Vilken märklig känsla. I nuläget är jag tacksam för Dianas pappa och hans betèende, för det kunde ju vara värre....
Vi får åtminstone vara ifred för det mesta, hon och jag. Fy fan!

Tänker på dig sweetie. Allt ordnarsig, men vägen dit är jobbig.
Som min farmor en gång sa; vissa ska manglas genom livet.