Jag börjar bakifrån, och tar den senaste tanken först, och jobbar mig sen bakåt.

Idag innan jag vaggade iväg mot skolan (Diana skulle till skolsköterskan och vaccinera sig) rensade jag bort en hel del sk "vänner" från FB. Igen.
Jag anar att i den här lilla intrigrika äckelhålan kommer en del av de som plockades bort bli lätt upprörda, ta åt sig, tro att de gjort ngt fel, tro att jag är arg på dem osv. Om någon av de som känner sig träffade hittat hit och läser detta, kan jag säga att förmodligen är det inte så.
Jag har försökt flera gånger att förklara för folk att jag helt enkelt vill vara lite mer privat på min sida, och folk som jag egentligen inte kan kalla "vänner" i ordets rätta bemärkelse har inget på min FB att göra. Det betyder inte att jag är arg, men jag tycker faktiskt att det finns gott om andra sätt att ha kontakt på.
Dessutom stör det mig, att om jag kommenterar en kompis status eller länk eller whatever så kan alla dennes "vänner" se detta. Eftersom de flesta jag känner är Katrineholmare, och deras vänner och vänners vänner likaså så sprider sig rykten som en jäkla löpeld, och jag vill inte att alla ska veta allt om mig, och jag vill definitivt inte veta allt om alla.
Jag har sett många statusuppdateringar som uteslutande skriker "Se mig, hör mig, bekräfta mig, om ingen gillar detta förutsätter jag att alla hatar migoch tänker vara svart och svår." Det är väl ok att posta emoinlägg om man känner sig nere, men till 500 av sina närmaste vänner? Dels tycker jag det är ett jävla gnäll från dessa individer, dels vill jag SJÄLV kunna gnälla utan att det verkar som om jag söker sympatier från någon eller några andra än mina närmaste vänner, som faktiskt genuint bryr sig OM  hur jag mår och dessutom inte är främmande för att på olika sätt pigga upp mig, i så fall.
Nåja, summa summarum; de få personer som nu finns kvar på min sida är sådana som jag litar på, som ger mig ngt slags utbyte att dela mina tankar med, som helt enkelt av olika anledningar känns helt ok att både gnälla till och dela positiva saker med.

På vägen hem från vaccination och hälsoundersökning (som hon fick "högsta betyg" i såklart, mitt lilla A-barn) kom jag fram till att egentligen har jag inte så många vänner som jag faktiskt umgås med på regelbunden basis, sånadär som man liksom kan komma över och fika hos eller ringa typ när som helst. Förutom familjen är det väl Hoff&Mary, Jenna, John och möjligen MIa när hon är i stan som jag kan räkna in i den kategorin. Jag har såklart fler vänner, men inte på samma sätt.
Och jag trivs ganska bra med det.
Det som "fattas" är väl en partner, men jag tänker fan inte skaffa någon sådan (någon seriös och stadig osv ) förns jag är säker på att jag vill det, med just den personen. Jag kanske kommer att dejta någon osv, men nån "flickvän/pojkvän/sambo" dröjer det nog innan jag "skaffar".

I lördags fyllde Diana år, och vi ställde till med kalas. Fullt ös medvetslös, massor av ungar (typ fem-sex st, men de var här hela dagen) och några vuxna. Det var trevligt, men JOBBIGT; jag var trött som ett mähä på kvällen. John stannade kvar efter att de andra gick och gjorde mig sällskap framför tv:n i några timmar. Det var trevligt, att ha sällskap.
John ska följa med mig till BB, och det känns av många olika anledningar som ett bra beslut från min sida att jag frågade honom; ännu bättre att han tackade ja.

Så till det utlovade arga inlägget om FK; som efter ännu en sömnlös natt som fördrevs bland annat med ett halvt öga tittandes på TV känns ännu mer aktuellt. På TV pratade de om US:kor och hur svårt dte var för dem att få igenom arbetsskador. Det visade sig inte bara att FK hade orimliga krav på teknisk och medecinsk bevisning; (hur ska man kunna bevisa att man fått skadan på jobbet när den uppkommit efter åratal av slit?) de letade efter andra anledningar till skadan istället för att tex undersöka arbetsplatsen, och om de väl kom fram till att det FANNS bevis så fick de oftast nobben endå, för att "det skulle lika gärna kunnat vara från ngt annat även om det var såhär i just det HÄR fallet". Skandal, tamefan. Nej du har ont i armbågen pga psykisk stress eftersom din man varit svårt sjuk. Eh, jaha, du menar när han opererades -96, innan jag hade några symptom? Helt jävla sjukt.
På ett mer personligt plan så gäller det min föräldrapenning, och hur det SKULLE ha kunnat vara i somras.
Jag anmälde att jag ville ha föräldrapenning för Diana den 13/11 förra året, och gick ner till FK och frågade hur många dagar jag hade kvar; och enligt dem hade jag 44 lägsta-nivå-dagar (jobbigt ord, undrar om man ska skriva ihop det.. jaja skitsamma), och det fick jag en utskrift på att ta med till soc. Var strax efter det hos BM och fick moderskapsintyg, skickade in det samtidigt. Hörde inget av dem på hur länge som helst, ringde till sist och frågade hur det gick; men de hade minsanni nte fått några papper. Jaha, jaja, vasskamangöra, tänkte jag. Fick nytt moderskapsintyg, gick till FK och bad dem hjälpa mig att fylla i alltinbg rätt osv. Då plödsligt visar det sig att jag inte bara har 90 lägsta-nivå-dagar, jag hade 123 sjukpenningsgrundade dagar eller vafan det nu heter, och att jag kunde ta ut dem tills Diana slutar ettan, INTE tills hon fyller åtta som jag tidigare trott. Jag fick bra hjälp av tjejen som var där och fyllde i papprena med en jäkla massa olika datum och kryss och sånt för att "maxa" pengarna. Det som stör mig så in i helvete att jag i somras, när jag hade det extremt jobbigt med både fysiska och psykiska besvär, istället för att hålla på och fjanta med "starten" (det där jävla idiotvuxendagiset där man fick göra SGAB:s skitgöra) kunde varit mammaledig.
Förhoppningsvis får jag väl snart en retroaktiv summa, så jag kan köpa barnvagn och spjälsäng med mera.
Min socialsekreterare tyckte att 1300 var för dyrt för en begagnad barnvagn, men även om hon inte skulle tycka det måste jag till nästa möte göra ett "kostnadsförslag" och lämna in, Detta måste sedan godkännas, och först efter det kan jag få pengar till vagn och säng beviljat. Jag vill inte gnälla, men så lågt som socialbidraget ligger nu så behövs det extra slantar för att ha råd med såna utgifter.

Suck... jag har egentligen mer att säga, men jag orkar fan inte skriva mer just nu.