Jag har ont som satan i benen, särskilt i knäna och i ichiasnerverna på både höger och vänster sida.
Magen är stenhård på ena sidan, eftersom bebisen ligger med rumpan ditåt för tillfället. Detta innebär att den ligger emot min insida på ett jävligt obekvämt sätt, liksom snett så den pressar på pissblåsan och de inre organen mer än vanligt.
Jag är trött så jag gäspar konstant, men så länge bebisen håller på och sparkar på det här viset går det helt enkelt inte att sova.
Jag är så pissnödig att det gör ont, igen, även fast jag var på toa för nån halvtimma sedan.
Det var ca 7 timmar sedan jag åt något, ändå känner jag mig proppmätt, känns som om jag nyss tryckt i mig en trerättersmiddag bestående av vitt bröd.
Pardon my french, men kom ut nu för helvete, jäkla unge.
Man skulle kunna tro att några dagar hit och dit inte gör någon skillnad, men aldrig är dagarna så långa som i slutet. Jag skojar inte, ALLT är jobbigt just nu. Klä på sig är en jävla pina, eftersom man måste böja på sin kropp. Minsta lilla syssla blir som ett mindre maraton, och på samma gång som man känner sig irriterad på sin egen oförmåga att utföra enkla, vardagliga uppgifter utan att flämta, pusta, hålla sig på ryggen och se typiskt gravidklumpig ut vet man att man är i sin fulla rätt att strunta i disken, spara dammsugandet, äta vad man vill och ta tupplurar.... men det hjälper liksom inte mig, för ingen kommer att göra det åt mig.
Små, små saker som att nån skulle kunna hämta kaffet åt mig när det är klart, eftersom det gör så jävla ont i knäna när jag reser mig att jag liksom får ta sats och hålla mig hårt i bordskanten, leta fram en påse i frysen som jag vet ungefär var den är men som jag för att få tag på måste sätta mig på golvet och rota bakom saker, och sen såklart försöka resa mig upp utan att trilla omkull.... så underbart det vore.
Jag blir irriterad, snäser åt min stackars unge och har mest lust att proppa i mig typ nån barnvänlig sömntablett och sova bort dagen, skita i allt och låta nån vikarie sköta mitt liv för ett par dagar tills förlossningshelvetet kommer igång.
Varje morgon när jag vaknar är första tanken ngt i stil med "snälla, snälla låt det vara idag" eller ett försök att påminna mig om jag vaknat under natten av värkar.
Jag går omkring som i ett limbo just nu, ork och tålamod är på bristningsgränsen. Vet inte om jag ska skratta, gråta eller skrika.
Det känns som om man håller på att förlora förståndet.
Tyvärr, eller hur man ska säga, så vet jag att jag inte gör det; att man orkar, att man klarar det, att det snart är över och så vidare, men det gör det på sätt och vis ÄNNU värre, att man i bakhuvudet har den där lilla rösten som säger "äsch, du klarar det här, det är egentligen ingen fara, det är snart över".