Det har hunnit hända saker sen sist. Kanske inte så många saker, men stora, iaf en. Min son har anlänt. Den tionde april föddes Adrian. Ett längre inlägg (för de som är intresserade) om förlossningen och dessa första tolv dagar i hans liv kommer när jag har tid, lust och inte skriver via mobilen. Just nu ligger han i min dotters knä. Just idag tänkte jag mest upplysa er, kära läsare, om hur fruktansvärt synd det är om mig idag. Jag har så galet ont i höger axel, arm och hand att jag funderar på att droga mig med ett stolpiller. Varför stolpiller, frågar ni er förstås? (hoppas jag) Jo, för att det är det starkaste i medikamentväg jag har hemma. Ipren verkar inte funka, inte tigerbalsamplåster heller. Dessutom är det synd om mig för mina drömmars skull. Först drömde jag om Robin. Vill verkligen inte älta honom mer, men hur lätt är det att glömma när han finns så nära? Inte url kanske, men i mitt sinne. I mina drömmar finns hans bleka hud, hans välbekanta, berusande doft och hans varma omfamning bara ett ögonblick bort, ögonblicket mellan vakenhet och sömn. Sen drömde jag om... well, låt oss nöja oss med att referera till honom som "en ytterst olämplig person i det sammanhanget". Vi skulle ha sex i mitt kök, men det blev inte ens av. Blåst på konfekten och ytterst frustrerad, dessutom störd av vad mitt undemedvetna tycker har jag spemderat denna dag. Får hoppas på ett bättre utbud av drömmar i natt...