte jag att vi skulle göra en kraftansträngning och få bort lite av högen.

 

Nu kräver mitt barn lunch, och med tanke på att han inte kunde äta nånting alls i söndags så behöver han fylla på energi.

Bokstavspommes och schnizel är beställt, "med kniv och gaffel; inga andra bestick! Är det förstått?" 

Så det är bäst för mig att jag lyder!

Jag har skrivit så mkt att det skulle bli en (sorglig) bok av det om jag skrev ut det. Kan inte säga något nytt. Önskar att han kunde ta till sig vad jag försöker förmedla.

Eftersom jag så tydligt och utförligt som jag förmår har försökt förklara det.

Men nej.

Det är hela tiden jag som är den drivande kraften i förhållandet. Ändå är allting på hans villkor.

Det är iaf så det känns.

Jag vill alltid vara med honom, jag vill alltid prata med honom, jag vill alltid vara nära honom. Så jag öser, häller, kastar och vräker kärlek och uppmärksamhet över honom. Sätter hans behov framför mina egna. Anstränger mig för hans skull. Tar på mig kläder jag tror han skulle gilla. Köper hem sånt han vill äta och dricka, även sånt jag själv inte vill ha... som sen kan stå och bli för gammalt. Sätter på musik jag tror han kan stå ut med även om jag kanske vill höra något annat. Rakar mig trots att det kliar när det växer ut. Köper presenter till honom ofta. Köper veganskt godis så han ska kunna äta av det. Stänger av fläkten för att han fryser. 

Och så vidare.

 

Jag skulle vilja mer. I framtiden vill jag bo med honom, men när jag nämnde det senast lät det på honom som om vi aldrig pratat om det.

Men han glömmer mkt av det jag säger till honom så jag blev inte överraskad, bara ledsen.

Det jag helst skulle vilja är att gifta mig med honom. Då kanske jag skulle känna mig lite tryggare, veta att han är MIN liksom. Men han är inte den typen.

När han är tyst länge så kokar min hjärna ihop tusen möjliga scenarion där det slutar med att han lämnar mig. Visst, det är jag som är störd... Men saken är att han VET detta. Lik förbannat är han tyst i flera dagar ibland. 

Han är hellre tyst än att säga något "jobbigt", som att han inte tänker komma hit när han planerat det eller sånt. Så istället får jag i de lägena sitta och vänta, med hans öronbedövande tystnad i skallen, tills jag inser att jag får sova ensam.

 

Jag skulle önska att han nån gång tänkte "det här skulle Nathalie tycka om" och överraska mig med nåt rart. Så jag hade nåt "bevis" på att vi faktiskt är tillsammans. Det behöver inte kosta något eller så. Bara NÅNTING. 

Jag skulle önska att han nån gång la märke till mina ansträngningar. 

Jag skulle önska att han nån gång spontant kunde hånglar upp mig, säga att jag är snygg, att han längtat efter mig eller så. Utan att jag sa nånting först.

Jag skulle önska att han var tillräckligt intresserad av mitt liv för att tex läsa detta, vilket aldrig kommer att hända.

Jag skulle önska att han kunde se när jag blir ledsen och hålla om mig istället för att gå hem och sova. Men att vara trött är väl för högt pris att betala för mitt mående. Antingen det eller så var det pga nåt annat han gick, som han inte berättade för mig.

 

Efter 19 månader av detta känner jag mig utbränd. Trött, utmattad, tom, uppgiven.

Jag orkar inte hälla mer kärlek i ett bottenlöst hål.

Så nu är jag också tyst, och skriver av mig här istället.

 

Det betyder på intet sätt att jag inte älskar honom (för varje cell i min kropp exploderar av kärlek) eller vill vara med honom.

Vill aldrig mer vara utan honom.

Men det betyder inte att jag inte blir ledsen av att vi uppenbarligen funkar så olika.

