Varnig redan nu, om inte titeln var tillräckligt avskräckande. Jag vet hur ointressant det kan vara med andras ungar, och just nu kommer jag nog bara att skriva om Diana. Min underbara, begåvade, fantastiska, vackra och roliga dotter. Det senaste halvåret har det varit väldigt mkt kvalitetstid, och vi har kommit varandra ännu närmare än förut. I takt med att hon blir äldre blir det roligare och roligare att hitta på saker tillsammans med henne. Idag har vi varit på bio, och innan dess fick hon happy meal. Själv tyckte jag att allt såg så äckligt ut så jag nöjde mig med kaffe och paj. Anyway, hon är så smart, min unge. Hon förstår skämt som småbarn inte förstår och kan massor som småbarn inte kan, men hon är fortfarande så pass "liten" att hon älskar att gosa och mysa, kramas och klappas som inte stora barn vill. Hennes små varma, lena händer på en kall överarm i biomörkret, eller känslan av hennes lèende när man försiktigt stryker henne över kinden i ett ögonblick av översvallande kärlek och ett behov av kroppskontakt får mig att smälta. Innan Diana visste jag inte att man kunde älska någon så mycket. Ledsen om det gör någon barnlös stackare förnärmad, men jag tror de flesta som fått uppleva att bli förälder håller med mig; det finns verkligen ingenting som är större än kärleken till sitt barn. Det är en så underbar känsla, och jag önskar att alla fick uppleva den någon gång i sitt liv, om så bara någon gång. Nu väntar jag bara på att få uppleva detta mirakel en gång till. Ibland sitter jag och ler i förundran, att jag skulle bli så lyckligt lottad, jag, som inte skaffat villa-volvo-vovve eller ens någon vettig partner, ska få TVÅ barn att älska för resten av mitt liv! Något måste jag har gjort rätt för att förtjäna detta. Som jag skrev på FB för en liten stund sen höll Diana på att somna i jordgubbskrämen. Åter igen känner man hur hjärtat smälter, man blir så ömsint att man nästan får tårar i ögonen när man efter en härlig dag med sin dotter ser henne sitta och nicka till med en sked i handen. Man känner sig så nöjd, eftersom man vet att hon också har haft en underbar dag, att hon är nöjd, trött och utmattad på det där sköna sättet man blir efter en riktigt lyckad dag med massor av roliga upplevelser, då man somnar med ett lèende och en belåten suck. Jag tror nästan hon somnade innan jag hade hunnit gå ut från rummet efter att jag hade stoppat henne i säng. Nu sitter jag här, tung i kroppen och lite lätt träningsvärk efter några dagars "spring" ; mathandling, klädhandling, Stockholmsresa och biobesök tar på krafterna när man är såhär tung. Som på beställning gäspade jag just stort, funderade på att lägga mig och kände i samma sekund hur bebisen börjar vakna till och således kommer att röra sig en lång stund och hindra mig från att sova. Jag klagar inte direkt, visst vore det skönt att sova; men det är ännu skönare att veta att den lilla mår bra och rör sig. Varje gång jag får denna bekräftelse känns det som om jag mottager en ordlös kommunikation från mitt ofödda barn, som om det var med flit den ville meddela mig att "jag mår bra, jag kommer ut snart men inte riktigt ännu". Får väl bli lite spel på FB tills rörelserna avtar.