Kan inte sluta gråta. Var tvungen att häva ur mig vad jag kände, uppenbarligen.

 

Det gör så ont i mitt hjärta. Jag trodde inte att det skulle smärta så mycket.

Var nog djupare under ytan än jag insåg.

Fortsätter att sjunka, att falla. Det måste vara nåt allvarligt fel på mig. Varför kan jag inte acceptera ett "tack men nej tack" och gå vidare?

Samtidigt vill jag inte det. Jag vill ha honom, jag vill ha honom, jag vill ha honom.