I måndags kväll hade jag hunnit med att köpa barnvagn, tvätta, köpa kläder, handla mat, dammsuga, vara på MP-möte och lite annat trams.
Maria och Hoffen ställde upp och var barnvakter på kvällen. tack för det, och för efterföljande tjänster...

När jag kom hem och satte mig på min breda röv i min slitna soffa mådde jag lite illa, så någon mat blev inte lagad. Chokladdragerade jordnötter framstod då det begav sig som ett ypperligt alternativ, mest för att de råkade ligga i min handväska och således befann sig inom behörigt avständ.
Illamåendet tilltog, och övergick så småningom i magvärk, kramper, ja; värkar.
Jag tog tid på dem, och ringde till de jag behövde ringa, beredd att åka till Norrköping så fort barnvakt och god vän infunnit sig och skjuts ordnats.
Strax innan min vän kom tömde jag maginnehållet i samma blåa hink som min dotter under helgen använt för just detta ändamål.
För de som inte vet:
När man inleder sin förlossning kan symptom som illamående och kräkningar förekomma.
När man inleder sin magsjuka kan liknande symptom tydligen uppstå.
Dock är det inte lika vanligt att man har sammandragningar med korta intervaller som hela tiden ökar i intensitet då man drabbats av en bacill, det brukar vara förbehållet de som bär en liten parasit inom sig.
Eftersom den söta (hon lät liksom söt och rar i telefonen; och det visade sig senare att hon var det också) barnmorskan hade sagt till mig att jag var välkommen till förlossningen så fort jag hade styrt upp allt som behövde styras upp så tyckte jag att det var lika bra att åka. Hellre magsjuk på sjukhuset än föda barn i nedsutten soffa.
Dessutom sa min mamma när hon i egenskap av barnvakt anlände vid ca 3.30 på morgonen att jo, nog är det dags alltid; med all den säkerhet en mogen kvinna som själv fött tre barn har.
Vi begav oss mot Norrköping, och jag hade ont.

Vi kom dit, jag fick pluppar på magen för att kolla barnets "kurva"; vilket jag inte exakt vet vad det är... men man kunde se hjärtrythmen på en liten skärm iaf. Urinprov, blodprov och undersökning.
En centimeter öppen; och för de som inte vet hur det där funkar:
I vanliga fall har en kvinna en livmodertapp. När man ska pressa ut en bebis så förvandlas denna lilla tapp till en "mun", den drar sig uppåt och öppnar sig. När jag skulle föda Diana var jag 6 cm öppen då jag anlände till BB, om jag inte missminner mig.
För att vara "fullt öppen" ska man vara ca 10 cm vidgad.
Summa summarum: 1cm är inte särskilt mycket, och behöver inte alls betyda att man får börja krysta ens samma vecka.

Banmorskan föreslog att jag skulle lägga mig i ett varmt bad för att slappna av lite, sedan undersöka igen efter ett par timmar.
Badkaret var stort, men särskilt avslappnad blev jag inte. När man är skapt som en hob måste man nämligen sträcka ut ena foten mot bortre änden av badkaret för att inte glida ner under ytan. Jag hittade nån slags halvbekväm ställning att sitta i, men av olika anledningar (skållhett vatten, fysisk och/eller psykisk utmattning osv) var jag nära att tuppa av. Värkarna fortsatte att komma, och inte med mindre intensitet.
Till slut spydde jag igen, för andra gången sen jag checkat in på hotell BB. Detta fick mig att må lite bättre, en stund.
Efter ett par upprepningar av samma scenario (ont, ont, ont, ont, spy- lite bättre) kunde jag bara gråtfärdigt konstatera att någon bebis skulle det inte bli, bara fruktansvärd törst (kunde inte ens dricka vatten, tog teskedsstora klunkar då och då men det kom bara upp igen) , smärta och illamående.
Ett oerhört antiklimax såhär några dagar över beräknat datum, men samtidigt skönt att jag inte fick magsjuka och förlossning samtidigt.

