Jag försöker tänka att det inte är så farligt, att det är vad jag väntade mig, att det inte är mig det är fel på, att det är bättre med vänskap.
Jag känner mig patetisk och hycklande, som inte kan leva som jag lär, som suktar efter det omöjliga.

Diana sa förut, helt utan vidare; "Tycker du (insert name) är snygg?" 

Jag undrade varför hon frågade, hon svarade att det tyckte hon.

"Ja", svarade jag, "han är jättesnygg."

 

Senare på eftermiddagen så gick vi till ica. Ville inte visa mig ute, men var tvungen att handla lite till ungarna att äta annat än rostmackor.

Vi pratade om att fråga chans, om att vara kär, om olika sexuella läggningar och om barns respektive vuxnas kärlek, eller om olika sätt att vara kär på i allmänhet egentligen.

Han blev ett exempel, dels pga att han finns i min skalle hela tiden och dels för att han... well. Representerar flera av exemplen vi pratade om.

 

Jag berättade för henne att han, tex, var bisexuell men tyckte mest om killar, på samma sätt som jag är bisexuell men tycker mest om killar; så även om jag skulle bli kär i honom skulle det inte vara någon idé att fråga chans på honom...

 

Mina demoner hånskrattade förtjust åt mig; "DU VISSTE JU DET! DU VISSTE ATT HAN INTE SKULLE VILJA HA EN SÅN SOM DIG, ÄNDÅ VAR DU TVUNGEN ATT GÖRA BORT DIG! DITT DUMMA, DJÄVLA LUDER, VEM SKULLE VILJA HA DIG?"

Vi chattade i sju timmar igår.

Han sa att jag också var snygg och underbar, att han "diggade" mig.

Vad hjälper det, när han inte vill ha mig?

Vad hjälper det, när jag aldrig, aldrig, kan vara den han vill ha?

 

Jag försöker le, busa med barnen, städa, klappa katten.

Vardagen måste rulla på.

Vill bara gråta.

 

Ser folk på TV som är kära, har sex, tittar varandra djupt i ögonen, håller om varandra.

Vill inte ens se.

 

Vill inte gå upp på morgonen.

Tur och otur att jag har två barn, för då måste jag endå.

Ofällda tårar bränner bakom ögonlocken, klumpen i halsen sprider små nerver av smärta i hela kroppen.

Måste orka, måste glömma, måste, måste, måste.

 

Visst, smärtan är inte lika skarp idag. Den är mer utmattande, molande, ständig, hopplös, svart.

Inte som en kniv i hjärtat, men som såret som blir kvar. Trasig vävnad, blod som taktfast, envist pulserande, strömmar från mig.

Jag vet att det kommer att bli bättre. Men just nu är det inte kul.

 

Under, bakom och framför detta ligger mina ständiga tvivel, mina frågor och mina demoner.

Jag vill också träffa någon.

Pratade med en vän i helgen om att vara gravid, hon berättade om hur hennes pojkvän gick till ica tre gånger om dagen och köpte allt hon ville ha, hur han smörjde hennes mage varje kväll.

Bara en sån sak.

Tvivlar på att jag någonsin kommer att få uppleva det, även om jag skulle bli gravid igen.

Det är ingen som vill ha mig.

Nå, ingen som JAG vill ha, vill säga.

 

Känns som om man nått en ny "rock bottom", falla för någon som inte vill ha en kvinna. Snyggt jobbat, Nathalie.