Fortfarande övertid.
Kunde knappt sova alls i natt, tror klockan var närmare fem när jag lyckades slumra till.
Det är märkligt egentligen att man fungerar öht på så lite sömn som det blir nu för tiden, men det är väl förmodligen biologiskt.
Halv sju ringde väckarklockan, och jag vaknade med ett fruktansvärt illamående, ont i magen, ryggen, lederna... well, som vanligt; hela kroppen i princip. Frukosten blev en pamol och en omeprazol nedsköljt med en samarin.
Diana var seg med att bestämma sig för vad hon ville ha till frukost, och när det väl hälldes upp kalaspuffar och mjölk var jag lite halvstressad, lyckades komma emot skeden i skålen och spilla ut hälften av skiten på "golvet" (yep, det är fortfarande spånplattor; och yep det är av nån jävla anledning JAG som måste ringa och säga till om det), hävde ur mig några inte allt för vackra ord och snäste åt min stackars unge.
Jag bad henne om ursäkt direkt efteråt, berättade att jag knappt sovit något och att jag mådde illa. Min lilla älskling, hon hjälpte mig då att tömma sophinken (som självklart var jätteäcklig och droppade sopvatten när hon ställde ut den i hallen) så jag kunde städa undan de förbannade kladdpuffarna.
Disktrasor glömde jag att köpa igår, men jag slängde ner kökshandduken som jag tog ren i natt nån gång för att torka upp mjölken.
Visst, jag har tvättmaskin, men SÅ kul är det inte att släpa den från Dianas rum, koppla in den, tvätta, koppla ur den, släpa tillbaka den.
Morgonen fortsatte i samma stil, det trillade paprikor från kylen, jag tappade saker, katten skrek, telefonen ringde, klockan var mkt osv.
Diana gjorde sällskap med en kompis till skolan, jag cyklade senare till barnmorskan.
Inte min vanliga BM, men det gick ju bra endå. Jag slapp iaf surkärringen jag hade vid inskrivningen.
Hon ringde och försökte boka in en tid i Norrköping (inte Nyköping som det var sagt innan) för kontroll med ultraljud, men de hade fullt just nu. De skulle höra av sig asap till henne, så skulle hon ringa mig.
Förhoppningsvis blir det en trevligare och mer planerad resa till Norpan denna gång iaf, då kanske man kan slita med sig mamma och passa på att shoppa lite på myrornas eller så.
Om det nu inte blir förlossning innan dess förstås.
Men, den kommer ju "aldrig" att komma igång. Det känns faktiskt verkligen så, på riktigt.
Jag har vid det här laget tappat nästan all känsla av "snart har jag en liten bebis", det känns bara som om man fastnat i detta mellanläge, där man näst intill handikappat stapplar, vaggar, pustar och suckar sig igenom dagarna och nätterna.
Jag köpte en färsk ananas igår, men om man ska få i sig tillräckligt av det ämne som sägs kunna hjälpa till att sätta igång förlossningen ska man äta ca SJU stycken, vilket förmodligen bara skulle resultera i mer rännskita och illamående; om jag nu skulle lyckas pressa i mig så brutala mängder mat.
Vanmakt, det är nog den dominerande känslan just nu. Jag sitter där jag sitter och kan inte göra någonting för att saker och ting ska kännas lättare eller gå snabbare.