En sån där dag när jag hade svårt att motivera mig att ens gå upp ur sängen.
När tårarna började rinna av sig själva, när mörkret kramar hårt om mitt hjärta och min strupe.
En dag när framtiden känns lika oviss och svårnavigerad som nuet känns omöjligt.
När insidan är som ett emotionellt träsk av Den Oändliga Historiens kaliber.
Jag är glad att jag har saker inbokade varje dag resten av veckan, annars skulle jag nog sova bort den i ren hopplöshet.
Rösterna, eller iaf grannens röst; har eskalerat till en ny nivå av hat och berättar nu att han vill döda mig. Att jag borde skjuta mig själv. Att han hatar mig över allt annat i hela världen.
Mina mardrömmar är många och de blandar in alla element; undermedvetna rädslor och pågående trauman, som framkallar ångest hos mig.
Från att barnen hatar mig till att det kryper ut långa, äckliga larver och maskar från min kropp, från svunna tiders övergrepp till spekulativa framtidsvisioner där jag är ensam, ensam och hatad av alla.
Jag dricker min cola zero och har en serie igång, så jag kan låtsas att det är nån annan dag, inte helt olik denna, men där jag inte är likadan, utan någon som flyttar möbler eller packar upp säckar eller säljer gamla kläder och prylar. Nån som lagar mat och lyssnar på musik, skriver i rollspelet och virkat fler rutor till Adrians filt.
Förr var jag den personen och mycket mer, varje dag. Nu vet jag knappt vem jag är vissa dagar. En spillra, ett vrak, en last, en rest. Vad som blir kvar när kropp och sinne äts upp. Hatar mig själv för att jag gnäller så mycket. Men det rinner över ibland. Och just nu är jag utmattad efter Tysklandsresan, har mens och är pank.
Kan ju alltid trösta mig med en amaretto, jobba på att platsa in the a-team. Där har man iaf sällskap i sin misär.