...att jag blir glad och lättad över nyheten om att bebisens pappa ska flytta till Stockholm. Men så är det i alla fall.
För min del känns det som ett bra avstånd, så man slipper "springa på honom" om  man är ute eller så, och så att han inte behöver komma hit och sånt. 
Lagom långt bort, men tillräckligt nära för att kunna ha regelbunden kontakt med barnet.

Var precis hos BM. Jag har perfekta järnvärden och sånt, bebisen ligger i mitten av tillväxtkurvan, allt är så bra som det kan bli. Såklart.
Känns som att det är dags snart. Kanske till och med den här veckan. Väskan är packad och jag känner mig mentalt lugn och förberedd.

Nu är det bara att ladda upp med kolhydrater och vila, läste på nätet igår att man ska käka som inför ett maraton. Jag blir mätt fort, så några maratonportioner med pasta och ris blir det väl kanske inte, men det är ju skönt att veta att man med gott samvete kan äta rostmacka till frukost och pizza till middag om man vill! Fast i morse blev det youghurt.

Nu ska jag ta igen lite vila, får passa på nu när det inte hålls riverdanceuppvisning i magen. Den lilla där inne har fått in nån slags regelbundenhet på sina vakenperioder, och de två längsta börjar vid typ 15-16 nånstans på eftermiddagen samt typ 23-24 på natten.
För de som inte vet eller förstått det så kan jag meddela att det är förbannat svårt att sova när det rör sig som bäst. Bebisen är så stor nu, så både dess fötter och händer kan få en att rycka till när den avfyrar en välriktad karatespark.