 

Eftersom han inte kommer att ge mig den bekräftelse, uppmärksamhet, omtanke eller närhet jag så desperat och innerligt längtat efter så får jag försöka bli mer som honom. Jag får sluta göra alla de där sakerna jag gör, sluta säga dagligen hur mkt jag älskar honom och hur fin han är, sluta försöka komma nära, sluta tänka på vad han skulle gilla/föredra.

Sluta ha några förväntningar över huvud taget.

Orkar inte med obalansen längre.

Kan inte konstant ge mer än jag får längre.

Men frågan är vad jag ska göra istället.

Får väl fylla tomrummet inom mig med nåt annat än hans kärlek. 

Får väl söka bekräftelse från andra.

Får väl börja med nån jävla medicin som trubbar av mina känslor. 

För det är inte kul när han smeker mig lite grann, lägger sig nära och verkar sugen på intimitet för att somna eller sluta lagom som mitt hjärta börjar slå extra slag.

 

Ibland önskar jag att jag kunde få  barnen att glömma mig så jag kunde avsluta min miserabla och meningslösa jävla existens.

Kan inte göra rätt, kan inte känna rätt och kan uppenbarligen inte vara nöjd trots att jag är med mitt livs stora kärlek.

Kollade på resor på nätet förut och lekte med tanken på att åka nånstans och bara försvinna, ge upp och lägga mig ner och dö, hoppa från en färja i natten eller varför inte dö lycklig? Har aldrig injicerat droger men jag har förstått att en överdos av heroin ska vara en någorlunda  angenäm död.

Men jag har ju barnen, och de har bara mig.

 

Jag vet att det inte är Robins fel, att han inte gör det med flit. Det är för jävligt att han ska må dåligt på sin födelsedag av alla dagar. Vill inte hålla på och gnälla med honom på messenger heller, då känner han bara att han måste säga förlåt och att det är pga honom jag mår skit.

Och visst är det det... iaf till stor del.

Planen var att vi skulle vakta hundar i en stuga på landet i helgen. Bara han och jag (och djuren), netflix och chill, fira lite osv. Men några timmar innan avfärd ändrade han sig.

Jag vet att det inte är med flit! Men det gör så jävla ont.

Istället blev det en helg där jag frös, hade mensvärk och var ensam. Jag HATAR att vara ensam. Särskilt när jag var inställd på mys och närhet och sällskap.

Kom hem igår kväll.

Idag fyller han år.

Frågade förut om jag skulle kika förbi med en "kram och en kringla", men han orkar inte träffa någon.

Han är sån när han mår dåligt och det får jag väl helt enkelt acceptera.

När JAG mår dåligt har jag ännu mer behov av bekräftelse och sällskap och närhet än vanligt.

När hans och mitt mörker sammanfaller blir det verkligen nattsvart.

Har försökt hålla tillbaka tårarna hela dagen, men jag fick stänga in mig och gråta lite förut iaf.

Och nu rinner de jävla tårarna igen och svider i mina jävla sår från infekterade jävla finnar som gör mig ful och gör ont.

Imorgon förmiddag ska jag vara pigg och glad och motiverad och gå på möte om sysselsättning på 50% som jag själv efterfrågat. Hur i helvete ska jag lyckas med det?

Mötet är i värmbol så Robin bor på vägen... Men jag får åka förbi honom och cykla hem igen efter mötet. Kommer att kännas ännu mer sorgligt, dumt och smärtsamt.

Jag önskar jag visste vd jag skulle behöva göra för att han ska må bra... och för att jag själv ska må bra. Är så jävla trött på denna jävla psykiska ohälsa. Ibland fantiserar jag om att kunna bli en "normal" människa, en sån där som har sin shit together, som lagar mat och äter varje dag, som städar och fixar hemma och ändå har tid med hobbyprojekt, som umgås med vänner, som ordnar övernattningar för sina barn... osv osv osv.

