Ni som är mina vänner, ni vet att jag försöker behandla er som sådana, per min definition.

Man ställer upp för varandra, säger både sånt som behöver höras och sånt som behöver sägas.

Både glädje och sorg kan delas.

Man måste inte höras varje dag, utan litar på att man hör av sig när man vill, eller när man behöver varandra.

 

Framför allt så kan man lita på varandra. Man står för det man säger.

 

Jag vet inte hur många gånger man ska se mellan fingrarna gällande betèenden som man inte vill skriva under på, särskilt när det inte finns en skugga av ursäkter eller förklaringar.

 

 

Antar att det i mitt liv varit lite bakvänt, vänner har kommit och gått (ett fåtal finns kvar, och Er värdesätter jag enormt! <3), men min kärlek har under lång tid bestått. Har svårt att få någon helt ur hjärta och hjärna när personen i fråga väl krupit in där.

 

Jag har min familj, min underbara, vackra, älskade familj. De består. Resten får man ta som det kommer, verkar det som.