Idag åkte jag med mamma och Diana till Norrköping.
Första stoppet var på Vrinnevisjukhuset. Som vanligt när man ska till något nytt ställe så går man fel två ggr och frågar personalen fem ggr, men till slut hittade vi rätt avdelning.
Väntade tills jag fick komma in, höll på att bli galen på Diana som var helt spattig av nån anledning (kan vara att svartsjukan börjar sätta in på allvar) och fick sen göra en kurva på bebisen. Den mår bra och allt ser bra ut, som vanligt.
På sätt och vis känns dessa eviga kontroller jävligt löjliga, klart att bebisen mår bra; så bra att den inte vill komma ut ju...  Självklart är det bättre att kolla en gång för mkt än en gång för lite, men man får väl känna sin kropp. Jag har inte haft några konstiga smärtor eller annat, bebisen rör sig lika mkt som vanligt och så vidare. Det var faktiskt vad barnmorskan sa också.
Anyway, fick ny tid fredag förmiddag. Om det inte finns några tecken på att förlossningen kommer att starta rätt snart när de kollar mig på fredag så får jag åka hem igen, och fira påsk med min familj. Det var länge sen vi var allihopa, alla Axelssons och en Fredriksson; så det ska bli väldigt kul! Jag älskar att ha familjen samlad, äta god mat, prata och skratta och bara vara.
Förvisso hade det varit trevligt om den färskaste lilla Axelssonen hade velat komma ut och träffa familjen tills dess, men vid det här laget känner jag mig resingerad, och får vänta tills på måndag.
Då får jag komma tillbaka och bli igångsatt, förutsatt att det inte kommer av sig självt innan dess eller verkar vara på g på fredag, för isf blir jag kvar där redan då.
Skönt på sätt och vis att veta att då om inte innan blir det iaf äntligen dags, men fick jag välja fritt så skulle jag nog hellre vänta några dagar till och hoppas på att det skulle komma igång av sig självt.
Det är ju faktiskt högre risk att det ska bli komplikationer när man sätter igång en förlossning på "konstgjord väg", men å andra sidan så börjar moderkakan tackla av efter v 42.
Dumma, envisa unge... kunde du inte ha kommit ut vid det här laget?

När jag var klar på sjukhuset åkte vi till Myrornas, vilket är ett av mina absoluta favoritställen att spendera en timma eller två på; särskilt när jag är lite tadd vid kassa! Jag köpte lite sommarkläder till min stora tjej, lite skjortor och en t-shirt till min stora bror, ett badlinne till mina stora bröst, en kofta till min stora kropp; ett par stora muggar till våra små soppor och nudlar, en liten pall till det lilla barnet och lite annat krafs.
Efter det var det matdags; Diana fick bestämma så det blev burgare på Max (fast mamma och jag tog sallad istället) följt av hallonpaj och glass... JAMEN DET BLIR JU HALLONPAJ, måste jag ju säga varje gång jag får chansen... haha..
Vi avslutade dagen med en runda på Willys, och i Norrköping finns det faktiskt en hel del om man inte kan lägga sina giriga fingrar på i Katrinehåla; bland annat körsbärssirap... (det vattnas i munnen bara jag tänker på mina två flaskor som nu står i skafferiet) så om jag orkar och är sugen ska jag steka pannkakor imorn; eftersom pannkakor med körsbärssirap och glass och/eller grädde är en liten, liten bit av paradiset i min mun.
Vi var hemma ca halv nio, Diana stöp i säng och jag plockade upp och ställde in allting. Mamma åkte hem, och jag sjönk ner i soffan.
Och här sitter jag nu.
Jag ska strax koka lite nudlar och inviga min nya nudelkopp, klä av mig alla illasittande och trånga kläder och mysa in mig i en filt.
Jag borde släpa fram tvättmaskinen och tvätta mina minst illasittande kläder, men jag ORKAR inte. Det känns i benen och ryggen att jag har varit aktiv hela dagen.
Jag vet att det är jävligt svårt för folk att föreställa sig hur det känns, men tänk dig en badboll full av vatten att bära på framtill, inte bara hela dagen utan dygnet runt i några månader. Föreställ dig sedan att någon sitter och petar/puffar/trycker på din mage då och då, och gärna på pissblåsan. Jag kan meddela att när dessa petningar kommer från insidan känns de mkt mer.
Dessutom är kroppen full av extra vätska; ben och fötter är svullna (jag får märken på benen även av de mest lössittande strumpor) och man har sura uppstötningar, illamående osv så gott som hela tiden.
Jag tyckte det var jobbigt förut. Nu är jag rätt van. Men, jag skämtar inte; för varje dag som går nu när det är såhär långt gånget så känns det skillnad; man blir ännu lite tyngre i kroppen, det blir ännu lite jobbigare att böja sig fram, sitta, ligga, stå, gå på toa, äta, klä på sig, lyfta saker osv.  Känns fint att se fram emot en tyngre morgondag. Samtidigt tänker man inte riktigt lika mkt på hur jobbiga saker och ting är när man har ngt att göra, som att fynda på Myrornas. När man däremot tungt lutar sig mot kundvagnen på Willys mot slutet av dagen så känns det som om man vill sitta med tusen kuddar runt sin värkande kropp och inte göra nånting i en vecka.

Bläh, tråkigt inlägg. Vill bara dokumentera denna tid för min egen skull. Det var kul att läsa om när jag väntade Diana, och om några år kommer det här att vara intressant att läsa för MIG.

Nu ska jag ta ur mina torra linser och vara glasögonorm tills imorn, käka nudlar och titta på Fringe.