Jag har aldrig varit något annat än en jävla looser till samhällslast. Jag är en jävla parasit, inte ens vara mamma fixar jag ordentligt. Mina barn förtjänar bättre.

Såna här dagar tänker jag mkt på att världen skulle vara bättre utan mig.

Och som sagt så mår min älskade också skit så han läser inte ens vad jag skriver på messenger. Och det är väl för att han inte orkar och jag förstår det men fan vad det gör ont iaf.

Ser inte fram emot morgondagen för då kommer det också att vara så här, förutom att det inte kommer att vara hans födelsedag längre.

Vill inte gråta mer men det bara rinner hela tiden.

Näsan är helt igentäppt och nässprayen hjälper inte.

Skulle försöka somna om jag inte visste att skiten börjar på nytt imirgon när jag vaknar.

Nu är jag barnen matade (med halvbränd fryspizza och rester från det Robin lagade i torsdags) och den lille i säng. Mitt stora barn är ute som vanligt. Kan bara hoppas att hon sköter sig och att inget händer henne. Hon är nästan aldrig hemma och pratar inte så mkt med mig frivilligt. Men jag förstår henne. Jag är inte mkt till morsa just nu. Önskar jag var bättre. 

Fan vad jag skulle behöva Robins trygga famn nu. 

Känner mig kall och tom och mörk fast ändå full av tankar och ont.

Jag bloggar oftast när jag mår dåligt och vill ventilera, bearbeta och skriva av mig.

Tyvärr så har min gamla blogg från helgon.net försvunnit. Det var den jag använde första gången jag och Robin blev tillsammans, och jag har försökt klura ut vilket datum det var. Detta med anledning av att det snart är ett år sen vi blev tillsammans igen. Ett helt underbart år, trots ganska mkt motgångar.

Har varit på sjukhuset några vändor och väntar på kallelse till operation i Uppsala för att ta bort cystan de hittade på extrahepatiska gallgången.

Adrian kissar i sängen 19 av 20 nätter.

Diana har blivit fullblodstonåring.

Inget jobb och ingen praktik eftersom jag väntar på OP.

Men... genom allt detta och beyond så har jag fått tillbaka den saknade delen av min själ. Älskar honom så vansinnigt mycket... och ändå blir den kärleken starkare för varje dag som går. 

Anyway... uppdaterade mest för att jag var här och letade gamla blogginlägg.

 

Jag har jävligt ont i magen (trots värktabletter) och blodade ner sängen i morse.

Den var iofs redan nerkissad av min son, som efter en mardröm la sig brevid mig... vilket kan låta mysigt, men i verkligheten så innebär det att det blir varmt som i en ångbastu, armen han ligger på sommar och det är för trångt mellan honom och Robin att kunna ligga bekvämt.

Meeen det är lugnt, har ju inte bäddat rent på en hel dag, så det är ju dags igen kan man tycka. Tänkte tvätta av madrassen också, när jag nu håller på... eftersom avsaknaden av frågan "ska jag komma tillbaka sen/ska jag komma ikväll" betyder att jag sover ensam i natt.

Javisst, han har varit hos mig två nätter. Och somnat tre - fyra timmar innan mig. Och vaknat innan mig.

Imorse drömde jag mardrömmar. Vaknade och grät och ville att Robin skulle hålla om mig, men han låg inte där. 

Bad honom nu innan han gick att väcka mig om han vaknar innan mig. Vill inte sova och slösa bort tid när han är här.

Tror att jag gör så att jag hämtar ner den andra bäddmadrassen från vinden, för idag vill jag nog vara i mitt sovrumsfort med massa kuddar, kaffe, netflix, rökelse och gärna en katt att klappa. 

Inledde dagen med en dusch pga carnage- blod överallt- yxmord-looken jag fick när jag reste på mig. Kommer att rinna svett om mig innan jag fixat klart fortet. Hatar att detär så kvavt och varmt hela tiden, och att jag blir varm och svettig så fort jag ens tänker på att göra något. 