Min kära vän (som var där i egenskap av stöd under förlossningen, med som oavsiktligt istället fick anta rollen som spypåseslängare och ryggklappare ) ringde min mamma och bad henne hämta hem oss. En annan söt barnmorska erbjöd mig smärtstillande i form av stolpiller, vilket jag tacksamt tog emot, för jag hade fortfarande smärtsamma sammandragningarmoch mådde rent allmänt som en nedpissad råtta.

Vi hade vid det laget omplacerat oss till ett rum, där jag efter intag av smärtstillande faktiskt lyckades slumra till lite mellan värkarna.
Så småningom dök mamma upp, och vi begav oss hemåt. Vid det laget kände jag mig något bättre, om än fortfarande trött och illamående.

Nu är det bättre. Jag mår illa och har så gott som ingen aptit, men jag får behålla det lilla jag äter. Jag är öm på insidan, det känns i musklerna att de fått jobba med både sammandragningar och kräkningar. Inte direkt något jag vill rekommendera gravida kvinnor, kan jag säga. Jag skulle hellre vilja ha utvilade muskler att föda barn med, men jag vill samtidigt inte behöva krångla mer nu.
Med krångel menar jag tex åka till Nyköping på kontroll eller till och med behöva bli igångsatt.
Imorn ska jag till BM igen, och hon kommer att boka in mig för kontroll i Nyköping på måndag, som jag måste åka på om jag inte hinner föda innan dess.
Det enda positiva med det är att jag kan passa på att hälsa på en vän som jag inte sett på länge, vilken jag saknar väldigt mycket.
Så... jag tänkte att imorn, när Diana kommit hem från skolan kan vara lagom att göra ett nytt försök; denna gång förhoppningsvis utan att behöva vända ut och in på magsäcken.

Måste tillägga att jag blir så jävla trött på den där förmodade pappan till barnet. Han verkar vara dyslektiker, eller så läser han inte mina mess ordentligt. Sen jag kom hem har han frågat kanske fem gånger hur det går osv, och förut idag frågade han om det var ok att han kom till Norrköping idag. Jag undrade förstås vad han skulle göra där, eftersom jag flera gånger upplyst honom om att det var falskt alarm och att jag var magsjuk, samt meddelat honom om att jag åkte hem igen när vi blev hämtade; ett mess han till och med svarade på... men det verkade han ha glömt, för plödsligt fick jag skäll för att jag inte alls hade sagt det. Suck.
Jag tycker att om man nu har en syster som fött FEM barn kanske man kan fråga henne lite om hur det går till, det här med förlossningar och sånt.
Magsjukepatienter är väl inte optimalt att ha på BB... och som sagt, 1cm är inte så värst mkt.
Säger man "falsklarm" så innebär det att det INTE är dags än, då får man åka hem igen och vänta tills bebisen behagar komma ut!
Jag tror jag försäkrat honom typ sex gånger om att jag hör av mig när det är dags, men det verkar som om han tror att jag tänker smygföda utan att säga något.

Jag hoppas att han iaf haft vett nog att inte missförstå hans roll i det hela, vilken under själva förlossningen innebär sitta utanför och vänta, om han vill. Inte fan tänker jag ha en nervös människa jag knappt känner i rummet under så intima omständigheter, det finns enligt min ringa åsikt ingen anledning för honom att stå och titta på medans jag skriker av smärta, eventuellt bajsar på mig och försöker koncentrera mig på att föda barn. Om han skulle vara där skulle han bli ett störningsmoment, och det skulle sluta med att jag slängde ut honom i alla fall; om han nu skulle klara av allt blod osv.
Han får så gärna hålla sitt barn osv, när det är fött. Jag kommer förmodligen att vara helt slut efter förlossningen, så om han vill tex stanna kvar efter förlossningen och klappa barnet medans jag sover en stund är det fritt fram.
Jag är inte hundra på hur det funkar nu för tiden, men när jag fick Diana var man tvungen att stanna ett dygn på BB har jag för mig; tills läkarundersökningen var gjord.
Den här gången vet jag iaf att man har möjlighet att sova medans personalen (eller pappan tex) tar hand om den lilla, det visste jag inte förra gången.

Nåja... nu ska jag fläta ur lite fler extensions, om jag ska bli en såndär bystig blondin till sommaren är det dags att bleka hårrötterna lite.