Kan inte låta bli att skämmas för hur miserabel, patetisk, ledsen och samtidigt apatisk jag känner mig. Jag är inte ömkansvärd, framför allt inte av mig själv. Måste bita ihop, svälja, glömma, gå vidare.
Lättare sagt än gjort.
Det är mycket på en gång nu.
I want my mommy. Typ.
Får ringa henne i morgon/senare idag.
Tills dess är det bara att dra på sig en léende mask och vara mamma.
Ska försöka sova. Varför blir skallen så sprängfylld av tankar just när man lagt sig?

Ah... Anyway... Gonathalie.