Ja... jag vet att det blev jävligt gnälligt nu, och att dessa "problem" kan tyckas jävligt banala. 

Jag vet också att mitt humör är väldigt påverkat av mina satanjävlahelveteshormoner. Har varit utan GLA ca en vecka tills igår, och det märks på humöret. Men... det hjälper liksom inte att veta det, jag är lika jävla ledsen, grinig, sur osv iaf.

Ni som är födda utan livmoder anar fan inte vilket jävla flyt ni har. Inte för att jag önskar detta på någon specifik eller permanent... men det vore bra om alla jävlar utan livmoder fick testa en månad med tillhörande hormoner, blod, smärta, trötthet, mensmage (för er som inte vet; när man har mens så blir hela skiten påverkat, inte bara livmodern; dvs jag och många andra blir gasiga, får antingen rännskita eller cementmage), vätskeansamlingar i kroppen (som gör en svullen och tjock, vilket är ett helt annat stigma som man verkligen skulle klara sig utan), godissug och så vidare.

Såg ett klipp nån gång där de utsatte snubbar för simulerade menssmärtor, vilket de inte tog så bra... och det är ändå bara en bråkdel av den här skiten.

Jaja... det går ju över. Nån gång. För nån jävla hysterektomi lär jag ju inte få.

 

Jag älskar honom, jag älskar honom, jag älskar honom. Det är så sjukt, mitt hjärta har exploderat flera gånger om. Bara jag tänker på hans leende, hans röst, hans axlar, hans mage, vackra, vackra ögon, hans ljuvliga händer på min kropp, doften av hans nakna hud, hur len och underbar han känns under mina händer, hur han får mitt hjärta att slå extraslag bara genom att skriva ett par ord...

Jag vet att de som läst min blogg och känt mig de senaste tio åren känner till hur mycket och starkt och oåterkalleligt jag känner för denne man. Det har varit han, större delen av mitt liv. Vi har ingen början och inget slut. Han är min andra halva, han genomsyrar mitt väsen. Han får mig att bli hel. Jag vill spendera varje dag resten av mitt liv med honom. Jag vill dö i hans famn och möta the afterlife tillsammans med honom. Jag vill vakna varje morgon med hans älskade närvaro brevid mig. Jag har fått det jag önskat så länge, och min lycka finner inga gränser. Han är allt.

 

Jag är tillbaka i den famn jag aldrig riktigt lämnat. I dont know how to not love him.

Sedan förr-förra lördagen, 31/3, så är jag Hans och Han är min.  

Shek ma shieraki anni.

Vill aldrig mer vara utan dig. Ville inte vara utan dig någon gång. Du är allt.

Kom hem full av glädje och gick leende upp för trappen med katten i släptåg. 

Blev sittande i trappen i en halvtimma, ringde och messade Jens några gånger. Hans mamma sa att han jobbade till två men kanske hade åkt hem (inte hit alltså utan det ställe där han betalar hyra, aldrig är i och kallar "hemma") och duschat.

Väntade lite till och ringde och ringde.

Han var hemma, (här alltså, där jag önskade att han hade ett hem) han hade bara inte gått upp ännu.

Det märktes att jag varit borta från lägenheten i några dagar när jag kom in, för när jag inte är hemma så händer det ännu mindre än när jag är det; (alltså mindre från andras del, jag gör det mesta här) tomma ölburkar stod och stank på den skitiga diskbänken, smutstvätten hade växt, spisens tillstånd från i tisdags kväll (när någon annan än jag tog disk o.dy. i köket) var oförändrat, disken var kvar i diskmaskinen, well you get the picture.

Sovrummet kikade jag bara in i som hastigast, där hängde madrassen halvvägs till golvet och samma sunkiga sängkläder som innsn jag åkte låg i obäddade  högar på sängen. 

Orkade inte ens titta ordentligt i vardagsrummet.

