Idag känner jag mig ensam.
En vän påpekade att jag aldrig var ensam; och det är klart, jag har framför allt en underbar dotter, familj och vänner.
Men... ibland vore det skönt att vara två.
Någon som tog tag i andra ändan.
Även under tidigare "förhållanden" har det varit jag som har fått sköta det mesta, styra upp saker, handla, laga mat osv.
Det vore så skönt att någon gång kunna släppa lite på ansvaret, kunna lägga sig ner och säga "jag orkar inte mer" och veta att det fanns någon annan som antingen skulle orka när inte jag gör det eller genom sitt stöd, sin närhet, uppmuntran och kärlek skulle få mig att orka lite till.
Samtidigt är jag självständig och bränd.
Jag vet (baserat på mina egna erfarenheter) att i verkligheten så finns det inga "bra" förhållanden.
Antingen är man inte tillräckligt kär, eller så kommer det fram något annat skit som gör att det inte funkar.
Man lyckas lura sig själv ett tag, sen går det åt helvete.
Hittills har jag ju iaf inte lyckats hitta någon som både står ut med mig och jag står ut med.
Ibland undrar man om det finns någon, eller om jag helst enkelt inte går att leva med som jag är nu.
Kanske måste jag "mogna" osv, jag vet inte. Efter ett tag börjar man, med en bitter smak i halsen, misstänka att det kanske är MIG det är fel på.
Snart är jag en med två.
Dianas pappa har aldrig varit tillräckligt pålitlig att kunna dela ansvaret med.
Bebisens pappa... Well, han vill väl; men jag gör mig inga illusioner om att någon trög liten krake som bor och jobbar i Sthlm ska kunna vara någon att verkligen räkna med heller. Särskilt inte i början, när bebisen faktiskt "måste" vara med mig 24/7.
Samtidigt är det skönt, att veta att man till syvende och sist bara har sig själv att räkna med.
Då har man ju ingen annan att skylla på när man misslyckas.
På något sätt, mest på grund av henne själv och med stor hjälp av tex hennes mormor har jag lyckats uppfostra Diana till en underbar liten människa. Det känns såklart fantastiskt. I`m just saying; det är inget lätt jobb att uppfostra barn. Särskilt inte själv. Och snart har jag ett till. Kan ju bara hoppas på att lyckas lika bra en gång till.
Känns jävligt trist att mina barn ska få nästan samma bild som mig av pappor, att de inte är ngt man kan räkna med. Jag vet att det finns bra pappor, men varken jag eller Diana har fått särskilt mkt personlig erffnhet av dem.
Inte bara jag, utan många mammor jag känner har barn med folk som man undrar hur i helvete de är funtade.
Ibland tänker jag att man skulle starta ett kollektiv, samla ihop så många ensamma mammor man kunde hitta, köpa ett hus på landet och hjälpas åt med barnen. Synd att jag är alldeles för självständig för det, och som sagt; uppenbarligen inte går att leva med som jag är nu.
Nå, nu ska jag försöka åstakomma något ätbart till min dotter, kanske till och med till mig själv också.