När Diana går och Adrian sover... då blir det ensamt.

 

Jag är fortfarande lätt... förbluffad över hur saker och ting utvecklade sig. 

Hur kan man tolka in så mycket och så fel i ett sms?

Gillade verkligen den här killen, trodde vi skulle kunna bli långvariga tillsammans. 

Antar att det var bättre att jag fick se hans svartsjuka i ett så tidigt stadie än om, säg, ett halvår,  ett år.

 

Detta kommer att göra mitt hjärta ännu mer stängt, jag kommer att få ännu svårare att lita på någon.

 

Det kanske är meningen att jag ska leva ensam, med mina barn.

 

Alla dessa floskler som "du kommer också att träffa någon", "du förtjänar bättre", "kärleken kommer när man minst anar det".... De blir svårare att tro på för varje gång man blir bränd.

 

Känner för att emoböla,  men tänker låta bli. Det är lättare att vara hård.

Antar att det är positivt,  att man blir härdad. Om man ska försöka vara optimist,  liksom.

 

Imorgon ska han få tillbaka ett par grejer som står här. Levererat till balkongen,  enligt önskemål.

 

Ikväll ska jag bada... och bädda rent i sängen. 

Försöka tvätta mitt sinne och hjärta också. 

Skulle egentligen vilja supa ner mig och lyssna på hård, härlig musik. .. men bubbelvatten och Rederiet får väl funka det med.