Har inte kollat om småplantorna som barnen ptlanterat har fått vatten/överlevt.

 

Jag kräver inte att det ska se ut som nåt jävla tidningsuppslag här, men det kunde vara trevligt att nån enda, enstaka gång slippa vara den som styr upp allt, gör de 10 000 småsaker varje dag som håller stöket ovanför sanitär olägenhet-nivån... och kanske, bara kanske; att nån gång hitta någon som prioriterar mitt välbefinnande lika mycket som jag tenderar att prioritera mina parntners dylika. Är inte det vad som är liksom definitionen av att bry sig om någon? Att tänka på hens behov och önskemål utöver sina egna?

 

Just nu känns det bara som att jag inte orkar bry mig. Kommer inte palla att vara uppmärksam, omtänksam, omhändertagande och så vidare. Vill ju ha någon att dela vardagen med, någon som lyfter mig, som både berikar och underlättar mitt liv. Inte en tonåring till.

 

Jag vet att "karlar är dumma i huvudet och behöver tydliga instruktioner" osv. Jag vet det. Det är därför jag tex skrivit en lista, uttalat utopier som att det vore trevligt att överraskas med ett städat hem någon gång,(inte för att nån jävel nånsin tackar mig för att jag damnsuger deras skit, tvättar deras kläder, tar bort deras jävla hårstrån från avloppsbrunnen när de duschat, ställer tillbaka schampoflaskor och skor och fuck vet allt) eller att det vore rart med en renbäddad säng när man kommer hem etc.

 

Jag orkar inte vara duktig längre. Jag säger upp mig. Tänker sluta bry mig om disk, smuts, obäddade sängar osv. Det får väl se ut som skit då. Hatar ändå den här jävla, fucking lögenheten med sitt ständiga damm, trasiga golv, slitna interiör, äcklig lyhördhet så man hör när grannarna fiser; och den här jävla stan från vilken de flesta av mina vänner försvunnit/aldrig funnits i.

Jag har inte ett kompisgäng att hänga med flera gånger i månaden, ingen som är självklar att ringa när jag mår kass (utom mamma ❤), inga jobbarkompisar att tjöta med. Jag är ensam. Har begränsat umgänge.

Kvävs. Måste här ifrån snart.

Frågan är om det är bättre att bo själv, bara ha sig själv att skylla när det ser ut som piss. 

 

Jag älskar m. Jag är bra på m.

Musik, metall, mat, moderskap.

 

Det var bara en tanke som slog mig såhär på natt-Nathalie-kröken.

 

Jag har spenderat de senaste dagarna på Bråvallafestivalen. Musik och mat har varit i fokus.

Jag har fått uppleva fantastiska, musikaliska smekningar, lagat jävligt god mat och inte minst fått hänga med härliga, kreativa och inspirerande människor, både gamla och nya bekantskaper.

Jag behövde detta och mår så otroligt bra just nu att jag inte vill gå och lägga mig, vill inte att det ska ta slut.

 

Gänget jag "jobbat" med (kändes mer som awesomeness och semester än jobb) är nog de bästa jag upplevt.

Jag har jobbat på många ställen med många härliga personer, men detta toppade allt.

Det känns just nu som om jag skulle klara vad som helst, trots några missöden. 

Positiva, smarta, empatiska och stöttande, ja; jag kan inte nog lovorda dessa personer.

Jag hoppas innerligt och varmt att jag får äran att träffa, prata med och jobba med dem igen i framtiden.

 

Nu sitter jag på trappan utanför stugan som jag generöst blev inbjuden att husera i, med en gin och tonic, Ram Zet i lurarna och den ljumma nattluften fläktande i mitt ansikte.

Imorgon kommer jag hem till min älskade familj, som jag knappt hunnit med att sakna; men de stunder jag gjort det har varit desto mer djupa. 

Jag vill dela dessa dagar med alla jag älskar, alla känslor och intryck.